Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

[pulkaskurk]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jag försöker väga för och emot, kanske vill jag vara med och följa min häst hela vägen till slutet, men jag vet inte om jag skulle klara det.

Vet du vad? Du behöver inte fundera på det nu.
När dagen D är kommen och man står där och det är dags så vet man hur man vill göra.

Hur du än väljer så är du en bra hästägare! Kom ihåg det!
Många har någon sorts prestige i att vara med och det ska man inte ha.

 

[Trollslända]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Ja, visst måste man lyssna till sig själv, men det är svårt att få någon ordning på tankarna och känslorna alls när allt är upp och ned inombords. Därför är det så skönt att få höra hur andra har resonerat, man kan känna igen sig själv i det ni redan gått igenom och på så sätt blir det lättare att känna efter vad som känns rätt för mig.

Absolut, jag menade det inte som någon kritik utan menade bara att inget sätt är bättre än det andra. Som Pulkaskurk skrev så är det ingen prestige att utsätta sig för något som man inte mår bra av.

Jag var också i kaos och jag vet att det hjälper att läsa mycket vad andra tycker och hur de har gjort. För mig blev det lite bättre när allt det "praktiska" hade fallit på plats, då hade jag nått att förhålla mig till.

Det finns alltid folk som ska tycka saker, och det är klart att det är jobbigt om de är i den närmaste kretsen.

Tillägg: För min häst tror jag inte det spela någon som helst roll att jag var med "in i det sista". Hon var jätteglad i mannen som kom och i sin betforhink. I nästa ögonblick var allt över. Det fanns ingen oro där som jag behövde lindra.

 

[Ginne]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Det är lite det jag börjar känna, att det skitjobbigt just nu när jag vet vad som komma skall. Och då funderar jag på om jag verkligen ska ha siktet inställt på att ge honom en sista vår/sommar om det nu är möjligt, eller om det snarare vore bättre att bara få det gjort så snart som möjligt. För att slippa dra ut på det. Samtidigt vill jag ju ha honom kvar så länge som möjligt, men om det bara ska innebära att jag går och gråter i stallet under tiden så finns det ju ingen större vits med det.

När jag har tagit bort hästar har jag velat vänta så lite som möjligt mellan beslut och avlivning. Jag har liksom skärmat av mig från hästen när jag väl tagit beslutet och inte gjort mycket mer än det allra nödvändigaste. Då och då har jag stått och tittat eller gosat lite extra, men mesta tiden innan avlivningen har jag skapat distans. det här är inget som jag har bestämt mig för i förväg och jag har inte haft nån speciell tanke med det, utan det är bara på det sätt som jag själv fungerar. Så för min del så skulle jag inte vänta när jag väl tagit beslutet. Just nu har jag även en äldre sällskapshäst och tankarna kommer igen på att det kommer att ta slut en dag, men hon är fortfarande frisk och kry så det dröjer tills det är dags för det beslutet.

 

[Albatross]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Vet du vad? Du behöver inte fundera på det nu.
När dagen D är kommen och man står där och det är dags så vet man hur man vill göra.

Hur du än väljer så är du en bra hästägare! Kom ihåg det!
Många har någon sorts prestige i att vara med och det ska man inte ha.

Jag håller helt och hållet med. När du tar detta beslut ska du bara tänka på vad du orkar med och vad som känns bäst för dig. Hästar är vana att hanteras av olika människor, så om någon annan kommer att hålla grimskaftet under de sista minuterna, spelar absolut ingen roll för hästen.

 

[virra]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jo, jag vet att jag borde strunta i dem, och det gör jag väl egentligen. Men det är klart att man blir påverkad av att ofta få höra att man prioriterar fel (och alltså är en dålig mamma). Även om jag vet att jag är en så bra mamma jag bara kan vara så är det svårt att inte ifrågasätta sig själv när andra gör det.

Det är säkert inga problem att behålla stallplatsen några månader om jag vill det, så kommer det nog att få bli.

Ja, det är klart. Föräldrar påverkar en otroligt mycket känslomässigt, även i vuxen ålder ju. Men inte är du en dålig mamma för att du har häst, i så fall är de dåliga föräldrar som säger åt dig sådant Svårt att genomföra sådant som att köpa ny häst utan stöttning! Men kanske får du låta stallkompisarna stötta dig, både under sorgen efter din nuvarande häst och i jakten på en ny.

 

[Dorinda]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jag tog bort min älskade häst i höstas, efter 11 år.
Det var det klart värsta jag någonsin gjort, men jag kunde inte utsätta honom för den rehaben som hade krävts med dålig prognas.

Var 17 när jag köpte honom har har alltså aldrig varit vuxen utan att ha haft häst.

Hade bestämt mig för att iaf prova 6 månader utan egen häst. För att kunna få frihet, resa, kanske jobba utomlands osv. Köper jag en ny häst är jag förhoppningsvis låst iaf 20 år till......

Funderade på att låna en fjording på foder för att bara kravlöst rida under vintern och få rida utan att behöva köpa en häst, men tjejen som hjälpte mig genom den helt vidriga dagen jag tog bort min prins erbjöd mig att rida hennes häst i princip så mycket jag ville.

Nu har det gått 4,5 månad och just nu är jag glad att jag inte köpt någon ny ännu. Är medryttare på 5 trevliga hästar i stallet, rider lektion för 4 olika tränare och har lärt mig massor på de här rätt få månaderna! "Mina" hästar går så bra och det här är så roligt att jag i dagsläget inte är beredd att släppa alla hästarna bara för att satsa enbart på en egen häst.

Jag har fått bra support av omgivningen, både när jag letade ny häst och när jag bestämde mig för att vara hästlös. Jag har fått så många erbjudanden om att rida fina, trevliga, bra hästar, från folk jag känner och folk jag bara mött i ridhuset att det nästan är läskigt. Vilket gjort den här tiden bra mycket bättre än jag någonsin trott att livet som hästlös skulle kunna vara!

 

[Tennessee]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jag var tvungen att ta bort min ögonsten, 32 år gammal, för två år sedan då hon hade levt rövare och halkat omkull i hagen. Jag hade gått och haft ångest över beslutet att ta bort henne i mer än ett år då hon hade varit sjuk en sväng året innan, så för mig var det en enorm LÄTTNAD över att jag "var tvungen" att fatta det beslutet på väldigt kort tid.
Är väldigt glad över att jag var med när hon fick sprutan, hon fick stå och äta äpplen samtidigt, och sen var hon bara borta. Jättesnabbt och väldigt odramatiskt. Jag var däremot inte med när kroppen hämtades.

Hade jag inte haft min unghäst kvar då så kan jag med säkerhet säga att jag hade slutat med hästar, var väldigt uppriven och ledsen då jag hade haft henne som favorithäst på ridskolan från att jag var fem år, till att köpa henne i tonåren.
Försökte t.o.m. låna ut min unghäst på foder då han blev ensam kvar, men då fick familjen rycka in och tala rätta med mig. Blev mer eller mindre tvingad att leta ny häst, så 5-6 dagar senare åkte vi och provred ett halvblodssto som jag även köpte och tog med hem direkt.
Blev väldigt bra terapi att tvingas ut i stallet och faktiskt ha något att göra. Ny häst att rida och fokusera på.

Väldigt skönt att slippa det där "hoppet" mellan att vara hästägare och sedan att helt plötsligt inte vara det längre.

Skickar massa styrkekramar till dig, det är verkligen ett svårt beslut att fatta

 

[ylvalill]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Tack alla ni som svarar, det betyder jättemycket att ni delar med er!

Jag har ägnat helgen åt att verkligen försöka samla tankarna och har även pratat en del med stallkompisarna om vad som väntar, och på nåt sätt känns det som att det börjar falla lite på plats. Mer och mer lutar det åt att jag inte väntar till våren/ sommaren utan snarare låter det bli ganska snart. För precis som någon av er skrev så märker jag redan att jag börjar avskärma mig, det är väl någon sorts förberedelse för vad som komma skall, och då känns det fel att bara låta honom gå där, till vilken nytta är det liksom? Risken är ju att han går och har ont hela tiden.

Under veckan som kommer ska jag försöka sätta någon slags deadline för mig själv när allt ska vara bokat och sen ska jag börja leta ny häst på allvar. För en ny häst ska det bli!

 

[ylvalill]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Tänkte bara berätta att det är över nu. Igår fick han galoppera vidare till de evigt gröna ängarna. Känner mig både förkrossad och lättad på samma gång, hur man nu kan göra det. Har hittat en unghäst som jag fastnat för så med lite tur så kommer han inom kort kunna fylla det stora tomrummet. Tror det är tack vare det som jag trots allt klarar av att se framåt just nu, det och allt det stöd jag har fått av alla hästvänner, både IRL och här på buke. Stor kram till er alla, ni är fantastiska!!!

 

[FengurLaugar]

Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Beklagar verkligen! Men vet precis hur du menar med att vara förkrossad och samtidigt lättad. Fick ta bort min älskade, älskade, älskade gamla trotjänare för snart 2 år sedan och det var lätt det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men jag visste att det var bäst för honom och det la sig ett lugn över oss när det var över. vi behövde gå och kolla på honom om han hade svårt att andas eller inte.

Det som gjorde att jag ändå på nåt vänster inte grävde totalt ner mig var min andra häst. Hade jag inte haft honom hade allt varit femtielva ggr svårare och jobbigare.

Stor kram till dig och hoppas du hittar en ny vän snart att glädjas med.

 

[Grazing]

Lånar tråden lite, är i denna fruktansvärda hemska situation. Min älskade häst som är pigg och glad men förmodligen inte kommer hålla ens för att skrota i hagen. Just nu har han inte ens ont förmodligen, vilket gör beslutet ännu svårare. Jag vet att skadan är där den är, att benet svullnar så fort han går en liten promenad vilket tyder på att det bara är en tidsfråga innan han får ont av det förmodligen, men hela tiden är det en del av mig som verkligen vill vänta tills det verkligen inte går längre. Men det är inte rätt heller att vänta tills han får märkbart ont..antar jag. Även om det på något vis känns mera "rätt" att ta bort honom då, då känns det som att man räddar honom från något.

Han står där i hagen och jag ser på honom att han undrar varför jag inte längre tar med honom ut på något spännande, han står vid grinden och väntar varje dag. Nu går jag ut och skrittar honom iallafall då han ju faktiskt inte är halt men det gör ont i mig när jag ser hur svullet benet blir av i princip ingenting. Men han vill mera, han vill ut och springa och galoppera och leva det fartfyllda liv som vi har gjort dom senaste 12 åren, jag tror aldrig jag sett ett så undrande/besviket/förvirrat uttryck i någon häst som nu, han verkar verkligen undra.

Jag har alltid fasat för detta, jag kommer inte ens ihåg hur mitt liv var utan honom, och detta känns värre än vad jag någonsin har kunnat tänka mig. Är seriöst rädd för att jag kommer gå under när den dagen kommer då han är borta. Är ju dock lite skönt att det inte verkar vara bara jag som känner så inför dessa svåra beslut.

Hur jag ska kunna ta emot dom som ska avliva förstår jag inte, betalningen etc. Usch, tanken att jag sviker honom något otroligt lämnar mig inte även om jag vet att ett hagliv inte är ett värdigt liv för honom.

 

[yennork]

Att ta det tunga beslutet att avliva när hästen inte har ett bra liv är inte att svika dem, tvärtom är det att sätta deras bästa före sig själv. Din häst har inte det liv han och du vill han ska ha, och du vet att han inte kommer att bli bra.

Det är fruktansvärt när den dagen kommer, men för hästens skull måste man ändå ta beslutet. Hoppas du har någon som kan varamed dig när det är dags att ta adjö till din häst - man ska inte behöva vara ensam i den situationen.