hur tänkte ni?

Sv: hur tänkte ni?

Jag fick bebislängtan tidigt men inte sambon, han skulle minst va 25 år först!

Vi gjorde en plan, med bla. god ekonomi, fast anställning, inga rese eller pluggplaner som försvåras för man har barn och ett tryggt boende där en familj får plats.

Vi var 20 när listan var uppfylld ;)

Planer hade jag ju, amma i 4 månader max och sen börja jobba lite smått. Ha kvar hästen och träna som vanligt och tävla på helgerna.
Bara 1 barn.

Rasmus är 6 månader och jag kommer inte börja jobba först efter sommaren, amma vill jag men inte han.
Sambon fyllde 22 år 2½ vecka efter Rasmus föddes ;)
När jag fick upp honom på bröstet så kom jag på att jag ska plugga till barnmorska, men först ska jag yngla av mig klart, minst 1 barn till!

Hästen har jag lånat ut och vill sälja, kommer troligtvis ta hem henne efter sommaren och sälja henne om inte fodervärden vill köpa henne dvs. Hon passar inte med barn då hon kräver mer verierande och hård ridning än jag kan erbjuda.



Jag tänkte nog olika varje dag, och gör det än idag ;) Man ska nog försöka att inte tänka och planera så otroligt mkt, men en plan tycker jag man kan ha i alla fall.
 
Sv: hur tänkte ni?

tack alla för era fina svar och erfarenheter känns så roligt att läsa om hur det gått för er alla och spännande att se att det gått så olika för alla, finns nog ingen som är lik den andra men det är ju det som är så roligt:)

men gemensamt verkar vara att oftast blir det inte exakt så som man planerat från början och det verkar som att det oftast blir bättre än man planerade med.

det jag är rädd för det du skrev nu pmm, är att tänk om jag slutar att vara intresserad av hästar när man får barn kanske för att man helt enkelt vill ha all tid för barnen eller att man helt plötsligt bara tröttnar, det skulle vara en mardröm på nåt sätt för jag har jordens underbaraste häst och har precis köpt ett föl jag förhoppningvis ska ha tid till att rida in sen med.

hinner man med att ha hästar att rida varje dag och samtidigt ta hand om hem, jobb och barn och familj???

har man råd? vad har ni för jobb som känner att ni har råd/inte har råd?

alla av er har kanske inte hästar?.

ni som är unga föräldrar, kände ni bara att "nu är det dax" kände ni att ni lixom inte hade behov av att "leva medans man är ung" som vissa säger?.

jag är så rädd att man lixom gör detta för tidigt att man inte är redo men ju mer man går och drar på det destå mer bara känns det som att det kommer bli mer skrämmande ju längre tiden går och man tror nog aldrig man ska klara av det eller våga lixom.

tänk om de vore så enkelt att "det bara hände" som förr i tiden lixom nu har vi ju makten att hindra det naturliga hela tiden lixom.

NÄR vet man att man är redo lixom?. är det när man inte känner sig så velig som jag kanske;)

någon skrev att när man är lite äldre så får alla ens kompisar barn och de som är lite yngre sitter på "stureplan" nånting.
men jag känner att jag vet inte om det är en trend eller om det alltid varit så, sen jag var kanske 16 eller nånting har folk runt omkring fått barn och det har bara rullat på ju äldre man blivit, vet/känner flera i min egen ålder och mkt yngre som har barn nu och jag vet inte.

är 22år att vara en ung mamma? känns lixom endå inte så på nåt sätt.

om man tittar på tex den här danska(tror det e det) serien unga mödrar eller vad den heter, då är ju den äldsta max 20år gammal de andra är ju runt 15-17 nåt sånt.

efter 20 är man "vuxen" då eller?

finns det egentligen nåt "rätt och fel" vad gäller vilken ålder som är "bäst" lite äldre=mer erfarenhet, yngre=man minns hur det var att vara barn.

enligt naturen skall man ju ha runt 5 barn som 20åring eller nåt förr i tiden var ju folk 15 eller så när de fick barn det finns ju inte skydd naturligt vi har ju bara makten att "vänta"...nåt som vi själva hittat på.

sen alla planer har ju vi och vårt samhälle med "hittat" på såsom=
-fast jobb
-en perfekt partner(tror det handlar mkt om allt man hör om skilsmässor m.m m.m som skapar denna stress och press att det MÅSTE vara perfekt, tror denna pressen kan skilja folk åt med).
-ett perfekt liv där det bara känns perfekt på alla sätt
-ett hus på landet(där man nu vill bo)
-helst väldigt bra lön.

m.m m.m m.m listan kan ju göras lång och ni har ju redan gjort den med....

usch vet inte vad jag vill med att skriva men bara skönt att kunna skriva lite tack...

har jobbat hela natten så om inlägget blir virrigt så vet ni varför.
 
Sv: hur tänkte ni?

Våran bebis är inte planerad alls.
I början hade både sambon och jag panik, men nu längtar vi efter den mest av allt :love:

Det var bara jag som hade fast jobb när vi plussade men nu verkar det som sambon får det också. Så det känns jätteskönt.

Vi kikar runt lite efter eget hus, för vi vill inte gärna att barnet ska få växa upp i lägenhet utan trädgård hela barndomen.

måste bara svara separat till dig, känner verkligen med dig eftersom du och jag är lika gamla:laugh: med.

men innan detta hände hade du några planer för ditt liv och så eller du hade inte en tanke på barn just nu?

hur länge hade du och sambon varit tillsammans?

måste fråga, vad jobbar du med?.

lycka till med bebisen är jätteavis på er hade med velat få det lite sådär "överaskning":d
frågar lite sådär finkänsligt, var det förvånande att det blev som det blev?:angel:du förstår nog vad jag menar.
så jag får lite knep till hur man kanske får till en "överaskning" haha nejdå skojar bara (hoppas inte sambo läser detta:rofl:)
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag fick bebislängtan tidigt men inte sambon, han skulle minst va 25 år först!

.

måste....hur kände du när du fick den längtan? kände du den känslan hela tiden eller bara ibland?.
har du någon aning om vad som utlöste? hade kompisar och så som fått barn eller så?.

hihi oj så säger min med lite, hur fick du din på andra tankar då:angel:
 
Sv: hur tänkte ni?

Du skulle klara att ha hästar om barnet har en engagerad pappa, jag kan påstå att de flesta fall när mamman måste sluta med hästar är för att hon har så fullt med hem & barn & att pappan inte sköter sin del i hemmet.
Här får det hellre vara lite stökigt än perfekt, jag har inte lust att städa mej genom livet & missa värdefull egentid, tex med hästarna.
Man får prioritera, för allt hinns inte med varje dag.
 
Sv: hur tänkte ni?

måste bara svara separat till dig, känner verkligen med dig eftersom du och jag är lika gamla:laugh: med.

men innan detta hände hade du några planer för ditt liv och så eller du hade inte en tanke på barn just nu?

hur länge hade du och sambon varit tillsammans?

måste fråga, vad jobbar du med?.

lycka till med bebisen är jätteavis på er hade med velat få det lite sådär "överaskning":d
frågar lite sådär finkänsligt, var det förvånande att det blev som det blev?:angel:du förstår nog vad jag menar.
så jag får lite knep till hur man kanske får till en "överaskning" haha nejdå skojar bara (hoppas inte sambo läser detta:rofl:)

Jag har alltid velat ha barn innan jag är 25. Sambon däremot sa att det absolut inte gjorde något om vi var 30-35. Men jag har aldrig haft något direkt sug efter att resa (mer än 1-2 veckor semester) eller liknande.
Vi har varit tillsammans i 2,5 år, varav sambos i 1,5.


Vi körde med avbrutet/säkra perioder som preventivmedel i 1,5 år. Det fungerade bra. Tills jag skulle börja med p-piller. Glömde 2-3 piller. Trodde inte det gjorde något, har aldrig hänt nått innan när jag åt dem. Men tydligen gjorde det det. :p

Jag jobbar på ICA.


Jag känner som dig ang hästarna. Tänk om jag tröttnar!? :eek: Men jag tror inte det. Kommer garanterat inte rida 6 dagar i veckan, utan har väl mer sagt till mig själv att 4 dagar i veckan är en rimlig nivå. Onödigt att ha höga krav på sig själv som man vet att man bara kommer få dåligt samvete över om man inte lever upp till.
Sambon låter nu possitiv till det hela och kommer gärna ta hand om bebisen själv några timmar sen säger han.

Har ni pratat något om barn?
 
Sv: hur tänkte ni?

Väntar första bebisen. Den var inte alls planerad. Vi hade inte ens pratat om barn och först fick båda panik och mådde sjukt dåligt. Men sen tänkte vi igenom det. Vi är båda mellan 25 och 30, vi har båda fast arbete, vi bor ihop, älskar varandra och vill leva ihop. Vi har aldrig haft det "stormigt" utan ett stabilt förhållande. Vi har båda föräldrar som stöttar oss ALLTID!
Det tog någon vecka innan vi båda vant oss vid tanken och faktiskt börjat se det som nåt positivt. Nu längtar vi efter den lilla plutten.
Visst får man göra omprioriteringar - större lägenhet, jag har lånat ut min häst osv, men det hade man ju fått göra förr eller senare.
Det vi har insett att "rätt tidpunkt" kanske helt enkelt inte finns! Man har ju alltid saker på gång. Sen en dag när man verkligen försöker få barn medvetet så kanske det inte går.
 
Sv: hur tänkte ni?

men gemensamt verkar vara att oftast blir det inte exakt så som man planerat från början och det verkar som att det oftast blir bättre än man planerade med.
Mycket mycket bättre :love:


det jag är rädd för det du skrev nu pmm, är att tänk om jag slutar att vara intresserad av hästar när man får barn kanske för att man helt enkelt vill ha all tid för barnen eller att man helt plötsligt bara tröttnar, det skulle vara en mardröm på nåt sätt för jag har jordens underbaraste häst och har precis köpt ett föl jag förhoppningvis ska ha tid till att rida in sen med.

hinner man med att ha hästar att rida varje dag och samtidigt ta hand om hem, jobb och barn och familj???

Jag har inte slutat vara intresserad, jag saknar min häst enormt mycket vissa dagar att jag bara vill åka och hämta henne på stört! Nu har jag tur att ha massa kompisar med hästar som jag kan komma och rida på.

Och man hinner med så mycket man vill hinna med. Men jag kände vissa dagar att jag måste till stallet, det är lixom inte roligt och så vill jag inte ha det.

Min häst kräver dessutom mkt ridning och varierande, åker jag upp på dagen så kan jag bara rida om rasmus sover, vilket han knappt gör under dagen, och då på ridbanan = min häst blir skit less.

har man råd? vad har ni för jobb som känner att ni har råd/inte har råd?

alla av er har kanske inte hästar?.
Vi har råd, även att ta hem hästen, vi har ingen vidare bra gymnasieutbildnin. Jag jobbar som slaktare och sambon är betonglärling.

Där emot prioriterar jag att vara hemma längre med Rasmus än ha min häst. Hon kostar kanske i snitt 4.000:- i månaden. Det är 7 dagar FP i månaden! 84 dagar på 1 år om hon inte skadar sig ;) Och på de 84 dagarna kan jag vara hemma i nästan 6 månader!

ni som är unga föräldrar, kände ni bara att "nu är det dax" kände ni att ni lixom inte hade behov av att "leva medans man är ung" som vissa säger?.
Jag kände att jag redan levt och blivit gammal :D

NÄR vet man att man är redo lixom?. är det när man inte känner sig så velig som jag kanske;)
Det vet man inte.

är 22år att vara en ung mamma? känns lixom endå inte så på nåt sätt.
Jag fyllde 22 år 1½ månad ungefär efter att jag fick Rasmus, visst är det ungt men ändå inte tycker jag.

efter 20 är man "vuxen" då eller?
NEJ. Jag vet 40 åringar som beter sig med omoget än mina småsyskon!
Och vi har kompisar som inte flyttat hemifrån än, gissa om de fick panik när vi berätta att vi skulle ha barn å de var singlar å bodde hemma hos mamma ;)

hur kände du när du fick den längtan? kände du den känslan hela tiden eller bara ibland?.
Hela tiden mer eller mindre, vid 16 en längtan efter bara en söt liten bebis å snygg mage, sen vid 19 så mer en längtan efter barn eller hur man ska förklara.

har du någon aning om vad som utlöste? hade kompisar och så som fått barn eller så?.
Absolut inte, vi är först ut att skaffa barn och som jag skrev tidigare har vissa inte ens lämnat sina föräldrar å flyttat hemifrån än ;)
Antar att det var för vi hade allt, var lixom bara barn som saknades.

hur fick du din på andra tankar då?
Sluta tjata och bet mig i läppen.
Eftersom jag mådde dåligt av mina p-piller så kom vi båda två fram till att jag skulle sluta och det var sambons ansvar att skydda sig om han inte ville bli pappa.

Tror det är svårare för killar, men de växer in i sin pappa roll allt eftersom magen växer och på slutet prata han ofta med magen och bad bebisen komma ut och sluta va som elak mot mig å sparkas.

När vi åkte hem från förlossningen och inte ens lämnat sjukhusområdet sa sambon
"Nästa gång kommer jag ha bilen igång hela sista månaden"
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag hade velat ha barn sen jag var typ 16 men fick vänta. Vart 23 när sonen föddes. Ville absolut inte vara för "gammal" innan jag fick barn. När jag var 16 tyckte jag 23 var jättegammalt och det kändes hopplöst. Men nu väntade vi några år och han var planerad.
Men resten av livet var inte planerat in i minsta detalj. Sambon hade fast heltidsjobb, jag timjobb. Bodde på gård, hade bilar, hade renoverat en del. Så ser det ut än idag, 1.5 år senare. Fast nu har jag en riktigt anställning.

Jag har valt att inte studera vidare flera år, är inte den som gillar att plugga och vet inte vad jag skulle vilja läsa ändå så det hade blivit lite onödigt. Men vem vet, nån gång i framtiden kanske jag ändå väljer att plugga men vill då vänta till barnen/barnet är lite större.

För min del har en hel del saker bromsats sen vi fick barn. Hästintresset har svalnat en del men jag har fortfarande hästarna kvar. Samma gäller hundträningarna. Men jag är helt säker på att det kommer tillbaka framöver.

Man kan ju egentligen aldrig veta när man är redo för att skaffa barn eller OM man ens kan skaffa barn. Själv är jag glad att jag väntade några år extra för hade vi fått barn när jag var 16 vet jag att jag inte varit mentalt redo, men på nåt vis hade vi väl tagit oss igenom det.
 
Sv: hur tänkte ni?

kl

Min plan var att aldrig någonsin har några barn.
Men efter ett halvår tillsammans med sambon så började jag få barnlängtan och efter ytterligare ett år så beslöt vi oss för att skaffa bäbis.

Trots att jag är ung och inte har ngt fast jobb så kändes det helt rätt. Man kan nog aldrig planera så att allt blir enkelt. Tycker man ska följa sin instinkt. Även om vi inte har världens bästa ekonomi så tror jag att vår dotter kommer att få en bra uppväxt och klara sig helt utmärkt i livet.
 
Sv: hur tänkte ni?

det jag är rädd för det du skrev nu pmm, är att tänk om jag slutar att vara intresserad av hästar när man får barn kanske för att man helt enkelt vill ha all tid för barnen eller att man helt plötsligt bara tröttnar, det skulle vara en mardröm på nåt sätt för jag har jordens underbaraste häst och har precis köpt ett föl jag förhoppningvis ska ha tid till att rida in sen med.

Men OM du nu tröttnar på hästar så ÄR det ju inte en mardröm DÅ. För då är det ju Du som väljer annorlunda bara. Eller hur? :idea:
 
Sv: hur tänkte ni?

finns det egentligen nåt "rätt och fel" vad gäller vilken ålder som är "bäst" lite äldre=mer erfarenhet, yngre=man minns hur det var att vara barn.

Fast huruvida man minns hur det är att vara barn verkar mer vara en personlighetsfråga än en åldersfråga tycker jag. Precis som det där med om man blir "gammeldags" eller inte med stigande ålder.

Mitt svar är att det finns inget rätt och fel vad gäller ålder. Den ålder man själv VILL ha barn är den rätta!
 
Sv: hur tänkte ni?

ha ha, någon som är bebissugen eller? :laugh:

Jag startade en "bebislängtan tråd" för jättelänge sedan (säkert 1,5 år sedan), men det är inte förän nu som jag känner att det är ett okej läge att skaffa barn. Jag har längtat efter en liten sen jag träffade min man (var 17 år då) och suget har liksom gått lite i vågor. Som tur är har mitt förnuft vunnit över känslorna, men det har i vissa perioder varit helt galet. Det känns som om hela kroppen bara skriker efter en bebis, nästan så att det är outhärdligt!

Jag slutade med mina p-plåster nu i feb och nu är en bebis hjärtligt välkommen. Vi får se hur lång tid det tar, egentligen kan man ju inte ens vara säker på att det går.

Jag tycker att man ska skaffa barn när det känns rätt och när det råder en balans mellan förnuft och känsla!

//Julia
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag var 22 år gammal när jag blev på smällen. Det var i slutet av december 06. Fyllde 23 i mars 07 och är nu 24 år gammal.

Min son är 7 månader gammal och han kom inte till genom planering.

Vi hade(/har, men de börjar ordna sig lite grann) världens sämsta ekonomi + inget eget boende. Dessutom hade vi bara varit tillsammans i max 2 månader, men vi hade kännt varann i säkert 10 år innan.

Det jag tänkte på när jag fick reda på att vi plussat, var : :eek::eek::eek: och vi funderade på abort.

Jag läste på internet om hur långt jag hade kommit och upptäckte att den lille krabaten hade fått hjärta, hjärna, organ och allting.

Jag skulle ringa och boka tid för abort, men jag fick fel nr.

Det var väl meningen att vi skulle behålla honom. Jag fixade inte att göra det, ta död på honom. Och vi ångrar oss inte en enda sekund.

Vår son betyder allt för oss, jag skulle ge mitt liv för honom.

Det är jobbigt, man har ingen egen tid, det känns som att man går misste om en hel del osv osv.

Men det är så värt det. Man har så mycket kärlek till sitt barn.:love:

Vi bor iallafall i en tvåa, vi vill flytta till större och ska göra det när vi har det lite bättre ordnat.

En till bebis vill vi ha också! Men verkligen inte nu----

Vår ekonomi just nu: fattig. Men, det börjar ordna sig lite. Sambon får iallafall anställning (dock halvtid till att börja med) och sen är det bara min tur. Man behöver inte vara välbärgad och högutbildad.

Vi prioriterar vår son först (givetvis!) och oss själva sedan. Han har allting han behöver även fastän vi inte har så mycket pengar.
 
Senast ändrad:
Sv: hur tänkte ni?

När jag var tonåring såg jag det som självklart att när jag var 30 skulle jag vara gift och ha två barn. Det var liksom målet.

När jag var 24 och singel var jag mer övertygad om att barn, det var något som de andra - de lyckade människorna skaffade, jag var inte värd något så stort.

Någonstans när jag var 26-27 och sambo började tankarna vakna på att "vi kanske skulle kunna", jag började smygläsa på detta forum, kikade i barnaffärernas skyltfönster etc.

Nu är jag snart 30, antalet barn är ännu noll. Jag törs inte längre titta i skyltfönster, av rädsla för magsår, jag springer genom IKEA:s avdelning med barnmöbler för att inte riskera att se något gulligt och jag gråter floder varje gång jag ser någon bekant med barn eller stor mage. Jag är numera helt övertygad om att jag vill! Om det någonsin blir, det får nog framtiden utvisa tyvärr. Så länge jag inte har heltidsjobb så är det uteslutet.
 
Sv: hur tänkte ni?

Bebis är varmt välkommen här hos oss också :)

Har varit lite anonym med skyltning av bebisverkstad, men äsch skitsamma :D
 
Sv: hur tänkte ni?

Å vad roligt!

Ja, jag försökte vara anonym, men det gick inte! Jag är ju så lycklig för att vi börjat med bebisverkstad så det är svårt att hålla tyst! jag lääääängtar tills det tar sig!

Hur länge har ni försökt?

//julia
 
Sv: hur tänkte ni?

Inte länge alls, ett försök bara men nu börjar det lida mot ÄL igen :D

Samtidigt som jag är glad är jag också livrädd att något går fel, min graviditet kommer inte att bli rolig alls av förklarliga skäl.

Men man får försöka hålla modet uppe :)
 
Senast ändrad:
Sv: hur tänkte ni?

Får jag fråga varför den inte kommer att vara rolig?

Å, då ligger vi i takt, ska bli spännande att se om det blir något!

Jag är mest rädd för att jag inte kommer att kunna bli gravid. Om jag sedan blir gravid kommer jag vara rädd för att få missfall (till ca v 15). Efter det kommer jag vara rädd för att fostret ska dö i magen och sen kanske jag kommer att vara rädd för att något ska gå fel vid förlossningen.

Jag är egentligen inte alls rädd av mig som person, men jag kommer nog att bli världens mest nojiga person om jag lyckas bli gravid!

//Julia
 

Liknande trådar

Övr. Barn Halloj, En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna. Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 137
Senast: Derivata
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 512
Senast: Anonymisten
·
Kultur Vilken är den bästa filmen ni någonsin sett? Behöver inte vara kvalitetsmässigt bra utan kan vara bra av anledningar ni själv väljer...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
4 484
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 328
Senast: Thaliaste
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp