Är expert på att trycka bort jobbiga känslor. Känns enklare för stunden, men det kommer ju alltid i fatt till slut. Och då oftast ännu värre 
Jag hatar känslan att vara riktigt ledsen och att bara vilja gråta för att allt är så jobbigt. Så då försöker jag istället ignorera känslan när den kommer upp. Vilket oftast resulterar i att jag går runt och känner mej lite nedstämd i veckor.
Tex. min familjs hund dog för ca 2 månader sen. Var oväntat även om hon hade börjat bli gammal. När jag fick reda på det blev jag jätte ledsen, men gjorde som jag brukar och försökte ignorera det.
Funkar inte så bra nu när jag bor hemma hos min familj under sommaren. Blir fortfarande påmind nästan varje dag att min hund inte finns längre. Och känslan av att vilja gråta infinner sej, men då trycker jag på en gång bort den!
I min familj är det väl ingen som direkt pratar så mkt om vad man känner, tyvärr! Min bror och min pappa blir väldigt obekväma om jag gråter inför dem, om vi tex pratar om nåt jag tkr är jobbigt. Medan min mamma är mer av typen "gaska upp dej" och sluta vara så känslig.
Känner mej som en svag person när jag gråter. Speciellt att gråta inför andra personer!
Jag är egentligen en väldigt känslosam person, och behöver egentligen "lätta på trycket" genom att gråta lr bli arg. Men känns som att jag mer och mer håller allt inne, vilket till slut gör att jag måste få ut alla känslor. Vilket då oftast kan drabba nån oskyldig kompis, spec om jag druckit lite. Då blir jag antingen väldigt arg eller super ledsen och kan sitta och gråta i 1 h.
Har börjat inse att mitt förhållnings sätt inte är så sunt och inte gagnar mej spec mkt. Men vet inte riktigt hur jag ska hantera det på nåt annat sätt.
Så hur gör man för att ta tag i sina känslor ?
Jag hatar känslan att vara riktigt ledsen och att bara vilja gråta för att allt är så jobbigt. Så då försöker jag istället ignorera känslan när den kommer upp. Vilket oftast resulterar i att jag går runt och känner mej lite nedstämd i veckor.
Tex. min familjs hund dog för ca 2 månader sen. Var oväntat även om hon hade börjat bli gammal. När jag fick reda på det blev jag jätte ledsen, men gjorde som jag brukar och försökte ignorera det.
Funkar inte så bra nu när jag bor hemma hos min familj under sommaren. Blir fortfarande påmind nästan varje dag att min hund inte finns längre. Och känslan av att vilja gråta infinner sej, men då trycker jag på en gång bort den!
I min familj är det väl ingen som direkt pratar så mkt om vad man känner, tyvärr! Min bror och min pappa blir väldigt obekväma om jag gråter inför dem, om vi tex pratar om nåt jag tkr är jobbigt. Medan min mamma är mer av typen "gaska upp dej" och sluta vara så känslig.
Känner mej som en svag person när jag gråter. Speciellt att gråta inför andra personer!
Jag är egentligen en väldigt känslosam person, och behöver egentligen "lätta på trycket" genom att gråta lr bli arg. Men känns som att jag mer och mer håller allt inne, vilket till slut gör att jag måste få ut alla känslor. Vilket då oftast kan drabba nån oskyldig kompis, spec om jag druckit lite. Då blir jag antingen väldigt arg eller super ledsen och kan sitta och gråta i 1 h.
Har börjat inse att mitt förhållnings sätt inte är så sunt och inte gagnar mej spec mkt. Men vet inte riktigt hur jag ska hantera det på nåt annat sätt.
Så hur gör man för att ta tag i sina känslor ?
