Hur slutar man äta?

[Ninnurur]

Jag är fet. Jag måste göra något åt det. Problemet är att äta är ett beroende, och ffa ångesthantering. Även om mycket av min ångest beror på att jag är fet. Moment 22 alltså. Var fan börjar jag?

Jag vill träna men det är svårt eftersom jag är ensamstående mamma på heltid med en ganska krävande sexåring med separationsproblem. Även om jag fick barnvakt så är det en kamp att lämna henne, även om det bara är för en kort stund. Och lägenheten lämpar sig inte för någon intensiv träning, då hamnar jag nog hos grannarna under

Jag bara önskar att jag ska få må bra någon gång. Men jag vet inte hur? Har testat vlcd = jag tappade vikt men gick upp massor så snart jag åt igen. Äter i princip lchf men utan en massa fett. Kroppen älskar kolhydrater, och det är bäst ångestdämpande också.

På tisdag åker jag med min familj på medelhavskryssning och jag borde längta. Istället har jag bara ångest för att jag inte ska kunna göra samma saker som andra pga min vikt. Jag hatar verkligen min kropp!

 

[ptr]

En sexåring får väl följa med på promenader i början, så småningom gå lite fortare. Gör det enkelt så det blir av.
Hitta lekparker eller roliga skogsdungar längre bort att gå till. Focus blir flyttat från att träna till att ta sig.
Bara en tanke var det skulle kunna gå att börja.

 

[Ninnurur]

En sexåring får väl följa med på promenader i början, så småningom gå lite fortare. Gör det enkelt så det blir av.
Hitta lekparker eller roliga skogsdungar längre bort att gå till. Focus blir flyttat från att träna till att ta sig.
Bara en tanke var det skulle kunna gå att börja.

Det där gör vi redan. Jag är vardagsaktiv men det räcker inte eftersom jag överäter

 

[Kattennizze]

Jag tror du ska se din fetma som ett symtom av t ex trauma eller något annat obearbetat. Har du provat terapi? Om inte så skulle jag föreslå det. Låt det få ta den tid du behöver. Det är förfärligt att hata sin kropp och leva självdestruktivt vilket är vad du gör just nu. Sen är det svårt att motstå alla godsaker som sköljer över oss, och har man en sämre impulskontroll så försvårar det också (nu säger jag inte att du har det men är ju vanligt bland oss som kämpar med vikten). Det största problemet är ju tyvärr att om man väl dragit på sig övervikt så måste man alltid resten av livet äta mindre än en som aldrig varit fet. Ikväll t ex har jag varit på en familjemiddag och medan min man satte i sig både kakor, glass, och bullar åt jag nada av det eftersom jag vet att det inte möjligt alls. Jag har dessvärre själv gått upp för mycket i vikt och kämpar nu stenhårt med att gå ned åtminstone 10 kg. I mitt fall handlar det om svåra händelser tidigt i livet som gör att jag lever självdestruktivt stundtals genom att äta för mycket. Som tur är kan jag numera hitta lugnet igen och stoppa ätandet i tid. Jag mediterar och yogar vilket låter flummigt med funkar för mig.
Träning är egentligen inte det viktiga för dig just nu, eftersom träning har ganska lite att göra med viktnedgång, utan det handlar om hur mycket kalorier du får i dig i slutändan. Men som sagt, jag har gått år i terapi för att få kontroll över mina matproblem vilket jag verkligen tycker jag hjälpt mig. För min del skulle inte en överviktsop ha hjälpt jag skulle ha ätit nig fet igen, tyvärr. För andra funkar det, men jag vet att min övervikt i grunden handlar om självdestruktivt beteende.

 

[tuaphua]

Jag är fet. Jag måste göra något åt det. Problemet är att äta är ett beroende, och ffa ångesthantering. Även om mycket av min ångest beror på att jag är fet. Moment 22 alltså. Var fan börjar jag?

Jag vill träna men det är svårt eftersom jag är ensamstående mamma på heltid med en ganska krävande sexåring med separationsproblem. Även om jag fick barnvakt så är det en kamp att lämna henne, även om det bara är för en kort stund. Och lägenheten lämpar sig inte för någon intensiv träning, då hamnar jag nog hos grannarna under

Jag bara önskar att jag ska få må bra någon gång. Men jag vet inte hur? Har testat vlcd = jag tappade vikt men gick upp massor så snart jag åt igen. Äter i princip lchf men utan en massa fett. Kroppen älskar kolhydrater, och det är bäst ångestdämpande också.

På tisdag åker jag med min familj på medelhavskryssning och jag borde längta. Istället har jag bara ångest för att jag inte ska kunna göra samma saker som andra pga min vikt. Jag hatar verkligen min kropp!

Får du någon hjälp med ditt psykiska mående?
Har du kollat tex sköldkörtel om du lätt lägger på dig?

Hindras du psykiskt främst eller psykiskt av din vikt?

Förstår att det måste vara jättejobbigt.
Jag har själv haft ätstörningar åt båda håll sas. Och jag har hormonfel som gör att jag lägger på mig lättare.
För mig hjälpte det dels att få medicin för hormonerna. Men ätstörningarna fick jag hjälp med av psykolog.

Kram till dig!

 

[bettysmatte]

Jag är fet. Jag måste göra något åt det. Problemet är att äta är ett beroende, och ffa ångesthantering. Även om mycket av min ångest beror på att jag är fet. Moment 22 alltså. Var fan börjar jag?

Jag vill träna men det är svårt eftersom jag är ensamstående mamma på heltid med en ganska krävande sexåring med separationsproblem. Även om jag fick barnvakt så är det en kamp att lämna henne, även om det bara är för en kort stund. Och lägenheten lämpar sig inte för någon intensiv träning, då hamnar jag nog hos grannarna under

Jag bara önskar att jag ska få må bra någon gång. Men jag vet inte hur? Har testat vlcd = jag tappade vikt men gick upp massor så snart jag åt igen. Äter i princip lchf men utan en massa fett. Kroppen älskar kolhydrater, och det är bäst ångestdämpande också.

På tisdag åker jag med min familj på medelhavskryssning och jag borde längta. Istället har jag bara ångest för att jag inte ska kunna göra samma saker som andra pga min vikt. Jag hatar verkligen min kropp!

Cykla med dottern i cykelvagn?

 

[Pancakes]

Känner igen mig så, har liknande problematik. Min tid tas dock inte upp av barn (så nu känner jag mig lite sämre redan ) men däremot tar stallet stor del av min fritid. För mig är det svårt med disciplinen också, jag går liksom inte upp mer om jag äter dåligt men jag går inte heller ner tillräckligt snabbt när jag försöker sköta maten att hjärnan på något vis tycker att det är värt det.

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag började svara, inser att jag nog inte är till någon hjälp. Men du är iaf inte ensam med moment 22.

 

[Ninnurur]

Cykla med dottern i cykelvagn?

Bara för att cykla? Hon skulle inte sitta kvar utan ett mål. Och jag har inte råd med en vagn.

 

[Ninnurur]

Mycket är psykiskt ja. Jag har adhd så impulskontrollen är ju obefintlig, iaf när det kommer till beroende. Men jag get inte hur jag ska få terapi, för det som går att få via vc vägrar jag eftersom de känner till mina föräldrar (båda världskända psykologer) och privat har jag inte råd med. Neuro har inte kapacitet att hjälpa mig.

 

[tuaphua]

Mycket är psykiskt ja. Jag har adhd så impulskontrollen är ju obefintlig, iaf när det kommer till beroende. Men jag get inte hur jag ska få terapi, för det som går att få via vc vägrar jag eftersom de känner till mina föräldrar (båda världskända psykologer) och privat har jag inte råd med. Neuro har inte kapacitet att hjälpa mig.

Öppenpsyk då?
Eller om du skriver dig på annan vårdcentral?

 

[Niyama]

Mycket är psykiskt ja. Jag har adhd så impulskontrollen är ju obefintlig, iaf när det kommer till beroende. Men jag get inte hur jag ska få terapi, för det som går att få via vc vägrar jag eftersom de känner till mina föräldrar (båda världskända psykologer) och privat har jag inte råd med. Neuro har inte kapacitet att hjälpa mig.

Läkare som är terapeut kanske? Det går ju på högkostnadsskyddet. Träffade en sådan för några år sedan, för terapi (dock kom hon fram till att hon inte kunde hjälpa mig). Men det finns ju flera, om inte reglerna ändrats för detta också?

 

[Ninnurur]

Öppenpsyk då?
Eller om du skriver dig på annan vårdcentral?

Alltså, psyk här i stan är tyvärr inte mycket att hurra för. De som är bra är typ pappas elever och kollegor och det känns inte optimalt. Jag fick (efter två veckor av letande efter någon som inte kände pappa) träffa en bra terapeut efter sambons död, men jag har inte råd att gå till henne regelbundet. Moment 22 igen.

 

[Ninnurur]

Läkare som är terapeut kanske? Det går ju på högkostnadsskyddet. Träffade en sådan för några år sedan, för terapi (dock kom hon fram till att hon inte kunde hjälpa mig). Men det finns ju flera, om inte reglerna ändrats för detta också?

Gissa vem som varit proffesor på terapeututbildningen

 

[Ninnurur]

Även om jag inte svarar alla så läser jag allt. Ångesten är bara så enorm just nu så jag fixar inte att svara alla utan att vara allt för bitter och patetisk.

 

[Niyama]

Gissa vem som varit proffesor på terapeututbildningen

Fast den utbildningen finns ju på flera orter, alla borde väl inte ha haft med dina föräldrar att göra?

 

[EmmaBovary]

Jag är fet. Jag måste göra något åt det. Problemet är att äta är ett beroende, och ffa ångesthantering. Även om mycket av min ångest beror på att jag är fet. Moment 22 alltså. Var fan börjar jag?

Jag vill träna men det är svårt eftersom jag är ensamstående mamma på heltid med en ganska krävande sexåring med separationsproblem. Även om jag fick barnvakt så är det en kamp att lämna henne, även om det bara är för en kort stund. Och lägenheten lämpar sig inte för någon intensiv träning, då hamnar jag nog hos grannarna under

Jag bara önskar att jag ska få må bra någon gång. Men jag vet inte hur? Har testat vlcd = jag tappade vikt men gick upp massor så snart jag åt igen. Äter i princip lchf men utan en massa fett. Kroppen älskar kolhydrater, och det är bäst ångestdämpande också.

På tisdag åker jag med min familj på medelhavskryssning och jag borde längta. Istället har jag bara ångest för att jag inte ska kunna göra samma saker som andra pga min vikt. Jag hatar verkligen min kropp!

Jag har nästan haft problem med mat och ätande, mer eller mindre i perioder. Ibland så kommer jag in i en period där jag får viss balans i ätandet, även om det är skört. Det brukar underlätta att inte ha för mycket kolhydrater hemma, exempelvis bröd kan jag sällan hantera. Men det kanske inte är ett alternativ med tanke på att du ska fixa mat åt dottern också?

 

[Ninnurur]

Fast den utbildningen finns ju på flera orter, alla borde väl inte ha haft med dina föräldrar att göra?

Nä men bor och jobbar man här redan så finns det ju inte så många? Men har man läst psykologi och kbt så har man haft med min pappa att göra, det är ofrånkomligt tyvärr. Sist jag gick till vc för samtal hade kuratorn hans senaste bok framme på bordet. Det kändes inte bra

 

[tuaphua]

Alltså, psyk här i stan är tyvärr inte mycket att hurra för. De som är bra är typ pappas elever och kollegor och det känns inte optimalt. Jag fick (efter två veckor av letande efter någon som inte kände pappa) träffa en bra terapeut efter sambons död, men jag har inte råd att gå till henne regelbundet. Moment 22 igen.

Det går inte att åka till annan ort?
Eller går det att genom öppenpsyk remittera dig till psykolog/terapeut som inte arbetar på öppenpsyk? Som kanske inte är upplärd av din familj..
Jag blev godkänd terapi hos utomstående genom öppenpsyk(för att den terapin inte fanns hos dem).

Annars vet jag inte om du får väga hur du har det nu mot att våga prata med någon som känner din pappa och hoppas på att den kan agera som den ska, som ett proffs och bortse från det.

 

[Ninnurur]

Jag har nästan haft problem med mat och ätande, mer eller mindre i perioder. Ibland så kommer jag in i en period där jag får viss balans i ätandet, även om det är skört. Det brukar underlätta att inte ha för mycket kolhydrater hemma, exempelvis bröd kan jag sällan hantera. Men det kanske inte är ett alternativ med tanke på att du ska fixa mat åt dottern också?

Precis. Hon måste ju äta också. Och det är stört omöjligt att låta bli när det finns hemma! Innan hon föddes var jag på riktigt bra väg, gick ner 25 kg. Sen dog sambon och jag fick sköta allt själv hemma och sen dess har det bara gått utför. Jag kan inte låta bli

 

[Niyama]

Nä men bor och jobbar man här redan så finns det ju inte så många? Men har man läst psykologi och kbt så har man haft med min pappa att göra, det är ofrånkomligt tyvärr. Sist jag gick till vc för samtal hade kuratorn hans senaste bok framme på bordet. Det kändes inte bra

Flera av de som fortfarande har avtal med landstinget är ju själva väldigt gamla, och kan ju dessutom ha flyttat nån gång i livet. Har du kollat listorna? Måste du gå i kbt? Nu är väl det populärast vid såna här problem, men om du kan tänka dig pdt så kanske det blir lättare?