wrangler
Trådstartare
Ja faktiskt...ärligt talat?
Jag säljer inte många hästar, mest uppfödningar och någon enstaka äldre häst. Jobbar inte som hästhandlare men förmedlar en del.
Nu har jag inte haft några problem (än?) men med rådande lagstiftning i ryggen och med det man läser i diverse trådar här på buke mm... så undrar jag väl dels vart vi är på väg i denna branch och hur man som säljare och näringsidkare faktiskt kan skydda sig?
För jag har börjat fundera på om det är värt det?
Jag försäker alltid vara 110% ärlig när jag säljer en häst; jag talar om vad jag vet och vad jag upplevt som ev kan vara ett problem med hästen osv. När jag förmedlar en häst talar jag om all information jag har fått av säljaren osv.
Ändå ska jag vara i princip ansvarig för vad som KAN vara fel med hästen utan min vetskap eller till och med för vad som kan vara fel med en häst som jag aldrig har sett bara för att jag förmedlar ett köp, etc.
Jag ska vara ansvarig för att hästen inte reagerar annorlunda i sin nya miljö efter den är såld eller att en ny ägare i princip rider sönder den etc.
Om jag inte kan BEVISA att felet inte fanns innan köp så kan jag bli skydlig att betala köpesumman plus alla omkostnader under tiden köparen haft hästen., säg 2 år. Och då kanske det är en förmedlingshäst som jag inte ens fårr betalt för, utan 10% av den ursprungliga köpesumman.
Vari ligger det rätta i det här?
Jag förstår att det är en stor utgift att köpa en häst, men vet verkligen köparna vad vi mindre näringsidkare sätter på spel varje gång i ens säljer en häst?
Jag vet att det finns oärliga säljare och den gamla tidens "hästhandlare" men är det någon som inbillar sig att det är DOM som drabbas av dessa orimliga regler?
Ska man som seriös säljare/förmedlare börja skriva in i sina kontrakt att alla hästar är till sällskap, för säkerhets skull?
Eller ska vi pressa bort alla seriösa små försäljare för att dom riskerar konkurs vid en enda "dålig" affär vilket inte ens är i närheten att betyda att dom är oseriösa på en enda punkt?!
Jag säljer inte många hästar, mest uppfödningar och någon enstaka äldre häst. Jobbar inte som hästhandlare men förmedlar en del.
Nu har jag inte haft några problem (än?) men med rådande lagstiftning i ryggen och med det man läser i diverse trådar här på buke mm... så undrar jag väl dels vart vi är på väg i denna branch och hur man som säljare och näringsidkare faktiskt kan skydda sig?
För jag har börjat fundera på om det är värt det?
Jag försäker alltid vara 110% ärlig när jag säljer en häst; jag talar om vad jag vet och vad jag upplevt som ev kan vara ett problem med hästen osv. När jag förmedlar en häst talar jag om all information jag har fått av säljaren osv.
Ändå ska jag vara i princip ansvarig för vad som KAN vara fel med hästen utan min vetskap eller till och med för vad som kan vara fel med en häst som jag aldrig har sett bara för att jag förmedlar ett köp, etc.
Jag ska vara ansvarig för att hästen inte reagerar annorlunda i sin nya miljö efter den är såld eller att en ny ägare i princip rider sönder den etc.
Om jag inte kan BEVISA att felet inte fanns innan köp så kan jag bli skydlig att betala köpesumman plus alla omkostnader under tiden köparen haft hästen., säg 2 år. Och då kanske det är en förmedlingshäst som jag inte ens fårr betalt för, utan 10% av den ursprungliga köpesumman.
Vari ligger det rätta i det här?
Jag förstår att det är en stor utgift att köpa en häst, men vet verkligen köparna vad vi mindre näringsidkare sätter på spel varje gång i ens säljer en häst?
Jag vet att det finns oärliga säljare och den gamla tidens "hästhandlare" men är det någon som inbillar sig att det är DOM som drabbas av dessa orimliga regler?
Ska man som seriös säljare/förmedlare börja skriva in i sina kontrakt att alla hästar är till sällskap, för säkerhets skull?
Eller ska vi pressa bort alla seriösa små försäljare för att dom riskerar konkurs vid en enda "dålig" affär vilket inte ens är i närheten att betyda att dom är oseriösa på en enda punkt?!
