Hur ska man hjälpa?

[Piek]

Jag ska försöka att fatta mig kort.

Jag har två vänner (eller rättare sagt bekanta) som för ett tag sedan blev ett par.

Killen i det här paret fick precis innan de blev tillsammans sin första panikångest attack och sedan har det bara gått utför för honom. Han äter inte, vägrar att erkänna att han mår dåligt och vägrar att ta emot hjälp. Han blir lätt arg och håller sig undan sina andra vänner. Han har på bara ett par månader rasar extremt mycket i vikt.

Tjejen har i det här blivit medberoende och hon mår väldigt dåligt i det hela. Hon tackar nej till allt vi andra hittar på och bjuder in henne till för att killen inte vill/kan/orkar fastän hon själv vill.
Killen vägrar som sagt ta emot hjälp när hon försöker hjälpa honom att ta kontakt med psykolog eller liknande.

Hur ska man hjälpa dem båda?
Min första tanke till tjejen är att fly! Innan hon blir fast i något hon inte kan ta sig ur. Ett destruktivt förhållande är det sista jag önskar henne.
Samtidigt vet jag att killen var en väldigt fin kille innan han blev sjuk och han behöver hjälp NU!

Närmsta psykakut ligger tio mil bort och jag vet inte vilka kriterier som krävs för att de skulle ta emot honom?
Han är inte självmordsbenägen men mår uppenbart fruktansvärt dåligt. Väntetiden till psykolog här är flera månader...

 

[nattsvart]

Närmsta psykakut ligger tio mil bort och jag vet inte vilka kriterier som krävs för att de skulle ta emot honom?
Han är inte självmordsbenägen men mår uppenbart fruktansvärt dåligt. Väntetiden till psykolog här är flera månader...

Akutpsyk tar alltid emot, alltså han får ett samtal i alla fall och då kan det skickas remiss till någon mottagning t.ex. Så vad som krävs för att de ska ta emot honom är väl att han själv går med på att söka sig dit. Om det handlar om den psykakut jag tror så hade de förr i alla fall ett system med att man skulle ringa och boka tid innan man dök upp där, helst. Lite udda för att vara akut men men.

 

[Piek]

Okej. Jag skulle ju kunna ringa dit och höra hur det funkar. Om inte annat kanske de har något tips på hur vi ska gå till väga.
Ingen av dem har speciellt mycket vänner här och förut var de alltid med oss i min umgängeskrets och bland mina vänner har de också sina bästa vänner.
Jag funderar lite på en "intervention", att vi samlas hela gänget tillsammans med tjejen och berättar för honom att vi vet hur han mår, att vi bryr oss om honom och att vi vill hjälpa honom. Är det en tokdålig idé? Han skulle förmodligen bli skogstokig men han behöver få ett uppvaknande och inse att man inte klarar sig ur allting själv oavsett hur stark man är. Han är otroligt stolt.

Jag är så orolig för tjejen. Vi alla ser hur mycket hon dras ner i det här och hon säger själv också att hon inte orkar mer.

 

[Lovisaleonora]

Jag funderar lite på en "intervention", att vi samlas hela gänget tillsammans med tjejen och berättar för honom att vi vet hur han mår, att vi bryr oss om honom och att vi vill hjälpa honom. Är det en tokdålig idé?

Detta är jag mycket tveksam till. Inte utan handledning av väl insatt person, det kan få långtgående konsekvenser. Dessutom bottnar hela den metoden i att man kan erbjuda ett konkret alternativ. Vad kan ni erbjuda?

Jag föreslår att du tar kontakt med psykvården och ställer frågan: hur ska vi som vänner/bekanta hantera situationen? Vi är rädda att de går under.

 

[Piek]

Detta är jag mycket tveksam till. Inte utan handledning av väl insatt person, det kan få långtgående konsekvenser. Dessutom bottnar hela den metoden i att man kan erbjuda ett konkret alternativ. Vad kan ni erbjuda?

Jag föreslår att du tar kontakt med psykvården och ställer frågan: hur ska vi som vänner/bekanta hantera situationen? Vi är rädda att de går under.

Tack! Det var lite sånna tankar som rörde sig i mitt huvud också antingen eller liksom. jag har inte mycket erfarenhet utav sånna här situationer.

Det vi kan erbjuda är väl egentligen vårt stöd och att köra in honom till akutpsyk.

Ska ringa psyk imorrn och prata med min kompis som varit sjuksköterska på psyk tidigare och se om hon har något råd.

 

[Mammadutt]

Att kontakta psykiatrin för råd och stöd tycker jag låter som ett bra första alternativ. Jag vet bara hur jag själv skulle agera om en bunt vänner/anhöriga hade en "intervention"... Skulle bli helt jävla skogstokig och fara för mig själv och andra... Så det är något jag absolut inte skulle våga mig på utan proffs närvarande.

 

[Magiana]

En som inte vill ha hjälp är det ju svårt att hjälpa och det framgår ju här att han inte vill ha hjälp, åtminstone inte just nu. Hur är det med tjejen? Vill hon ha hjälp och stöd? Som anhörig är det jättesvårt att se någon må dåligt utan att kunna hjälpa och de kan de flesta inte då de saknar kunskap och erfarenhet av sjukdomen.

Hon måste ju ta hand om sig själv och hon behöver också lära sig att inte upprätthålla hans sjukdom. Han behöver hennes stöd, men måste samtidigt utmanas att klara saker själv. Det där är inte alltid en helt lätt balansgång. Hon ska definitivt inte bädda in honom i bomull och skydda honom från allt som skapar ångest. Det förvärrar situationen.

Panikångest är en rätt besvärlig sjukdom, men det går att bli fri från den. Jag är själv ett exempel på det.

 

[Petruska]

Det vi kan erbjuda är väl egentligen vårt stöd och att köra in honom till akutpsyk.

Och så hade det ju varit i stort sett vilken sjukdom han än hade lidit av! Det du kan göra, är på sin höjd att bidra till att han kommer under vård.

Jag tycker att du, när du tänker dig att du ska agera på olika sätt i hans sjukdomssituation och kring honom, faktiskt förnekar att det handlar om en sjukdom. Om du betänker att det är en sjukdom, vad har du då för anledning att tro att du kan klura ut hur han ska bli friskare? Skulle du tänka ut olika behandlingar om det gällde någon annan, allvarlig och ofta långvarig, sjukdom?

 

[Piek]

En som inte vill ha hjälp är det ju svårt att hjälpa och det framgår ju här att han inte vill ha hjälp, åtminstone inte just nu. Hur är det med tjejen? Vill hon ha hjälp och stöd? Som anhörig är det jättesvårt att se någon må dåligt utan att kunna hjälpa och de kan de flesta inte då de saknar kunskap och erfarenhet av sjukdomen.

Hon måste ju ta hand om sig själv och hon behöver också lära sig att inte upprätthålla hans sjukdom. Han behöver hennes stöd, men måste samtidigt utmanas att klara saker själv. Det där är inte alltid en helt lätt balansgång. Hon ska definitivt inte bädda in honom i bomull och skydda honom från allt som skapar ångest. Det förvärrar situationen.

Panikångest är en rätt besvärlig sjukdom, men det går att bli fri från den. Jag är själv ett exempel på det.

Tjejen är väldigt sluten och delar sällan med sig av sina känslor. Så det är svårt att veta vad hon tänker. Men i det här fallet har hon sagt att hon inte mår bra av det som händer och att hon inte orkar mer. Att hon inte vet hur hon ska hantera situationen och att hon vill att han ska förstå att han behöver hjälp!

Och så hade det ju varit i stort sett vilken sjukdom han än hade lidit av! Det du kan göra, är på sin höjd att bidra till att han kommer under vård.

Jag tycker att du, när du tänker dig att du ska agera på olika sätt i hans sjukdomssituation och kring honom, faktiskt förnekar att det handlar om en sjukdom. Om du betänker att det är en sjukdom, vad har du då för anledning att tro att du kan klura ut hur han ska bli friskare? Skulle du tänka ut olika behandlingar om det gällde någon annan, allvarlig och ofta långvarig, sjukdom?

Givetvis är det en sjukdom! Men jag förstår precis hur du menar.
Men precis som med vilken sjukdom som helst måste han förstå att han är sjuk så att han kan få den vården han behöver. Ingen av oss i bekantskapskretsen kan få honom frisk, det är det bara han själv som kan. Men han måste ju försöka få hjälp också. Jag förstår att det är jätte svårt och av någon anledning verkar det vara svårare att acceptera att man har en psykisk sjukdom än en fysisk.

Jag har som sagt väldigt lite erfarenhet av psykisk ohälsa och vet inte hur man ska agera. Nu är allt som vanligt när man stöter på honom, kallprat och frågar man hur han mår säger han bra och han lägger ut bilder på fb och instagram om hur underbart livet är. Det känns som något slags förnekelsestadie?
Det är hemskt att se den här situationen utifrån

 

[Petruska]

Det är hemskt att se den här situationen utifrån

Och jag tänker att det är där du har ditt problem.

 

[Piek]

@Petruska vad tycker du att jag ska göra? Bara stå och se på när personer jag tycker mycket om är på väg rakt ner i djupet?

Jag startade tråden för att se om det finns något jag kan göra för att hjälpa dem. Inte för att på något sätt för mig själv.
JAG mår inte dåligt utav situationen, jag står utanför men jag ser och hör att DE mår fruktansvärt dåligt och det är självklart hemskt att se. kan jag då på något sätt hjälpa så vill jag göra det.

 

[Monstermom]

Om tjejen vill ha hjälp kan du hjälpa henne. Du kan inte tvinga hjälp på killen som han inte vill ha.

 

[Gnist]

Tjejen är väldigt sluten och delar sällan med sig av sina känslor. Så det är svårt att veta vad hon tänker. Men i det här fallet har hon sagt att hon inte mår bra av det som händer och att hon inte orkar mer. Att hon inte vet hur hon ska hantera situationen och att hon vill att han ska förstå att han behöver hjälp!

Ett tips är ju att hon går och pratar med någon som kan hjälpa henne hantera situationen..

 

[Lovisaleonora]

Ett tips är ju att hon går och pratar med någon som kan hjälpa henne hantera situationen..

... vilket i längden kan vara en väg till hjälp för honom.

 

[Magiana]

Och jag tänker att det är där du har ditt problem.

Det är alltid svårt att stå bredvid och se på när någon är uppenbart sjuk och behöver vård, men nekar till det. Det spelar ingen roll vilken typ av sjukdom det rör sig om. En kompis pappa dog p.g.a. sin hjärtsjukdom för att han inte ville ha med vården att göra. Lyckligtvis leder inte panikångest till den konsekvensen i alla fall, men det är ändå inte lätt.

 

[Petruska]

@Petruska vad tycker du att jag ska göra? Bara stå och se på när personer jag tycker mycket om är på väg rakt ner i djupet?

Jag startade tråden för att se om det finns något jag kan göra för att hjälpa dem. Inte för att på något sätt för mig själv.
JAG mår inte dåligt utav situationen, jag står utanför men jag ser och hör att DE mår fruktansvärt dåligt och det är självklart hemskt att se. kan jag då på något sätt hjälpa så vill jag göra det.

Jag tycker ingenting.

Om din tjejkompis vill ha dig som bollplank, kan du så klart vara det. Om du är det bollplank som inte kan tänka på något annat än hur hemsk situationen är, uppfylld av dina egna känslor kring det på samma sätt som reflekteras i dina inlägg, är det ju inte helt säkert att du är det bästa bollplanket. Snarare kastar även du dig in i något slags medberoende, som jag tolkar dig.

Vill den sjuke personen inte ha någon hjälp, finns det inget du kan göra åt det. Du kan ju kolla med sociala myndigheter osv om det finns något de kan göra, det är väl det hela. Tvångsvård existerar ju, men det är väl inte riktigt där det befinner sig av din beskrivning att döma.

 

[Petruska]

Det är alltid svårt att stå bredvid och se på när någon är uppenbart sjuk och behöver vård, men nekar till det. Det spelar ingen roll vilken typ av sjukdom det rör sig om. En kompis pappa dog p.g.a. sin hjärtsjukdom för att han inte ville ha med vården att göra. Lyckligtvis leder inte panikångest till den konsekvensen i alla fall, men det är ändå inte lätt.

Jag har stor erfarenhet av situationen, och jag vet inte vad du vill lära mig genom att påpeka att det inte är lätt? Behöver man kunna något som inte är lätt, får man väl ta itu med att börja lära sig det.

Panikångest är en vidrig sjukdom, men som du är inne på är det ju långt ifrån den farligaste i världen.

 

[escodobe]

Jag ska försöka att fatta mig kort.

Jag har två vänner (eller rättare sagt bekanta) som för ett tag sedan blev ett par.

Killen i det här paret fick precis innan de blev tillsammans sin första panikångest attack och sedan har det bara gått utför för honom. Han äter inte, vägrar att erkänna att han mår dåligt och vägrar att ta emot hjälp. Han blir lätt arg och håller sig undan sina andra vänner. Han har på bara ett par månader rasar extremt mycket i vikt.

Tjejen har i det här blivit medberoende och hon mår väldigt dåligt i det hela. Hon tackar nej till allt vi andra hittar på och bjuder in henne till för att killen inte vill/kan/orkar fastän hon själv vill.
Killen vägrar som sagt ta emot hjälp när hon försöker hjälpa honom att ta kontakt med psykolog eller liknande.

Hur ska man hjälpa dem båda?
Min första tanke till tjejen är att fly! Innan hon blir fast i något hon inte kan ta sig ur. Ett destruktivt förhållande är det sista jag önskar henne.
Samtidigt vet jag att killen var en väldigt fin kille innan han blev sjuk och han behöver hjälp NU!

Närmsta psykakut ligger tio mil bort och jag vet inte vilka kriterier som krävs för att de skulle ta emot honom?
Han är inte självmordsbenägen men mår uppenbart fruktansvärt dåligt. Väntetiden till psykolog här är flera månader...

Det finns föreningar för folk med ångestproblemstik. Du kan ge dom adressen till hemsidan. Där kan både den drabbade och dennes anhörig få råd och stöd.