- Svar: 28
- Visningar: 2 557
Som många här vet har jag haft flera år där jag mått väldigt dåligt, ett år när jag nästan var mer på psyk än jag var hemma. Har gjort fler suicidförsök än vad jag kommer ihåg, legat på IVA och varit nära att dö mer än en gång.
Mitt liv har helt enkelt varit totalt kaos.
Men efter ett par år började det vända!
Jag var verkligen på botten, hade varit inlagd en månad och haft extravak (alltså en personal som är med en hela tiden) I 16 dagar. Hade dessutom orsakat en krock så jag var utan körkort i två månader och kunde inte ta mig till hästen.
Och när jag väl kom hem igen så bröt jag benet.
I samma veva tog chefen på öppenvården, som också är psykolog, tag i min behandling. Men eftersom jag brutit benet så åkte jag upp till mina föräldrar och var där i 2-3 månader. Men hade kontakt med psykologen på telefon.
Utan det där brutna benet hade jag garanterat inte levt idag.
När jag kom hem igen så bodde mamma på min soffa i tre veckor för hon förstod allvaret i situationen.
Samtidigt gick jag hos psykologen och hade boendestöd tre gånger i veckan för att hjälpa mig att överleva.
Månaderna gick, jag var inlagd på psyk då och då, gjorde suicidförsök mycket mer sällan än innan. Sakta med säkert började jag lita på mig psykolog och vågade börja prata med honom. Det tog lång tid att hitta ord att kommunicera med.
Efter något år började jag på psykologen uppmaning arbetsträna, och i november förra året fick jag en 75% anställning där med hjälp av lönebidrag. Mitt liv förändrades helt.
Nu har jag tagit mig igenom det värsta, börjar få ett drägligt liv, har ett jobb jag trivs med, dejtar en fin tjej, har ett fåtal vänner som stannat kvar genom min resa med som jag tycker mycket om.
Vissa dagar mår jag riktigt kasst, men de flesta dagar mår jag helt okej.
Alla symptom är inte borta, alla dagar är inte bra, men jag kan numera för det mesta hantera livet.
Jag har min psykolog och mina föräldrar att tacka för otroligt mycket, men jag vet också att jag själv gjort ett dunderjobb.
Jag kommer nog alltid leva med ångest, vara skör och ha dippar. Men jag kommer inte falla handlöst rakt ned igen.
Ville bara berätta min historia och ge hopp till andra, men rätt stöd går det att ta sig upp från botten och bli friskare.
Mitt liv har helt enkelt varit totalt kaos.
Men efter ett par år började det vända!
Jag var verkligen på botten, hade varit inlagd en månad och haft extravak (alltså en personal som är med en hela tiden) I 16 dagar. Hade dessutom orsakat en krock så jag var utan körkort i två månader och kunde inte ta mig till hästen.
Och när jag väl kom hem igen så bröt jag benet.
I samma veva tog chefen på öppenvården, som också är psykolog, tag i min behandling. Men eftersom jag brutit benet så åkte jag upp till mina föräldrar och var där i 2-3 månader. Men hade kontakt med psykologen på telefon.
Utan det där brutna benet hade jag garanterat inte levt idag.
När jag kom hem igen så bodde mamma på min soffa i tre veckor för hon förstod allvaret i situationen.
Samtidigt gick jag hos psykologen och hade boendestöd tre gånger i veckan för att hjälpa mig att överleva.
Månaderna gick, jag var inlagd på psyk då och då, gjorde suicidförsök mycket mer sällan än innan. Sakta med säkert började jag lita på mig psykolog och vågade börja prata med honom. Det tog lång tid att hitta ord att kommunicera med.
Efter något år började jag på psykologen uppmaning arbetsträna, och i november förra året fick jag en 75% anställning där med hjälp av lönebidrag. Mitt liv förändrades helt.
Nu har jag tagit mig igenom det värsta, börjar få ett drägligt liv, har ett jobb jag trivs med, dejtar en fin tjej, har ett fåtal vänner som stannat kvar genom min resa med som jag tycker mycket om.
Vissa dagar mår jag riktigt kasst, men de flesta dagar mår jag helt okej.
Alla symptom är inte borta, alla dagar är inte bra, men jag kan numera för det mesta hantera livet.
Jag har min psykolog och mina föräldrar att tacka för otroligt mycket, men jag vet också att jag själv gjort ett dunderjobb.
Jag kommer nog alltid leva med ångest, vara skör och ha dippar. Men jag kommer inte falla handlöst rakt ned igen.
Ville bara berätta min historia och ge hopp till andra, men rätt stöd går det att ta sig upp från botten och bli friskare.
Senast ändrad:
