Jag o min hästtjej träffades i somras och blev ett officiellt par för några månader sedan. Vi är båda i 30 års åldern. I början slog det romantiska gnistor om oss konstant, både irl och digitalt, vi spenderade långa mysiga stunder i soffan och hon skämde bort mig ordentligt med kramar, pussar och hett sex! ... men, efter att jag flyttade in hos henne för lite över 2 månader sedan, har hon blivit helt förändrad. Hon har nästan helt slutat bekräfta våran relation med ord och handling, och jag måste snirkla mig ordentligt för att kunna få fram en uns av bekräftelse på att hon faktiskt fortfarande tycker om mig. De gångerna vi är ifrån varandra, jag reser mycket i mitt jobb, är jag nästan alltid den första att ta kontakt för att få höra hur hon mår osv, och de fåtal tillfällen hon faktiskt tar initiativ o skriva, är precis innan hon går och lägger sig, och då enbart med orden. "Hoppas du haft en bra dag, och får sova gott, puss".
Hennes livssituation är dock väldigt stressig, hon har otrolig prestationsångest, ett jobb som tär på henne psykiskt, har arbetat där två år och har nära relation till chefen. Och förstås två hästar som ska skötas. Stallplatsen och hästarnas mat får hon helt gratis, varpå hon därför känner sig tvungen att ställa upp på nästan allt som stallägarna ber om. Att de är direkta grannar gör också att det är svårare att tacka nej när de ber om hjälp.
Viktigt o påpeka är att jag i sak inte är negativ till hennes aktiva hästfritid, och jag vill verkligen hälpa till så mycket jag kan i hemmet och stallet för att hon ska kunna fortsätta leva ut sitt största intresse. Jag kräver inte så mycket tid heller, och har mitt egna motorintresse som tar tid när hon är i stallet. Utan det jag saknar är den tydliga uppskattningen på vår relation. Känns som att hon, efter att jag flyttat in, börjat ta mig helt för givet och därför inte har behov av att aktivt hålla mig kvar.
Förklaringarna hon ger mig är att hon blir sjukt disträ när hon har mycket att tänka på, och då klarar hon bara av att fokusera på sig själv. Så självinsikten finns absolut där. Jag är dock av uppfattningen att om man som hästtjej finner en kille som faktiskt vill verka för hennes intressen, så borde man med all möjlig tacksamhet visa lite mer uppskattning och kärlek för det?! Vad jag förstått här på forumet är jag just en sån kille många hästtjejer drömmer om...
Nåväl, kanske finns det någon här som känner igen hennes situation, och som eventuellt kan spåna lite i hur jag ska tolka hennes signaler gämtemot mig, och hur jag ska förhålla mig till det framöver? Bör jag låta henne köra sitt race? Eller tycker ni som jag att jag faktiskt har rätt att kräva lite mer tydlig uppskattning och prioritet för OSS och inte bara för jobbet o hästarna?
Hennes livssituation är dock väldigt stressig, hon har otrolig prestationsångest, ett jobb som tär på henne psykiskt, har arbetat där två år och har nära relation till chefen. Och förstås två hästar som ska skötas. Stallplatsen och hästarnas mat får hon helt gratis, varpå hon därför känner sig tvungen att ställa upp på nästan allt som stallägarna ber om. Att de är direkta grannar gör också att det är svårare att tacka nej när de ber om hjälp.
Viktigt o påpeka är att jag i sak inte är negativ till hennes aktiva hästfritid, och jag vill verkligen hälpa till så mycket jag kan i hemmet och stallet för att hon ska kunna fortsätta leva ut sitt största intresse. Jag kräver inte så mycket tid heller, och har mitt egna motorintresse som tar tid när hon är i stallet. Utan det jag saknar är den tydliga uppskattningen på vår relation. Känns som att hon, efter att jag flyttat in, börjat ta mig helt för givet och därför inte har behov av att aktivt hålla mig kvar.
Förklaringarna hon ger mig är att hon blir sjukt disträ när hon har mycket att tänka på, och då klarar hon bara av att fokusera på sig själv. Så självinsikten finns absolut där. Jag är dock av uppfattningen att om man som hästtjej finner en kille som faktiskt vill verka för hennes intressen, så borde man med all möjlig tacksamhet visa lite mer uppskattning och kärlek för det?! Vad jag förstått här på forumet är jag just en sån kille många hästtjejer drömmer om...
Nåväl, kanske finns det någon här som känner igen hennes situation, och som eventuellt kan spåna lite i hur jag ska tolka hennes signaler gämtemot mig, och hur jag ska förhålla mig till det framöver? Bör jag låta henne köra sitt race? Eller tycker ni som jag att jag faktiskt har rätt att kräva lite mer tydlig uppskattning och prioritet för OSS och inte bara för jobbet o hästarna?
Senast ändrad: