Hur överlever man?

[H2SO4]

Tårarna bara rinner när jag skriver det här..
Jag kommer förmodligen snart bli tvungen att ta bort min älskade hund. Han är 12 år och för en vecka sedan drabbades han av epilepsi. Vi ska tillbaka till veterinären imorgon för att utreda mer, men jag har redan ställt in mig på att det är en hjärntumör eller liknande och att det således inte finns något att göra.

Men hur faaaan klarar man det? Det här är första gången jag tar bort ett djur, och vi har växt upp med varandra. Det gör så jävla ont, det känns som om jag ska gå av på mitten. Självklart är det inget snack om att han ska få somna in om det finns minsta risk att han lider, men det känns som om de lika gärna kan ge mig en spruta samtidigt..
Den logiska delen av mig vet ju att det går att leva vidare och att det kommer kännas bättre med tiden, men den eh, ja mindre logiska delen av mig kan inte för allt i världen tänka sig ett liv utan den här underbara lilla varelsen.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med dessa ord, kanske skriva av mig lite..
Om ni har liknande upplevelser, får ni gärna dela med er. Hur orkade ni gå vidare?

 

[Rie]

Sv: Hur överlever man?

Det finns många här inne som vet hur det känns, jag är en av dem.
Man går i tusen bitar.Skrapar ihop några bitar och hankar sig fram.
Jag miste mitt livs hund för snart tre år sedan och han är fortfarande väldigt saknad.

Tänker på er.

 

[Philosophia]

Sv: Hur överlever man?

Jag kan föreställa mig hur du känner dig! Jag tvingades låta min lilla tant somna in i höstas delvis på grund av epilepsi. Vi provade (tyvärr) först att behandla mot anfallen som var kraftiga och kom varje till varannan vecka. Anfallen upphörde visserligen, men hon blev mycket mer senil (hon var lite ålderssenil sedan tidigare) och fick även sämre styrsel på kroppen. Vi avbröt behandlingen rätt omgående och sedan fick hon somna in.

Det var fruktansvärt, oerhört sorgligt och det mest jobbiga jag har gått igenom. Som Rie skriver så går man i tusen bitar! Jag visste inte hur jag ens skulle kunna förmå mig att lyfta luren och beställa tid för avlivning, men jag fick oerhört fint stöd härifrån. Utan Buke hade det inte gått känns det som. Min egen familj visste ju hur mycket hunden betydde för mig och vågade därför inte råda. Här fick jag raka, ärliga råd och väldigt mycket medkännande!

Ta hand om er och om det blir aktuellt att han ska få somna in så ska du se det som att det är en kärlekshandling. Ni tar avsked från varandra och gör det för att han inte ska behöva lida.

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1069402

 

[H2SO4]

Sv: Hur överlever man?

Tack snälla för era svar

Fram tills lördagen för snart två veckor sedan har han varit en pigg och glad farbror, lite stel såklart, men annars precis som vanligt. Därför kom allt det här lite som en blixt från klar himmel! Men då fick han helt plötsligt tre anfall på samma dag (varav det tredje och sista precis när fått komma in hos veterinären..) Vi tänkte redan då, att nej det här går inte - han får somna in, men eftersom hans älskade husse inte skulle komma hem förrän på söndagen hoppades vi kunna vänta tills dess iaf, så att de fick säga adjö till varandra. Han fick ligga kvar på kliniken över natten för observation. Han fick dock inga fler anfall under natten och veterinärerna tyckte att vi kunde testa att ta hem honom och låta honom äta medicin och komma tillbaka senare för vidare utredning, alltså imorgon. Han har inte fått några fler anfall sedan dess, men medicinen han äter är fasiken inte rolig Kanske samma som din fick Philosophia? Så måste han fortsätta äta den, så är det bättre för honom att få somna in..

Så jag har ställt in mig på det värsta inför imorgon. Lika bra så

Och allt det praktiska? Dels själva insomnande, vad man gör med kroppen etc. All mat och allt godis som finns kvar? Bädden, buren, alla koppel och halsband? Hur ska man någonsin klara av att plocka undan det? Det kommer att bli så tomt. Och hjälp vad jag kommer att sakna allt hundhår!

Tack för länken till din tråd Philosophia, den gav mycket tröst Jag är hemskt ledsen för din skull, men du gjorde helt rätt! Många kramar

Idag har vi varit på promenad i skogen och han har tultat runt med en massa pinnar, hjärtat. Jag gick mest runt och storgrät hela tiden och han ville bara trösta

Jag är ett mentalt vrak! Så länge jag är någon annanstans och gör saker går det bra, men så fort jag blir ensam med mina tankar rämnar allt. Men jag vet ju att det är rätt beslut som kommer att tas, även fast det är förbannat jävla skitjobbigt

Stort tack igen för ert stöd!

 

[Lizah]

Sv: Hur överlever man?

Och allt det praktiska? Dels själva insomnande, vad man gör med kroppen etc. All mat och allt godis som finns kvar? Bädden, buren, alla koppel och halsband? Hur ska man någonsin klara av att plocka undan det? Det kommer att bli så tomt. Och hjälp vad jag kommer att sakna allt hundhår!

Det ÄR fruktansvärt jobbigt, och en sits vi alla hamnar i förr eller senare, men på något mirakulöst sätt överlever man faktiskt.

Vad det gäller de praktiska detaljerna så erbjuder väl alla större kliniker kremering, om man så önskar enskild sådan till en något högre kostnad, och då får man hämta askan efter någon vecka. Om man vill får man ju även ta med sig kroppen och själv hantera den på lämpligt sätt. Något som jag dock aldrig skulle klara av. Om man vill göra det så finns det regler för var och hur man får gräva ner kroppen. Exakt var du hittar dem vet jag tyvärr inte.

När jag tog bort min första hund så fick grejorna vara kvar. Efter ett par veckor började jag plocka undan, en sak i taget. Det fick mogna fram. Att ta bort dem på en gång förmådde jag inte, det var nog illa som det var ändå. Du känner hur du ska göra, för det är nog mycket individuellt.

Hoppas det går så bra man kan begära för er i nuvarande situation.

 

[Lejonelle]

Sv: Hur överlever man?

Hur överlever man.. ja, man gör det. Sex veckor sedan R fick somna in och... på något konstigt sätt kändes det skönt när det var gjort.
Att ha kunnat lägga ifrån sig den där tunga stenen av oro som jag blivit van vid att bära på. Att veta att nu blev det inte värre än såhär, den värsta dagen var över.

Du kommer att klara det också. På något sätt, dag för dag.

Jag lovar, vi finns här för dig sen.

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1094077

 

[vallhund]

Sv: Hur överlever man?

Allas vår tröst:

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

För några år sedan, fler än jag vill minnas så fick jag detta från en för mig okänd BC ägare på andra sidan jordklotet när jag tog bort en älskad hund:

On Sunday there was no wind, cool day, terrific sheep—a chance for a fine run. Harry went out wider then before and it was easily three minutes before the sheep started to move. I whistled Harry to where he needed to be but he lagged. I yelled, Hey! And Harry! I shouted his commands. He took his commands too late or not at all, put no pressure on the sheep, and for the second day in a row they simply drifted.



I haven’t been so angry at a dog in years. After we came off the field another handler said, That dog needs an attitude adjustment.



No, I didn’t lay a hand on Harry, physical or verbal, because there’s no point making a correction unless you know what you’re correcting. I had run out of dog and had no idea in the world why.



I did manage to pat Harry’s head before I went to bed but it was an effort.



The next day our vet told me Harry has a heart murmur, a leaky mitral valve. That long hard outrun was to much for him. I ran out of dog because Harry ran out of heart. One might imagine Harry’s emotions alone on that hill as his genes, his skills, and his distant handler cried out while his oxygen-starved heart confounded his body and mind. Not me . I don’t want to know.



I am grateful that in my anger, I didn’t raise my hand to Harry. When things go badly and an attitude adjustment is required, it isn’t always the dog who requires it.



Last January, Harry and I stayed with friends in Charlottesville. At midnight, when we went outside snow was falling, two or three inches, muffling the suburbs. I walked down the middle of the unmarked street while Harry ranged on both sides, over whitened lawns, underneath snow-bulked pine trees.



Some of the houses had security lights with motion sensors and wherever Harry ranged, lights blinked on. Everything ahead of us was darkness. Behind, wherever Harry had passed it was light.”



Excerpts from Uncle Harry

Donald McCaig
Våra älskade djur.

Dom lever i våra minnen.

 

[Lona]

Sv: Hur överlever man?

Jag förlorade båda mina hundar sommaren 2008, med två månaders mellanrum. De var visserligen 12 och nästan 16 år så det var inte helt oväntat men det gick ändå fort på slutet och 12-åringen tog jag inte bort pga åldern utan pga en kronisk hälta.
Det smärtar mig fortfarande trots att hon antagligen inte skulle varit i livet nu ändå.

Jag trodde att världen skulle stanna och jag gå itu utan mina älskade hundar men faktum är att världen fortsätter och det gör man själv också.
Och faktiskt var tiden innan avlivningarna värre än efter, när jag höll på och försökte bestämma mig för om och när, och att föreställa mig livet utan Raskva och Ilona.
Jag fick mycket tröst av min valp, Leia kom några månader innan de andra dog så det känns som om en liten, liten bit av dem fortfarande finns kvar.

Jag valde att ta bort hundarna hos vår vanliga veterinär, jag ville faktiskt inte göra det hemma men jag var med dem hela tiden.
Det låter helt bakvänt men faktiskt så är Raskvas avlivning ett ganska ljust minne, hon som brukade avsky att vara hos veterinären var så senil så hon fattade inte vad som hände utan stod och käkade köttbullar glatt viftandes på svansen.
Båda hundarna kremerades men eftersom jag inte vet något självklart ställe att gräva ner dem på så står urnorna tills vidare i ett skåp. Skulle jag dö innan de är begravda så skall de begravas med mig.

Hittade dessa rader på nätet, vet inte varifrån de kommer ursprungligen

Fortsätt gå jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där

Jag är med dig fast du inte ser mig

Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar på natten

Jag har det bra nu. Så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå

Tack för alla år jag fick tillsammans med dig

Skickar dig styrkekramar i din svåra stund.

 

[Gnist]

Sv: Hur överlever man?

Hur orkade ni gå vidare?

Man orkar gå vidare för att man tagit det för hunden rättvisa och bästa beslutet och det vet man innerst inne..

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1088213

 

[Philosophia]

Sv: Hur överlever man?

Jag tänkte mycket på er under gårdagen! Hur har det gått?

 

[H2SO4]

Sv: Hur överlever man?

Glömde bort att uppdatera

Han lever än, min lilla kämparhund

De tog en massa prover när vi var hos veterinären, men inget visade på något särskilt. Veterinären ville avvakta med att ändra medicindosen, då det kunde ta upp till 3 veckor innan bieffekterna kunde avta. Och minsann - en vecka efter veterinärbesöket märkte vi stor skillnad på honom! Han är inte alls vinglig längre, utan är nästan som vanligt! Han springer och far över stock och sten i skogen, kommer med pinnar, jagar flygplan () och hoppar graciöst (nåja, så graciöst som en 12 år gammal farbror nu kan hoppa) in och ur bilen och upp i sängen.

Än sålänge har han inte heller fått några fler anfall (peppar peppar!). Vi velar nu mellan att låta honom vara som han är ett tag till och se vad som händer, eller om vi ska fortsätta utreda. Veterinären tycker att det låter som något mer än bara epilepsi, kanske att det börjar som en svimning eller mini-stroke, som sedan övergår i epilepsianfall.
Hur som helst så lever mitt hjärta fortfarande och varje dag är som om det vore den första med honom. Vi försöker verkligen ta vara på tiden med honom, för vi vet ju inte hur länge han finns kvar.

Tack snälla allihopa för stöd och fina ord! Även om han finns hos oss just nu, så vet jag ju att det kan ta slut närsomhelst och då har jag era tröstande ord att luta mig mot!

Tusen tack för er omtanke, det värmer verkligen