Hur orkar man?

[Frukten]

Trots att jag är uppväxt i en hundfamilj har jag hittills varit förskonad och sluppit att ta det där beslutet. Men nu är det snart dags. Dags för en av mina egna hundar att få somna in. Ingen tid är bokad, men han hade problem med hälsan en sväng i våras och vi kom överens med veterinären att det inte finns något mer att göra nästa gång han visar symptom eftersom vi inte vill operera honom vid hans ålder, 10 år gammal.

Och nu visar han små, små symptom igen. Men bara tanken av att behöva ringa det där samtalet, vänta på den där dagen, vänta på det där ögonblicket när veterinären sätter sprutan i min gamla vän. Det får mig att vilja lägga mig ner och dö. Jag får panik i hela kroppen, ångest och hyperventilerar.

Den här hunden kommer från min mormors kennel, som hastigt och oväntat lämnade oss 2005. Tiden sen dess har varit en berg- och dalbana, men han är den som alltid funnits där. Stått ut med mitt humör, tröstat mig när jag varit ledsen, flyttat med mig mellan ett par städer. Allt han någonsin har velat är att vara nära matte.

Jag ångrar varje ögonblick jag varit hård eller arg även om det varit befogat. Varje gång jag stängt dörren och lämnat honom ensam. Varje kväll han inte har fått sova i sängen med mig. Varje gång jag inte kliat honom på magen extra länge.

Det känns som om jag är otröstbar. Jag har fler hundar, en som är ett år yngre av samma ras men som bor hemma hos mamma och en boxertik på 2½ år. Dagen då det är dags för dom kommer bli precis lika outhärdlig, det vet jag. Hur orkar man vakna upp? Hur orkar man ta sig ur sängen? Hur brottas man med tankarna om att man kanske aldrig räckt till som matte? Hur ska jag orka dagen då det är dags utan att skrika i panik och kollapsa?

Lilla älskade hund. Om du ändå kunde stanna hos mig för evigt.

 

[Philosophia]

Sv: Hur orkar man?

Jag har tyvärr inte så mycket uppmuntrande saker att säga än att jag känner med dig. Jag tvingade själv fatta beslutet för första gången förra hösten när min bästa vän och kompanjon sedan 16 år tillbaka fick somna in. Det kändes fel, orimligt och makabert att lyfta på luren och ringa till djurkliniken, men samtidigt så insåg jag det makabra och inhumana i att inte göra det.

Jag skrev en tråd om det som jag fick väldigt mycket stöd från. Skogstrollets första inlägg var mitt i prick på något sätt. Att boka tiden är den svåraste biten men att låta bli att göra det är att svika sin hund.
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1069402

 

[Frukten]

Sv: Hur orkar man?

Tack för ditt svar. Tråden var jättefin med många kloka ord. Det känns så overkligt. Som om jag väntar på att vakna upp från en mardröm. Tittar på min gamla vän och hela kroppen skriker "NEJ!". Men jag vet samtidigt att det är oundvikligt.

Halvt kl

Hur går det till om man vill att avlivningen sker hemma? Är det fasligt dyrt? Att säga hejdå till min vän i något som liknar en sjukhussal vill jag inte. Jag vill att han ska vara trygg och inte behöva stressa upp sig.

 

[Ramona]

Sv: Hur orkar man?

Man får helt enkelt tänka bort sig själv och tänka på hunden. För att vara en sann djurvän måste man ibland ta beslutet att låta djuret slippa lida. Det är så enkelt!!

 

[viv]

Sv: Hur orkar man?

Åh vad jag känner igen mig i dina tankar och känslor. Vi tog det där beslutet för ca 2 veckor sedan. Och nu är det en vecka sen min älskade vän fick somna in. Vi valde att göra det i bilen. Han fick lugnande där och sen när han hade somnat gick vi in på kliniken och gjorde det sista. Kram till dig, du klarar det här! Det är för din väns bästa!

 

[Kilauea]

Sv: Hur orkar man?

Det är ett jobbigt beslut, men man kommer igenom det och perioden efteråt, även om det känns hopplöst och otröstligt ibland.

En del veterinärer kommer hem och avlivar, bara att ringa runt och höra (eller leta på deras hemsidor).

*styrke/tröstkramar*

 

[Meanwhile]

Sv: Hur orkar man?

Jag tog farväl av min gamle vän för ett halvår sedan. Det var svårast innan. Att ringa det där samtalet är helt ofattbart, jag hamnade i telefonkö och ville bara slänga på luren hela tiden. Men på något sätt går det. När det var gjort var det nästan en lättnad. Han somnade så lugnt. Han var en stor personlighet och han fattas oss men han fick ett långt och lyckligt liv och han fick somna in lugn och trygg och smekt av oss som han älskade.

 

[Philosophia]

Sv: Hur orkar man?

När jag ringde och bokade tiden så berättade sköterskan i telefonen hur ett insomnande gick till på deras klinik. Hon föreslog en fredag eftermiddag eftersom det brukar vara lugnare på kliniken vid den tiden. Hon berättade även att de hade särskilda rum som inte var inredda som undersökningsrum, utan var inredda med mjuk dyna och filt på golvet, soffa, dämpad belysning, osv.

Något som kändes skönt var att kunna få sitta där med vår hund hur länge vi ville. Både före insomnandet och efter. Det kändes bra att inte behöva stressa. Det kan för många vara en viktig aspekt och något som man måste fundera över om man tar hem veterinären för insomnandet. Veterinären får inte vara stressad och vilja få det överstökat för att kunna åka igen.

En annan bra sak var att vi hade möjlighet att få en veterinär som jag till 100% visste är oerhört empatisk. Det kändes lite elakt mot honom eftersom jag visste att han tycker att insomningarna är jobbiga. Dessutom var han väldigt förtjust i min hund. Men jag tyckte ändå att jag kunde få vara egoistisk just då. Hellre att veterinären gråter än den sista stunden resulterar i ett kyligt bemötande av någon som har bråttom iväg.

Så för att knyta an till frågan om hur det går till när man gör det hemma så kan jag inte svara på just det. Men det är nog en del praktiska frågor som man behöver tänka på. Veterinären får inte ha bråttom iväg. Det måste också göras klart om veterinären ska ta med sig hunden till en klinik för kremering eller inte (om man inte kan ombesörja en grav hemma). Kan inte veterinären göra det så får man vara beredd att själv köra hundens kropp till en klinik för kremering.

 

[ajdidodii]

Sv: Hur orkar man?

Min erfarenhet? Det gör man inte.
Jag var tvungen att avliva min förra hund på grund av sjukdom endast 1 år gammal. Vi fick en akuttid och jag kan säga att det inte var bättre än att ha det planerat. 3 dagar innan han dog köpte vi en sele, för vi ville inte ha kvar den vi hade lånat (vi skulle avlasta hans nacke), eftersom vi inte visste hur länge han skulle använda selen.
Men i alla fall. Vi åkte in till kliniken och fick gå in på ett rum, efter en snabb överläggning med veterinären bestämde vi att det var bäst för honom att somna in (det visste vi när vi åkte in). Veterinären och sjuksköterskan (heter det så när det är djur?) gick sedan ut så att vi fick ta farväl av honom. Sedan kom dom tillbaka in och sjuksköterskan satte kanyl och "hjälpte" mig sedan att klappa på honom.
Hon kände honom sen en tidigare sjukhusvistelse och sade bland annat "Lilla pojken, hur kunde det bli så här?" och det tröstade mig ganska mycket, för det var uppriktighet i det. Hon brydde sig om honom och undrade verkligen, det var inget hon sa "enligt skolboken" och det var också menat till honom, inte till min familj som ägde honom. Sedan kollade dom honom och när han bekräftades som död gick dom ut igen och vi fick ta farväl.

Så det var i alla fall omständigheterna runt hans död. Jag kände inte sorg första månaden efter hans död, utan jag fick någon form av självförsvarsgrej i hjärnan som gjorde att jag gick runt och var konstant hungrig i en månad. Jag kunde äta hur mycket som helst och ändå inte bli mätt. Nu sörjer jag honom, men kan ändå bli glad när jag tänker på dom fina stunderna vi hade. Det finns mycket jag hade velat göra annorlunda, men det måste jag försöka förlika mig med.

 

[malpe]

Sv: Hur orkar man?

Vi fick ta farväl av vår 15 månaders buse här i mitten av sommaren. Sambon var den som fick ta steget och ringa samtalet- vi hade gruvat oss i några dagar men vi visste båda två att det var det enda rätta.

Det vi diskuterade mest innan var: hur väljer man ett en "passande" tid?
Det enda vi kom fram till är att det inte finns någon "tid" som passar för ett sådant ärende, så vi la ner det projektet och bara ringde. Vi fick själva välja dag och senare samma vecka var det dags- två veckor efter att vi fått den plötsliga sjukdomsdiagnosen.

Jag gruvade mig lite då jag två veckor innan när vi fick diagnosen inte blivit så bra bemött av veterinären och även fått en dålig känsla av en av sköterskorna. Men väl på plats så var vi igenkända och de var väldigt empatiska och vänliga- det var skönt kände jag att slippa presentera vilket ärende vi var där i. De började med att berätta att vi fick vara kvar så länge vi kände för och att de skickade faktura så vi skulle slippa tänka på det när det var klart.
Sprutan med lugnande fick han rätt så snabbt och sjukhusets andra veterinär råkade tjänstgöra just denna dag vilket speciellt jag tyckte var skönt så jag slapp möta samma som sist vi var inne. Sambon var inte med själv då så han hade bara hört mina historier men hade ingen egen upplevelse av den gången så för honom hade det nog kvittat.
Sen fick han insomningssprutan och vi satt kvar ett tag med vår fina kille efter att veterinären kontrollerat att hjärtat stannat.
Även fast vi befann oss i ett vanligt undersökningsrum kändes det väldigt harmoniskt och fint. Han fick somna in lugnt och stilla och slippa smärtan.

Hur man orkar? Det gör man inte, men man tar sig igenom det. Vi satt långt in på nätterna den första veckan och pratade om vår buse, vet inte hur många pappersnäsdukspaket vi gjorde av med. Trösten är att han har det bra nu, och att det är en hund som alltid kommer finnas kvar i våra hjärtan. Trots att han inte blev så gammal så hann vi med mycket tillsammans- mig hjälpte han att bota en hundrädsla som hängt kvar sedan min gammelhund blev attackerad för några år sedan.
Och med det vi kämpade oss igenom med det här energiknippet har jag fått känslan av att nästa hund aldrig kommer kunna bli för "svår"- och utan kunskaperna och erfarenheterna vår kille gav oss och främst mig kommer vi vara honom evigt tacksam.

Nu en och en halv månad senare så gör det fortfarande ont att veta att han inte kommer tillbaka, tårarna smyger sig på med jämna mellanrum. Vårt sätt att hedra hans minne kommer bli tre canvastavlor från hans uppväxt. Väntar mig att det kommer att göra ont att "behöva" se dem varje dag men otroligt skönt är det att veta att vi gjorde det bästa vi kunde för honom...

Nu blev det långt och utsvävande, men till saken. Det går. Det måste det när det är det bästa man kan göra för sin vän.

Styrkekramar från storbölande malpe

 

[Tretjak]

Sv: Hur orkar man?

Det är ett ohyggligt svårt beslut, och man får sörja, vara ledsen. Att låta dem somna in hemma brukar vara lugnast men se till att ha hjälp hemma, någon som orkar ta hand om det som behövs göras efteråt. Prata med veterinären, ordna med kremering eller begravning etc.

Min gamle schäfer dog för lite sen, det blev så fel - inte alls som jag hade tänkt mig. Han blev så akut sjuk, fick en liten strimma av hopp som gjorde att jag valde att låta veterinären operera/gå in och titta var blödningen kom ifrån. Nu var det så illa att han istället för att behandlas och väckas fick somna in på operationsbordet. Jag hann inte säga farväl, jag kunde inte ta hem honom och låta honom somna in i min famn - och det känns på något sätt som om jag svek honom. Och det gnager i mig varje dag.

Så, har du möjlighet att planera detta, låta din hund få somna in hemma så hade jag gjort det. Då har du tagit ditt ansvar och gjort det bästa av en hemsk situation. Sörja sin hund det måste man också få göra, en del förstår, andra tycker att man är konstig som kan sörja ett djur som om det vore en människa.