Frukten
Trådstartare
Trots att jag är uppväxt i en hundfamilj har jag hittills varit förskonad och sluppit att ta det där beslutet. Men nu är det snart dags. Dags för en av mina egna hundar att få somna in. Ingen tid är bokad, men han hade problem med hälsan en sväng i våras och vi kom överens med veterinären att det inte finns något mer att göra nästa gång han visar symptom eftersom vi inte vill operera honom vid hans ålder, 10 år gammal.
Och nu visar han små, små symptom igen. Men bara tanken av att behöva ringa det där samtalet, vänta på den där dagen, vänta på det där ögonblicket när veterinären sätter sprutan i min gamla vän. Det får mig att vilja lägga mig ner och dö. Jag får panik i hela kroppen, ångest och hyperventilerar.
Den här hunden kommer från min mormors kennel, som hastigt och oväntat lämnade oss 2005. Tiden sen dess har varit en berg- och dalbana, men han är den som alltid funnits där. Stått ut med mitt humör, tröstat mig när jag varit ledsen, flyttat med mig mellan ett par städer. Allt han någonsin har velat är att vara nära matte.
Jag ångrar varje ögonblick jag varit hård eller arg även om det varit befogat. Varje gång jag stängt dörren och lämnat honom ensam. Varje kväll han inte har fått sova i sängen med mig. Varje gång jag inte kliat honom på magen extra länge.
Det känns som om jag är otröstbar. Jag har fler hundar, en som är ett år yngre av samma ras men som bor hemma hos mamma och en boxertik på 2½ år. Dagen då det är dags för dom kommer bli precis lika outhärdlig, det vet jag. Hur orkar man vakna upp? Hur orkar man ta sig ur sängen? Hur brottas man med tankarna om att man kanske aldrig räckt till som matte? Hur ska jag orka dagen då det är dags utan att skrika i panik och kollapsa?
Lilla älskade hund. Om du ändå kunde stanna hos mig för evigt.
Och nu visar han små, små symptom igen. Men bara tanken av att behöva ringa det där samtalet, vänta på den där dagen, vänta på det där ögonblicket när veterinären sätter sprutan i min gamla vän. Det får mig att vilja lägga mig ner och dö. Jag får panik i hela kroppen, ångest och hyperventilerar.
Den här hunden kommer från min mormors kennel, som hastigt och oväntat lämnade oss 2005. Tiden sen dess har varit en berg- och dalbana, men han är den som alltid funnits där. Stått ut med mitt humör, tröstat mig när jag varit ledsen, flyttat med mig mellan ett par städer. Allt han någonsin har velat är att vara nära matte.
Jag ångrar varje ögonblick jag varit hård eller arg även om det varit befogat. Varje gång jag stängt dörren och lämnat honom ensam. Varje kväll han inte har fått sova i sängen med mig. Varje gång jag inte kliat honom på magen extra länge.
Det känns som om jag är otröstbar. Jag har fler hundar, en som är ett år yngre av samma ras men som bor hemma hos mamma och en boxertik på 2½ år. Dagen då det är dags för dom kommer bli precis lika outhärdlig, det vet jag. Hur orkar man vakna upp? Hur orkar man ta sig ur sängen? Hur brottas man med tankarna om att man kanske aldrig räckt till som matte? Hur ska jag orka dagen då det är dags utan att skrika i panik och kollapsa?
Lilla älskade hund. Om du ändå kunde stanna hos mig för evigt.