Hur navigerar man bland psykisk ohälsa i familjen?

[anonymolous87]

Van bukefalist som känner ett behov av att gömma sig bakom anonymt nick. En hel del personliga detaljer så den som eventuellt listar ut vanligt nick håller det för sig själv, tack på förhand.

Jag har en familj där psykisk ohälsa, även hos mig själv, är en väldigt central del i våra liv. Min mamma blev diagnosticerad som bipolär för ett eller två år sedan efter perioder av depressioner, ångest och sjukskrivningar. Min syster har problem med depression och ångest. Vi har alla gått på diverse mediciner, samtal och dylikt. Detta har pågått sedan flera år tillbaka nu. Min syster är nyexaminerad, hon har inte ens jobbat ett år men klarade inte av att gå tillbaka till jobbet nu efter semestern utan blev sjukskriven en månad. Är ensamstående med två barn med två olika pappor, bara den ena pappan finns med i bilden. Min mamma går från helt sjukskriven upp till 75%, tillbaka till helt sjukskriven osv. Båda jobbar inom bristyrken där press och stress är ständigt närvarande.

Min syster har cirka noll tolerans mot stress, fullt förståeligt med tanke på problematiken. Ändå väljer hon ett yrke där stressen är ett faktum och som hon inte har något intresse av. Har ingen aning om varför hon valde det yrket och det vet inte hon heller. Mamma vet att hon behöver byta jobb men söker ingenting. Jag känner mig helt handfallen. Jag försöker hjälpa till med barnen så gott det går, men bor 45 minuter ifrån. Mamma har tagit ett stort lass med barnen och de är ofta hos henne eftersom mamma och syster bor grannar. Vi har en väldigt nära relation där vi hjälper varandra med allt vad det kan vara. Jag är här flera dagar i veckan då de är dagmattar till mina hundar.

Problemet är att jag börjar bli less. Jag börjar bli less på att någon alltid mår dåligt, att någon alltid behöver stöd, att något aldrig kan vara bra. Idag fick syster åka med ambulans på grund av tryck över bröstet. Min första reaktion var inte oro, istället var det frustration. Och det här har jag känt kommit krypandes den senaste tiden, sen åtminstone något år tillbaka. Jag blir trött. Frustrerad. Arg? "Men ta ångestdämpande då herregud", tänkte jag för mig själv när samtalet kom och jag istället för att plugga fick hämta barnen på skolan. En empatilös och orättvis reaktion, känner jag såhär efteråt. Jag har också problem med ångest och tar medicin vid behov. Men det är som om sorgen tagit slut och istället bytts ut mot frustration för att ingenting händer.

Jag har slutat dela med mig av min ångest och problematiken kring det eftersom jag märker att min mamma påverkas. Det känns som, specifikt när det gäller mamma och syster, att vi stjälper varandra med denna ständiga närvaro av psykisk ohälsa. Jag försöker skaka av mig och byta samtalsämne när mamma tjatar om hur hon inte vill åka till jobbet, biverkningarna från hennes senaste medicin eller hur dåligt min syster tydligen mådde häromkvällen och mamma var tvungen att ta barnen. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte komma innanför dörren och hitta mamma rödgråten igen. Orken har tagit slut. Men vad gör jag nu?

Jag vill ju fortsätta vara ett stöd. Jag vill att vi ska ha en nära relation. Jag bryr mig, och givetvis är jag orolig mellan varven. Men det är bara samma, om och om igen, ständigt detta stampande på samma plats. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker peppa och pusha. Hur navigerar man sig genom situationer som denna, utan att sjunka själv?





Tack men nej tack till råd som att jag ska sluta umgås och dylikt.

 

[Görel]

Min första tanke är frågan om du själv får stöd någonstans ifrån? Ingen orkar vara ett stöd åt andra hur mycket som helst utan att själv få stöd och styrka någonstans ifrån.

Min andra tanke är om ni någon gång har pratat om erat respektive mående och vad ni kan förvänta er av varandra? På din beskrivning låter det som att du får dra ett tungt lass genom att ställa upp både praktiskt och emotionellt. Har du i din välvilja fått dina närmaste att se dig som en person som ger och ger men inte behöver något tillbaka?

Har själv en förälder som lider av psykisk ohälsa och som bara vill älta, inte förändra, och det är nedbrytande att lyssna på år efter år. Jag slutade bekräfta att det var synd om föräldern och istället började jag prata om lösningar. Det fick föräldern att gnälla mycket mindre.

 

[tanten]

Jag vill ju fortsätta vara ett stöd. Jag vill att vi ska ha en nära relation. Jag bryr mig, och givetvis är jag orolig mellan varven. Men det är bara samma, om och om igen, ständigt detta stampande på samma plats. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker peppa och pusha. Hur navigerar man sig genom situationer som denna, utan att sjunka själv?

Att sätta gränser innebär inte att man slutar älska.

Det är tungt att vara någons slasktratt dit dina anhöriga kan ösa ner sitt ältande. Diskutera och be dem begränsa och att de ska acceptera de gånger du helt enkelt säger stopp.

/tanten - uppvuxen med psykisk ohälsa i familjen

 

[TinyWiny]

Det här är ett jättesvårt ämne. När negativiteten tar över och det inte finns något annat samtalsämne än det jobbiga, tråkiga, hemska så tar det över allt och man drar ner varandra.

Jag säger att du får komma till mig oavsett när, oavsett hur, jag lyssnar, jag stöttar, jag peppar om du vill ta dig framåt men inte om du bara vill älta. Ibland behöver man bara få ösa ur sig. Få berätta hur tungt och jävligt allt är och det är helt okej om det kommer något produktivt, en lösning, nya infallsvinklar att tackla eländet på men det är inte okej om det pågår dag efter dag, år efter år och den som drabbats inte ens försöker se annat än sitt eget elände.

Vissa sjukdomar går inte att bota. Det är tufft som tusan men sin egen syn på det hela kan man förändra. Även med många och svåra sjukdomar kan man leva ett bra liv. Det handlar om inställning. Det är sant det där ordspråket "det är inte hur man har det utan hur man tar det".

Konkret råd då, var tydlig med att du inte vill höra deras ältande. Du vet att det är illa men att älta det drar ner både dig och dem. Att ständigt påtala hur sjuk man är gör ingen friskare oavsett vilken sjukdom det är, det gör en sjukare. Att fokusera på det ibland ytterst lilla som är bra är en början. Att se att det där klarar jag, det där går faktiskt nästan bra. Att istället för att upprepa negativa mantran sluta se det negativa, hänsyn får man givetvis ta till de begränsningar som finns men de får inte ta över utan man ser det positiva istället och upprepar det.

Hjärnan är som en dator i det fallet. Det du matar in skriver den ut. Helt självklart eller hur! Matar vi in positiva saker så blir vi positivare även när livet suger hårt.

 

[Grazing]

Van bukefalist som känner ett behov av att gömma sig bakom anonymt nick. En hel del personliga detaljer så den som eventuellt listar ut vanligt nick håller det för sig själv, tack på förhand.

Jag har en familj där psykisk ohälsa, även hos mig själv, är en väldigt central del i våra liv. Min mamma blev diagnosticerad som bipolär för ett eller två år sedan efter perioder av depressioner, ångest och sjukskrivningar. Min syster har problem med depression och ångest. Vi har alla gått på diverse mediciner, samtal och dylikt. Detta har pågått sedan flera år tillbaka nu. Min syster är nyexaminerad, hon har inte ens jobbat ett år men klarade inte av att gå tillbaka till jobbet nu efter semestern utan blev sjukskriven en månad. Är ensamstående med två barn med två olika pappor, bara den ena pappan finns med i bilden. Min mamma går från helt sjukskriven upp till 75%, tillbaka till helt sjukskriven osv. Båda jobbar inom bristyrken där press och stress är ständigt närvarande.

Min syster har cirka noll tolerans mot stress, fullt förståeligt med tanke på problematiken. Ändå väljer hon ett yrke där stressen är ett faktum och som hon inte har något intresse av. Har ingen aning om varför hon valde det yrket och det vet inte hon heller. Mamma vet att hon behöver byta jobb men söker ingenting. Jag känner mig helt handfallen. Jag försöker hjälpa till med barnen så gott det går, men bor 45 minuter ifrån. Mamma har tagit ett stort lass med barnen och de är ofta hos henne eftersom mamma och syster bor grannar. Vi har en väldigt nära relation där vi hjälper varandra med allt vad det kan vara. Jag är här flera dagar i veckan då de är dagmattar till mina hundar.

Problemet är att jag börjar bli less. Jag börjar bli less på att någon alltid mår dåligt, att någon alltid behöver stöd, att något aldrig kan vara bra. Idag fick syster åka med ambulans på grund av tryck över bröstet. Min första reaktion var inte oro, istället var det frustration. Och det här har jag känt kommit krypandes den senaste tiden, sen åtminstone något år tillbaka. Jag blir trött. Frustrerad. Arg? "Men ta ångestdämpande då herregud", tänkte jag för mig själv när samtalet kom och jag istället för att plugga fick hämta barnen på skolan. En empatilös och orättvis reaktion, känner jag såhär efteråt. Jag har också problem med ångest och tar medicin vid behov. Men det är som om sorgen tagit slut och istället bytts ut mot frustration för att ingenting händer.

Jag har slutat dela med mig av min ångest och problematiken kring det eftersom jag märker att min mamma påverkas. Det känns som, specifikt när det gäller mamma och syster, att vi stjälper varandra med denna ständiga närvaro av psykisk ohälsa. Jag försöker skaka av mig och byta samtalsämne när mamma tjatar om hur hon inte vill åka till jobbet, biverkningarna från hennes senaste medicin eller hur dåligt min syster tydligen mådde häromkvällen och mamma var tvungen att ta barnen. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte komma innanför dörren och hitta mamma rödgråten igen. Orken har tagit slut. Men vad gör jag nu?

Jag vill ju fortsätta vara ett stöd. Jag vill att vi ska ha en nära relation. Jag bryr mig, och givetvis är jag orolig mellan varven. Men det är bara samma, om och om igen, ständigt detta stampande på samma plats. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker peppa och pusha. Hur navigerar man sig genom situationer som denna, utan att sjunka själv?





Tack men nej tack till råd som att jag ska sluta umgås och dylikt.

Säg som det är, att du vet om det men inte orkar höra på det hela tiden. Ärlighet är bra i sådana lägen, ibland så fastnar någon kanske i det negativa och kan inte sluta prata om det, då kan det vara skönt om någon bryter och börjar prata om något annat.

Sen är det ingen ide att pusha och peppa någon som inte vill själv, peppa när personen verkar behöva och tänker genomföra någonting men håll dig till lyssna i övrigt. Du kan ju inte förändra någon, däremot pusha och peppa dom när dom själva vill förändra någonting och är mottagliga för stödet.

 

[Nepenthe]

Åh jag känner igen mig även om det inte är lika illa för mig

Min mor är sjuk, och jag märker att det är mer än det fysiska. Far får ångest och är deprimerad.. nått jag och min syster fick veta för ett par år sen.

Min syster mår riktigt dåligt i perioder, hon har samtalsstöd, fått diagnos och äter antidepressiva.

Sen har min pojkvän även mycket runt sitt, sin familj uppväxt och får ofta ångestattacker.

Jag kraschade förra hösten.
Men då gick jag nog in i väggen + hästen bröt benet och allt de privata.

Jag sökte hjälp men blev hänvisad att söka annan hjälp än psykiatrin....

Jag är less på att varje gång jag söker hjälp ( de få gånger jag gjort de i mitt liv) INTE blivit tagen på allvar.

Jag tog tag i allt själv. Ensam.
Jag har lyckats vända skiten! Jag fokuserar på mig nu och det är inte fel. Jag känner igen dina tankar och känn inte skuld. DU är inte ansvarig för deras mående!
För att vara till hjälp måste man själv må bra.
Du kanske behöver komma bort?

Ja, tyvärr inte skitbra tips men ha inte dåligt samvete. Unna dig att vara lycklig och gör sånt du vill.
Det är ditt liv och det är nu

 

[monster1]

Bor du hemma hos dina mamma eller kan du gå hem till dig själv och få en fysisk gräns? Har ni andra runt er eller är det bara ni? Det behöver ju finnas ett annat stöd än bara ni speciellt som familjerelationer kan vara rätt ansträngande redan utan psykisk sjukdom hos alla inblandade. Man kan säga till att man inte orkar och be dem söka sitt stöd hos någon annan ett tag, vänner eller andra anhöriga tex.

 

[anonymolous87]

Jag fick dåligt samvete samma sekund som jag postade tråden. Det känns som om jag är orättvis och borde ha mer förståelse eftersom jag varit på samma punkt själv. Det blir svårare och svårare att balansera mellan empati och frustration och att veta när mina känslor över situationen egentligen är berättigade, om någon förstår vad jag menar.

Det är säkert onödigt men för mitt samvetes skull så känner jag mig förstås nödgad att poängtera att det förstås inte är såhär hela tiden. Man tror att allt är okej för en stund men egentligen känns det som om man bara väntar på nästa grej. Vi har jättefina dagar och stunder tillsammans. Stunder där vi kan sitta och skratta åt våra egna hjärnspöken och hela jäkla situationen. Vardagslivet lunkar ju på ändå. Man tror att man går några steg framåt men så sker något och tar någon flera steg tillbaka gör ofta den andra det också eftersom de (vi) påverkas så mycket av varandra. Då gråter mamma och häver ur sig något i stil med att "aldrig kan det vara bra!!!" och så blir jag irriterad för att det per automatik ska vara nattsvart bara för att någon tog ett eller två steg tillbaka.

Vilket dravel. Men det kanske är någon som förstår jag jag försöker få fram.

Min första tanke är frågan om du själv får stöd någonstans ifrån? Ingen orkar vara ett stöd åt andra hur mycket som helst utan att själv få stöd och styrka någonstans ifrån.

Min andra tanke är om ni någon gång har pratat om erat respektive mående och vad ni kan förvänta er av varandra? På din beskrivning låter det som att du får dra ett tungt lass genom att ställa upp både praktiskt och emotionellt. Har du i din välvilja fått dina närmaste att se dig som en person som ger och ger men inte behöver något tillbaka?

Har själv en förälder som lider av psykisk ohälsa och som bara vill älta, inte förändra, och det är nedbrytande att lyssna på år efter år. Jag slutade bekräfta att det var synd om föräldern och istället började jag prata om lösningar. Det fick föräldern att gnälla mycket mindre.

Nej, jag har inte något annat stöd utifrån. Jag har tittat lite på anhöriggrupper men det verkar som om de är så inriktade på missbruk eller betydligt grövre psykisk ohälsa, som suicidförsök och så.

Nej, vi har väl egentligen aldrig pratat om vad vi egentligen kan lägga på varandra. Det är ett samtal som jag i nuläget inte känner någon ork eller lust till att ha. Jag har en bra relation till min syster men vi delar inte med oss till varandra på samma sätt som mamma gör till oss. Däremot vet jag att syster delar med sig till mamma och sedan är det den vägen jag får höra om hur dåligt min syster mår. Både jag och syster har dock pratat om hur mamma påverkas och verkar "ta över" vår eget dåliga mående. Men eftersom syster har två barn hon behöver hjälp med om hon t ex får panikångest är det ju svårt att inte involvera mamma på något sätt.

Att sätta gränser innebär inte att man slutar älska.

Det är tungt att vara någons slasktratt dit dina anhöriga kan ösa ner sitt ältande. Diskutera och be dem begränsa och att de ska acceptera de gånger du helt enkelt säger stopp.

/tanten - uppvuxen med psykisk ohälsa i familjen

"De" är nog egentligen min mor (se mitt svar ovan). Min syster och jag är relativt sparsamma med vad vi delar med oss av vår psykiska ohälsa till varandra. Däremot kan ju syster (och mamma) ändå vara oerhört negativa (förstås, det hör ju till sjukdomen) vilket ju också tär. Alltid är något svårt eller jobbigt eller besvärande. Det mesta är liksom lite jävligt hela tiden.

Det här är ett jättesvårt ämne. När negativiteten tar över och det inte finns något annat samtalsämne än det jobbiga, tråkiga, hemska så tar det över allt och man drar ner varandra.

Jag säger att du får komma till mig oavsett när, oavsett hur, jag lyssnar, jag stöttar, jag peppar om du vill ta dig framåt men inte om du bara vill älta. Ibland behöver man bara få ösa ur sig. Få berätta hur tungt och jävligt allt är och det är helt okej om det kommer något produktivt, en lösning, nya infallsvinklar att tackla eländet på men det är inte okej om det pågår dag efter dag, år efter år och den som drabbats inte ens försöker se annat än sitt eget elände.

Vissa sjukdomar går inte att bota. Det är tufft som tusan men sin egen syn på det hela kan man förändra. Även med många och svåra sjukdomar kan man leva ett bra liv. Det handlar om inställning. Det är sant det där ordspråket "det är inte hur man har det utan hur man tar det".

Konkret råd då, var tydlig med att du inte vill höra deras ältande. Du vet att det är illa men att älta det drar ner både dig och dem. Att ständigt påtala hur sjuk man är gör ingen friskare oavsett vilken sjukdom det är, det gör en sjukare. Att fokusera på det ibland ytterst lilla som är bra är en början. Att se att det där klarar jag, det där går faktiskt nästan bra. Att istället för att upprepa negativa mantran sluta se det negativa, hänsyn får man givetvis ta till de begränsningar som finns men de får inte ta över utan man ser det positiva istället och upprepar det.

Hjärnan är som en dator i det fallet. Det du matar in skriver den ut. Helt självklart eller hur! Matar vi in positiva saker så blir vi positivare även när livet suger hårt.

Vi pratar ofta om perspektiv och nya infallsvinklar och lösningar. Känns det som. Men ändå verkar det som om ingenting sker. I nuläget känns det inte som att det är från mig som positiviteten kan komma. Jag har det väldigt gott ställt idag tack vare sambon och har kunnat hjälpa både mamma och syster ekonomiskt. Det känns inte längre som min plats att vara den som försöker trycka på det positiva eftersom min livssituation skiljer sig så mycket från deras. "Lätt för mig att säga", liksom.

Säg som det är, att du vet om det men inte orkar höra på det hela tiden. Ärlighet är bra i sådana lägen, ibland så fastnar någon kanske i det negativa och kan inte sluta prata om det, då kan det vara skönt om någon bryter och börjar prata om något annat.

Sen är det ingen ide att pusha och peppa någon som inte vill själv, peppa när personen verkar behöva och tänker genomföra någonting men håll dig till lyssna i övrigt. Du kan ju inte förändra någon, däremot pusha och peppa dom när dom själva vill förändra någonting och är mottagliga för stödet.

Jag vet inte varför men det känns så "fult" att säga ifrån på det sättet. Jag försöker byta samtalsämne när jag känner frustrationen börja blomma upp men hittills har det väl funkat sådär och det känns snarare som att jag liksom stöter bort mamma för att jag inte vill lyssna på hur dåligt hon mår.

Åh jag känner igen mig även om det inte är lika illa för mig

Min mor är sjuk, och jag märker att det är mer än det fysiska. Far får ångest och är deprimerad.. nått jag och min syster fick veta för ett par år sen.

Min syster mår riktigt dåligt i perioder, hon har samtalsstöd, fått diagnos och äter antidepressiva.

Sen har min pojkvän även mycket runt sitt, sin familj uppväxt och får ofta ångestattacker.

Jag kraschade förra hösten.
Men då gick jag nog in i väggen + hästen bröt benet och allt de privata.

Jag sökte hjälp men blev hänvisad att söka annan hjälp än psykiatrin....

Jag är less på att varje gång jag söker hjälp ( de få gånger jag gjort de i mitt liv) INTE blivit tagen på allvar.

Jag tog tag i allt själv. Ensam.
Jag har lyckats vända skiten! Jag fokuserar på mig nu och det är inte fel. Jag känner igen dina tankar och känn inte skuld. DU är inte ansvarig för deras mående!
För att vara till hjälp måste man själv må bra.
Du kanske behöver komma bort?

Ja, tyvärr inte skitbra tips men ha inte dåligt samvete. Unna dig att vara lycklig och gör sånt du vill.
Det är ditt liv och det är nu

Oj, jag tycker snarare att det låter som att din situation är betydligt värre. Jag tycker det är svårt att inte känna skuld när jag blir irriterad på allt negativt samtidigt som jag själv inte behöver tänka på pengar t ex. Skönt att du orkat vända situationen!

Bor du hemma hos dina mamma eller kan du gå hem till dig själv och få en fysisk gräns? Har ni andra runt er eller är det bara ni? Det behöver ju finnas ett annat stöd än bara ni speciellt som familjerelationer kan vara rätt ansträngande redan utan psykisk sjukdom hos alla inblandade. Man kan säga till att man inte orkar och be dem söka sitt stöd hos någon annan ett tag, vänner eller andra anhöriga tex.

Nej, som jag skrev så bor jag 45 minuter ifrån, vilket dock innebär att jag spenderar mycket tid hos mamma mellan mina åtaganden jag har i stan. Det är mest oss. Mamma har sin sambo och hon säger att han är ett stöd men ärligt talat så har jag svårt att se det. Vi är väldigt sparsamma med att dela med oss till vår pappa, han är väldigt skör när det kommer till vår psykiska hälsa och det kan lämna honom sömnlös om man nämner att man haft en panikångestattack t ex. Han vet om läget och vi svarar på frågor med så få detaljer som möjligt. Både jag och min syster har i princip inga vänner, åtminstone inte som vi delar med oss till på det sättet.

 

[monster1]

J

Nej, som jag skrev så bor jag 45 minuter ifrån, vilket dock innebär att jag spenderar mycket tid hos mamma mellan mina åtaganden jag har i stan. Det är mest oss. Mamma har sin sambo och hon säger att han är ett stöd men ärligt talat så har jag svårt att se det. Vi är väldigt sparsamma med att dela med oss till vår pappa, han är väldigt skör när det kommer till vår psykiska hälsa och det kan lämna honom sömnlös om man nämner att man haft en panikångestattack t ex. Han vet om läget och vi svarar på frågor med så få detaljer som möjligt. Både jag och min syster har i princip inga vänner, åtminstone inte som vi delar med oss till på det sättet.

Det låter ju verkligen som att du skulle behöva skaffa dig ett samtalsstöd inte minst för att skaffa dig nära relationer utanför familjen. Det är i de relationerna man brukar få andrum. Du kan ju gå till en egen samtalskontakt för att ta upp just det här med relationerna samt att du har svårt att sätta gränser mot tex din mamma för att du får dåligt samvete. Typisk grej som gör att man mår dåligt.

 

[anonymolous87]

Tack till er som svarat! Jag känner att jag ofta vacklar när det gäller vad man "får" känna över en sån här situation. Jag pendlar ofta mellan hopplöshet och ilska. På situationen, på vården, på min familj. Allt runtomkring. Ibland vet jag inte om jag själv är en bricka i den hopplösa muren eller om jag är den pendlande murbräckan som försöker leverera lösningar hela tiden.

 

[anonymolous87]

Det låter ju verkligen som att du skulle behöva skaffa dig ett samtalsstöd inte minst för att skaffa dig nära relationer utanför familjen. Det är i de relationerna man brukar få andrum. Du kan ju gå till en egen samtalskontakt för att ta upp just det här med relationerna samt att du har svårt att sätta gränser mot tex din mamma för att du får dåligt samvete. Typisk grej som gör att man mår dåligt.

Ja, jag känner nog ofta att vid de tillfällen jag själv mår dåligt (nedstämd) så är det ofta relaterat till själva situationen. Jag besökte en terapeut i början av sommaren men vi fokuserade då på min egna ångestproblematik och mekanismerna bakom. Jag trivdes inte riktigt i det mötet så det blev bara ett besök. Jag har funderat på att försöka igen någon annanstans, men jag vet ju inte vart jag ska börja? Med situationen, med min egen ångest, med bearbetning av händelser i det förflutna, osv. Det känns som om jag hade behövt ett helt team med olika terapeuter och psykologer med olika inriktningar för att reda ut "mig".

 

[Grazing]

Jag vet inte varför men det känns så "fult" att säga ifrån på det sättet. Jag försöker byta samtalsämne när jag känner frustrationen börja blomma upp men hittills har det väl funkat sådär och det känns snarare som att jag liksom stöter bort mamma för att jag inte vill lyssna på hur dåligt hon mår.

Jag är ju sådan att jag lätt snöar in på mitt mående ibland när jag "pratar av" mig med någon, får svårt att släppa saker och ting, och för mig så spelar det roll bara hur någon byter ämne, tycker jag att personen jag pratar med tycker att suck och stön liksom, nu är hon igång igen då kan jag bli mer nere och känna mig lite obetydlig. Byter dock personen ämne med en gladare ton och liksom förmedlar att ja jag hör dig och sen intresserar sig för något annat i mitt liv så kan jag känna mig lättad. Tex fortsätta lyssna men på fokus på något annat i livet än måendet. För mig så hjälper det mycket, för då känner jag iallafall att personen inte struntar i mig utan bara vill få tankarna på annat håll för jag har ändå saker i mitt liv som faktiskt är bra och roligt att prata om.

Om någon byter ämne på det sättet att den börjar prata om vädret mitt i när jag pratar om något viktigt för mig så blir det galet. För mig handlar det mycket om att bara få känna mig sedd ibland, sen vad det handlar om kanske inte alltid spelar så stor roll egentligen.

Tror en del som mår dåligt vill bli lyssnade på men dom vet kanske inte alltid om att det faktiskt finns andra positiva saker i dens liv som går att prata om då det dåliga måendet är ju oftast det som tar störst plats. Ofta räcker det med att man känner att någon intresserar sig för ens liv, hur bilen går eller hur promenaderna med hunden går osv och bygga ett ämne runt det istället.

 

[TinyWiny]

Vi pratar ofta om perspektiv och nya infallsvinklar och lösningar. Känns det som. Men ändå verkar det som om ingenting sker. I nuläget känns det inte som att det är från mig som positiviteten kan komma. Jag har det väldigt gott ställt idag tack vare sambon och har kunnat hjälpa både mamma och syster ekonomiskt. Det känns inte längre som min plats att vara den som försöker trycka på det positiva eftersom min livssituation skiljer sig så mycket från deras. "Lätt för mig att säga", liksom.

Jag menar inte att du ska ösa positivitet över dem utan att du ska vara tydlig med att det är okej att häva ur sig när livet är skit men inte att de ältar samma saker hela tiden för det mår ingen väl av. Att din livssituation skiljer sig från deras har inget med saken att göra. Inget liv är det andra likt men du har rätt att sätta gränser runt dig, vad du orkar, vad du vill. Som jag skrev ovan är jag tydlig med att jag alltid lyssnar men jag lyssnar inte på ältanden som är samma om och om igen utan att den det berör ens vill komma någonstans utan bara vill lägga på andra hur jobbigt allting är.

Jag kan ta en annan situation som exempel som inte är så känslig som sjukdom trots allt är: Lisa öser varje dag ur sig när hon kommer hem från sitt jobb om hur skit det är att jobba där hon jobbar. Det är samma sak, dag ut och dag in, det är fel på allt och alla är dumma i huvudet. Det finns mängder med andra jobb för någon med hennes utbildning och erfarenhet men hon vill inte byta jobb, hon vill inte göra något åt eländet, hon vill fortsätta älta. En sådan person hade jag lyssnat på tills det hade gått upp för mig att det här är a) inte sant, hon trivs på sitt jobb men gör så ändå av någon anledning eller b) hon avskyr sitt jobb men vägrar göra något för att få ett bättre arbetsliv för då krävs det en aktiv handling av henne. I båda fallen säger jag stopp. Jag vill inte höra mer för jag far illa av all den negativitet hon öser över mig. Det är min rätt att sätta den gränsen, det är min skyldighet mot mig själv att sätta den gränsen för annars far jag illa.

Ingen sitter på lösningen till andras problem men att bolla, ge förslag, fundera tillsammans vad som kan ändras på för att få ett bättre liv kan man göra. Ibland kan en mening som verkar ganska obetydlig när den sägs lyfta en människa enormt och orden sår ett frö hen kan fundera över och jobba vidare med.
En människa som bara vill älta, som inte vill göra något åt sina problem själv, som tycker att någon annan ska fixa allt åt dem utan att de ska behöva göra förändringar, utan att de ska behöva göra något tufft jobb själva är de som drar ner andra. De blir energitjuvar även om de inte inser det själva. Säger man då stopp, jag vill inte höra mer för jag far illa av ditt ältande så kan det faktiskt bli en ögonöppnare. Kanske inte genast men det kan så ett frö och även om hen blir arg, ledsen, förbannad eller vad som när orden sägs så kan det leda till en positiv förändring.

 

[Görel]

Ja, jag känner nog ofta att vid de tillfällen jag själv mår dåligt (nedstämd) så är det ofta relaterat till själva situationen. Jag besökte en terapeut i början av sommaren men vi fokuserade då på min egna ångestproblematik och mekanismerna bakom. Jag trivdes inte riktigt i det mötet så det blev bara ett besök. Jag har funderat på att försöka igen någon annanstans, men jag vet ju inte vart jag ska börja? Med situationen, med min egen ångest, med bearbetning av händelser i det förflutna, osv. Det känns som om jag hade behövt ett helt team med olika terapeuter och psykologer med olika inriktningar för att reda ut "mig".

På det du skriver låter det som att du är friskast bland sjuka, och att det därför läggs mycket på dig. Kommer dina anhöriga ihåg att du också är sjuk? Jag tänker att antingen kan man dela att ni alla lider av psykisk ohälsa, eller så kan man tycka att den som är minst sjuk ska dra största lasset.

Du får tycka att det är jobbigt! Du måste värna dig själv och ditt eget mående, inte utplåna dig för att människor du tycker om mår ännu sämre. Tar du inte hand om dig finns ju risken att du också bryter ihop och då har dina anhöriga ingen. Din syster måste skaffa sig en plan B gällande barnen, du kan ju inte alltid släppa allt du har för händerna och rusa dit. Om pappan till det ena barnen finns i bilden kan kanske han ta båda? har ni någon annan i nätverket som kan rycka in?

Jag har sett det du beskriver både bland anhöriga och vänner. Det håller inte till slut och den vars axlar allt läggs på bryter själv ihop. Jag har inte riktigt något råd om vad du ska göra men jag vill stötta dig i att det inte är fel att känna som du gör, det är självbevarelsedrift.

 

[monster1]

Ja, jag känner nog ofta att vid de tillfällen jag själv mår dåligt (nedstämd) så är det ofta relaterat till själva situationen. Jag besökte en terapeut i början av sommaren men vi fokuserade då på min egna ångestproblematik och mekanismerna bakom. Jag trivdes inte riktigt i det mötet så det blev bara ett besök. Jag har funderat på att försöka igen någon annanstans, men jag vet ju inte vart jag ska börja? Med situationen, med min egen ångest, med bearbetning av händelser i det förflutna, osv. Det känns som om jag hade behövt ett helt team med olika terapeuter och psykologer med olika inriktningar för att reda ut "mig".

Första steget är att gå till husläkaren/vårdcentralen, även om det inte fungerar så bra där så behöver man harva sig igenom deras hjälp innan de om det inte löser ens problem kan remittera en vidare till psykiatrin. Om man har lite flyt kan man träffa en bra terapeut och läkare där och då få hjälp med sitt problem, men även om man inte tycker det fungerar så är det viktigt att fortsätta envisas där för att sedan ha möjligheten att ta sig vidare till psykiatrin där det finns mer specialiserade resurser. Det går ju även att söka samtalsterapi privat om de är anslutna till landstinget kan du få vanlig landstingstaxa (240 kr) annars kan det bli dyrare. Då har du ju mer möjlighet att välja själv. För mig som har haft problem med relationer och gränssättning lite det som du beskriver här fungerade IPT som behandlingsform väldigt bra för att just reda ut det här med slippa skamkänslor/ångest när jag sätter gränser tex. Men KBT är ju väldigt användbart vid tex ångesthanteringen, IPT minskar istället ångesttillfällena kan man säga för mig då.

 

[tanten]

Jag vet inte varför men det känns så "fult" att säga ifrån på det sättet. Jag försöker byta samtalsämne när jag känner frustrationen börja blomma upp men hittills har det väl funkat sådär och det känns snarare som att jag liksom stöter bort mamma för att jag inte vill lyssna på hur dåligt hon mår.

.

Min åsikt upprepar jag som en papegoja.

Barn har få skyldigheter mot sina föräldrar. De har inte valt dem.

Föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn. De valde att sätta dem till världen och har ansvar för att - mycket krasst - inte förpesta deras liv.

Sorry men jag tycker att det är rejält fult av din mor att lägga sitt dåliga mående i ditt knä. Så gör man bara inte!!!

Man kan söka hjälp överallt annanstans - men inte involvera barnen. Relationen barn/förälder är speciell. Barn - i alla åldrar - tar lätt på sig ansvar de inte ska ha.

Du har inget ansvar alls att lyssna på din mors klagosånger. Gör det om du vill, men var på det klara med att du har rätt att välja vad du vill veta.
För din förälder gör kapitalt fel när hon lastar över det på dig. Som sagt - du är ingen slasktratt.

Din mor skulle behöva växa upp och bli vuxen. Det är man inte om man gör sådär mot sina barn.

 

[vallhund]

Min åsikt upprepar jag som en papegoja.

Barn har få skyldigheter mot sina föräldrar. De har inte valt dem.

Föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn. De valde att sätta dem till världen och har ansvar för att - mycket krasst - inte förpesta deras liv.

Sorry men jag tycker att det är rejält fult av din mor att lägga sitt dåliga mående i ditt knä. Så gör man bara inte!!!

Man kan söka hjälp överallt annanstans - men inte involvera barnen. Relationen barn/förälder är speciell. Barn - i alla åldrar - tar lätt på sig ansvar de inte ska ha.

Du har inget ansvar alls att lyssna på din mors klagosånger. Gör det om du vill, men var på det klara med att du har rätt att välja vad du vill veta.
För din förälder gör kapitalt fel när hon lastar över det på dig. Som sagt - du är ingen slasktratt.

Din mor skulle behöva växa upp och bli vuxen. Det är man inte om man gör sådär mot sina barn.

 

[anonymolous87]

Min åsikt upprepar jag som en papegoja.

Barn har få skyldigheter mot sina föräldrar. De har inte valt dem.

Föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn. De valde att sätta dem till världen och har ansvar för att - mycket krasst - inte förpesta deras liv.

Sorry men jag tycker att det är rejält fult av din mor att lägga sitt dåliga mående i ditt knä. Så gör man bara inte!!!

Man kan söka hjälp överallt annanstans - men inte involvera barnen. Relationen barn/förälder är speciell. Barn - i alla åldrar - tar lätt på sig ansvar de inte ska ha.

Du har inget ansvar alls att lyssna på din mors klagosånger. Gör det om du vill, men var på det klara med att du har rätt att välja vad du vill veta.
För din förälder gör kapitalt fel när hon lastar över det på dig. Som sagt - du är ingen slasktratt.

Din mor skulle behöva växa upp och bli vuxen. Det är man inte om man gör sådär mot sina barn.

Det var många hårda ord om min mor som faktiskt är sjuk. Jag ber dig respektera det faktumet och jag blir väldigt ledsen över att du talar om min mamma på det sättet. Den här tråden är extremt ensidig eftersom det bara tar upp min upplevelse av situationen och eftersom den dessutom behandlar psykisk ohälsa så framstår den säkert hur mörk som helst. Jag betonar återigen att det givetvis inte ser ut såhär konstant, hela tiden. Långt ifrån. Min mamma förpestar inte mitt liv, och om det är din åsikt skulle jag uppskatta om du i fortsättningen håller den för dig själv.

 

[anonymolous87]

Jag svarar resten senare. Musten gick ur mig något.

 

[Grazing]

Min åsikt upprepar jag som en papegoja.

Barn har få skyldigheter mot sina föräldrar. De har inte valt dem.

Föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn. De valde att sätta dem till världen och har ansvar för att - mycket krasst - inte förpesta deras liv.

Sorry men jag tycker att det är rejält fult av din mor att lägga sitt dåliga mående i ditt knä. Så gör man bara inte!!!

Man kan söka hjälp överallt annanstans - men inte involvera barnen. Relationen barn/förälder är speciell. Barn - i alla åldrar - tar lätt på sig ansvar de inte ska ha.

Du har inget ansvar alls att lyssna på din mors klagosånger. Gör det om du vill, men var på det klara med att du har rätt att välja vad du vill veta.
För din förälder gör kapitalt fel när hon lastar över det på dig. Som sagt - du är ingen slasktratt.

Din mor skulle behöva växa upp och bli vuxen. Det är man inte om man gör sådär mot sina barn.

Så ojämn relation med föräldrar tycker inte jag man bör ha som vuxen. Föräldrar har alla skyldigheter att ta hand om sina barn som små absolut men barnen har faktiskt som vuxna människor också visst ansvar att ge lite tillbaka precis som i alla relationer. Man ger och tar, som överallt i livet.

Föräldrar är faktiskt också människor, verkar som att en del missar det. Nånstans under uppväxten brukar det komma fram att ens föräldrar visst är "vanliga" människor som faktiskt också kan behöva stöd ibland. Man får inte glömma hur mycket man faktiskt får också av sina föräldrar, även av dom föräldrar som inte är friska.

Att skriva om någon som är sjuk att den ska växa upp och bli vuxen är fruktansvärt lågt och låter mer som du kanske ska växa upp och inse att föräldrar också är människor, precis som barnen är.