Hur mycket är drömjobbet värt?

[lizan]

I höstas flyttade jag för mitt jobb. Jobbet älskar jag. Det är mitt/ ett av mina drömjobb men är väldigt specifikt och finns bara där jag är nu. När jag säger att jag älskar mitt jobb så är det nästan en underdrift. Det är roligt, utmanande, utvecklande, osv. Jag trivs riktigt bra på arbetsplatsen, med mina kollegor och mina chefer, inte en tråkig dag! Det ger mig dessutom möjligheter att ta in andra drömjobb i min tjänst och ger mig erfarenheter som kommer vara mycket meriterande om jag ska vidare till andra drömjobb. Får dessutom ofta höra hur uppskattad jag är.

När jag flyttade de 40 milen hade jag ett års anställning kvar, men det skulle troligtvis bli 1½. Relativt nyligen har jag dock fått förlängt, ett halvår mer än det jag trodde var max. Det kan eventuellt bli ytterligare 1½ år efter det. Eller om vi lyckas få igenom en fastanställning (mina chefer vill det, varför det inte händer behöver vi dock inte gå in på).

Jag flyttade gärna dessa 40 milen för en begränsad tid. Jag hade aldrig tidigare bott i staden men har en del bekanta både i och runt den. Jag vantrivs inte alls i staden men känner mig heller inte helt hemma i den. När jag åker "hemhem" får jag dock en annan ro och känner väldigt tydligt att det är där jag hör hemma. Eftersom jag hela tiden varit inställd på den begränsade tiden har det dock fungerat bra. Inte storsatsat på att skapa mig ett liv där och åkt hem mycket.

När jag är hemma, som nu, så känner jag mig så mycket mer hemma. Det är liksom här min själ mår som bäst. Men just eftersom jag inte gett den nya staden en helhjärtad chans är jämförelsen kanske inte så rättvis. Här hemma kan jag inte få ett liknande jobb, de finns inte här. Det är överlag väldigt tunt med jobb häromkring inom det jag vill jobba med. Något dugligt kan jag troligtvis få dock.


Vet egentligen inte vad jag vill med tråden. Som många andra vill jag säkert bara bolla lite tankar.

Är det värt att börja om livet vid 33 för drömjobbet?
Eller det känns ju självklart på ett sätt.... Men på ett annat inte?

Hmmmm....

 

[tanten]

Plus och minus - som vanligt.

Fast jag tänker såhär - hemstaden står ju kvar. Ingen kommer att riva eller flytta den (såvida det inte handlar om Kiruna )

Måste du välja? Måste du välja NU?

Du trivs ju på jobbet. Fortsätt med det och åk "hem" så ofta du kan och vill.

En vacker dag kommer du att inse att du är ganska rotad på den nya orten också.

Hjärtat har plats för många ställen, många människor och många djur. Utrymmet tar inte slut.

sedan begriper jag inte riktigt vad du menar med att "börja om livet". Livet är ju det du lever idag. Du kan inte dela dig så ditt liv är på ett ställe och du själv någon annan stans. Livet är här och nu.

 

[lil-sis]

I höstas flyttade jag för mitt jobb. Jobbet älskar jag. Det är mitt/ ett av mina drömjobb men är väldigt specifikt och finns bara där jag är nu. När jag säger att jag älskar mitt jobb så är det nästan en underdrift. Det är roligt, utmanande, utvecklande, osv. Jag trivs riktigt bra på arbetsplatsen, med mina kollegor och mina chefer, inte en tråkig dag! Det ger mig dessutom möjligheter att ta in andra drömjobb i min tjänst och ger mig erfarenheter som kommer vara mycket meriterande om jag ska vidare till andra drömjobb. Får dessutom ofta höra hur uppskattad jag är.

När jag flyttade de 40 milen hade jag ett års anställning kvar, men det skulle troligtvis bli 1½. Relativt nyligen har jag dock fått förlängt, ett halvår mer än det jag trodde var max. Det kan eventuellt bli ytterligare 1½ år efter det. Eller om vi lyckas få igenom en fastanställning (mina chefer vill det, varför det inte händer behöver vi dock inte gå in på).

Jag flyttade gärna dessa 40 milen för en begränsad tid. Jag hade aldrig tidigare bott i staden men har en del bekanta både i och runt den. Jag vantrivs inte alls i staden men känner mig heller inte helt hemma i den. När jag åker "hemhem" får jag dock en annan ro och känner väldigt tydligt att det är där jag hör hemma. Eftersom jag hela tiden varit inställd på den begränsade tiden har det dock fungerat bra. Inte storsatsat på att skapa mig ett liv där och åkt hem mycket.

När jag är hemma, som nu, så känner jag mig så mycket mer hemma. Det är liksom här min själ mår som bäst. Men just eftersom jag inte gett den nya staden en helhjärtad chans är jämförelsen kanske inte så rättvis. Här hemma kan jag inte få ett liknande jobb, de finns inte här. Det är överlag väldigt tunt med jobb häromkring inom det jag vill jobba med. Något dugligt kan jag troligtvis få dock.


Vet egentligen inte vad jag vill med tråden. Som många andra vill jag säkert bara bolla lite tankar.

Är det värt att börja om livet vid 33 för drömjobbet?
Eller det känns ju självklart på ett sätt.... Men på ett annat inte?

Hmmmm....

Jag skulle rota mig i staden med drömjobbet. Man kan ju alltid ändra sig...!

Jag har ofta en känsla av att jag väntar på att "det riktiga livet" ska börja och jag sysselsätter mig i väntan på det.

Jättefånigt eftersom jag inte ens har en vision av vad det där "riktiga" livet skulle innehålla.

 

[lizan]

@tanten Näää klart jag inte måste välja alls, och speciellt inte nu. Däremot så förstärks känslan av vakuum när jag inte går all in, och även om jag kan ångra beslutet så behöver jag välja för att gå all in. Om du är med på hur jag menar. Alla fungerar säkert inte så, men jag gör det.

Sen vet jag inte, men att åka hem mycket hindrar från att verkligen rota sig i nya staden, medan jag blir alldeles ledsen om jag tänker på att inte hinna åka hem för att jag har för mycket för mig på nya stället. Ickeproblem egentligen, men det är lite det jag menar med att börja om, för att jag inte kommer ha tid till det livet jag lämnat bakom mig.


@lil-sis Haha, känner igen mig! Och det är det jag inte vill, att jag bara ska gå runt o göra allt lite halvt och sen ångra mig om 5 år, eller nåt. Så varför gör man det inte bara då? Kan jag ju fråga mig själv.....

 

[lil-sis]

@tanten Näää klart jag inte måste välja alls, och speciellt inte nu. Däremot så förstärks känslan av vakuum när jag inte går all in, och även om jag kan ångra beslutet så behöver jag välja för att gå all in. Om du är med på hur jag menar. Alla fungerar säkert inte så, men jag gör det.

Sen vet jag inte, men att åka hem mycket hindrar från att verkligen rota sig i nya staden, medan jag blir alldeles ledsen om jag tänker på att inte hinna åka hem för att jag har för mycket för mig på nya stället. Ickeproblem egentligen, men det är lite det jag menar med att börja om, för att jag inte kommer ha tid till det livet jag lämnat bakom mig.


@lil-sis Haha, känner igen mig! Och det är det jag inte vill, att jag bara ska gå runt o göra allt lite halvt och sen ångra mig om 5 år, eller nåt. Så varför gör man det inte bara då? Kan jag ju fråga mig själv.....

Så, kör drömjobbet stenhårt nu.

Om det dyker upp igen kanske du inte kan hoppa på för livet ser annorlunda ut då.

 

[Shudde]

Fast en begränsad tid är det ju alltid om man vill! Man är ju inte livegen. Vill man göra något annat så kan man alltid göra det. Jag hamnade i annan stad för 5 år sedan och hade tänkt vara kvar max ett år. Det har funkat bra men jag har alltid tänkt att jag kommer "hem" så småningom. Nu i vintras fick jag ett jobberbjudande på annan ort (troligen i din hemstad medan det låter som att du hamnat i min ) som jag inte kunde säga nej till så om några veckor blir jag gbg-bo. Jag tänker fortfarande att jag faktiskt närsomhelst kan flytta hem igen även om det inte blev nu. Oavsett vilket jobb jag har. Just nu är det inte värt det, för det här jobbet är också ett drömjobb som kan leda till ytterligare drömjobb på sikt, men Stockholm står troligen kvar och jag lever förhoppningsvis tillräckligt länge för att komma dit igen, eller för att välja att stanna kvar på västkusten.

 

[Shudde]

Och jag förstår också tanken att "börja om livet" det förstår man nog bara om man som vuxen flyttat till ny stad utan vänner/familj för att jobba och inte plugga. Det är skitjobbigt. Jag skulle inte göra om det igen för vad som helst, men i staden jag ska flytta till nu har jag vänner och släkt så det känns inte riktigt som om jag behöver jobba lika hårt för det sociala den här gången. Men jag skulle nog inte valt att flytta till tex Kalmar för ett jobb, oavsett hur bra det var, just för att jag redan gjort den resan en gång och inte orkar göra den igen.

 

[lizan]

@Shudde Inte Stockholm, några mil norrut, lite mindre stad.

Klart att det alltid kan vara tidsbegränsat, men just att man faktiskt kan se slutet gör mycket för mig...

Men det känns helt klart som att vi tänker ganska lika ändå kring livet runt om när man flyttar... Jag rider ett par dagar i veckan så där blir det lite socialt i stallet såklart. Sedan är jobbet ganska socialt. Men ändå. Var ute o käkade förra helgen med mina "gamla" tjejkompisar, vi har varit vänner i över halva mitt liv, och vi pratade just om att skaffa vänner som vuxen och hur svårt det är. En av dem berättade att hon var rädd att bli som sin far, som bara har en vän. Och eftersom jag är singel och (mycket frivilligt) barnlös har man inte det stödet heller.


Men det känns skönare att ha satt det på pränt.
Bara för att jag satsar lite på livet där uppe behöver inte det innebära att jag är fast där. Känslan av att sitta fast nånstans har alltid gett mig lite panik...

 

[Silkisif]

Jag undrar, känns hemstan lika underbar när vardagen är där? Det är inte för att du alltid är där på semester?

Jag saknar skåne otroligt mycket nu när jag bor i stockholm, jag älskar att komma hem och det känns som att jag hittar mig själv hemma. Jag tror det beror på att när jag är hemma så har jag inga krav på mig, jag kan bara lattja runt och göra sådant jag tycker är riktigt roligt. Det finns förstås en grundkänsla av att vara hemma som är oberonde av semester, krav eller annat, men den är inte så stark som den utger sig för att vara.

 

[lizan]

Jag undrar, känns hemstan lika underbar när vardagen är där? Det är inte för att du alltid är där på semester?

Jodå, jobbet låg tillräckligt nära för mig att pendla innan, sedan flyttade jobbet efter ett års jobb på det. Så det är inte bara semesterkänslan.

 

[Shudde]

@Shudde Inte Stockholm, några mil norrut, lite mindre stad.

Klart att det alltid kan vara tidsbegränsat, men just att man faktiskt kan se slutet gör mycket för mig...

Men det känns helt klart som att vi tänker ganska lika ändå kring livet runt om när man flyttar... Jag rider ett par dagar i veckan så där blir det lite socialt i stallet såklart. Sedan är jobbet ganska socialt. Men ändå. Var ute o käkade förra helgen med mina "gamla" tjejkompisar, vi har varit vänner i över halva mitt liv, och vi pratade just om att skaffa vänner som vuxen och hur svårt det är. En av dem berättade att hon var rädd att bli som sin far, som bara har en vän. Och eftersom jag är singel och (mycket frivilligt) barnlös har man inte det stödet heller.


Men det känns skönare att ha satt det på pränt.
Bara för att jag satsar lite på livet där uppe behöver inte det innebära att jag är fast där. Känslan av att sitta fast nånstans har alltid gett mig lite panik...

Fast det vännerna kommer ju inte försvinna. Jag har inte bott i samma stad som mina "över halva livet" vänner på drygt 5 år, men vi är fortfarande tighta. Klart att man utvecklas och att saker händer som man inte har full kolla på, man kan inte vara där för dem lika mkt som man skulle vilja och vice versa. Men vänskapen försvinner inte.

 

[lizan]

Fast det vännerna kommer ju inte försvinna. Jag har inte bott i samma stad som mina "över halva livet" vänner på drygt 5 år, men vi är fortfarande tighta. Klart att man utvecklas och att saker händer som man inte har full kolla på, man kan inte vara där för dem lika mkt som man skulle vilja och vice versa. Men vänskapen försvinner inte.

Nää, dom kommer alltid finnas där! Men lika tighta känns det redan som att vi inte är, några av oss iaf, men det beror på mer än bara avstånd. Det var egentligen längesedan vi bodde i samma stad också. Och det är inte bara dem men tankarna tog mer snurr efter middagen eftersom vi pratade om sånt.

Och de vänner jag värnar om kommer aldrig försvinna, men det känns så himla tråkigt att inte få vara närmre några av dem. Att få bo åtminstone hyfsat nära dem så att det inte blir ett projekt att ses känns viktigt...

 

[prinsessfeminist]

Jag känner igen en del av den rastlöshet som du beskriver. Att livet liksom är temporärt.

Nu bor jag sedan 13 år tillbaka i samma stad och mina föräldrar bor bara ca 45 min från mig.

Jag har inga kopplingar till min hemort egentligen eftersom de flesta flyttat från orten och bor lite överallt.

Men jag har inte rotat mig och eftersom jag inte har det på 13 år så tror jag inte jag kommer att göra det heller.

Det är jobbigt att inte riktigt känna sig hemma men jag vet inte om jag skulle göra det någonstans?

Vad gäller jobbet, så känner jag det nog som du. Det är så roligt och ibland funderar jag: "Tänk att jag får betalt för något som är så spännande och utvecklande." Det är en ynnest.

Så nu vill jag inte flytta från jobbet, bara för att möjligen trivas mer någon annanstans. Jobbet är trots allt väldigt viktigt för min allmänna trivsel.

 

[lizan]

Jamen precis- jobbet ÄR viktigt! Jag har dessutom viss problematik med ångest mm bakom mig som gjort att jag i rätt långa perioder inte trott att jag ska klara av att jobba alls. Nu längtar jag till måndag så fort det är helg..... Helt otroligt att man kan få ha det så!

Och jag kan ju faktiskt ta ut "förlusten" i förskott nu, jag kanske inte alls blir kvar längre än det jag har i anställningen nu...

Åh. Blivit lite pepp på att leva livet där i staden med jobbet faktiskt!

 

[Inte_Ung]

Jag har nyligen flyttat till ett helt nytt ställe vid en ålder av 50+.
Och jag har inga direkta problem med det.
Trots att jag mest häckar hemma.
Vänner finns på nätet, i mailboxen och på telefon.
Träffas får man se till att göra.

Dessutom så tycker jag inte alls att det är svårt att hitta nya vänner som vuxen.
Men det där kanske är olika från person till person.
Trixet är väl att kunna behålla sin öppenhet.

 

[Brandgul]

I höstas flyttade jag för mitt jobb. Jobbet älskar jag. Det är mitt/ ett av mina drömjobb men är väldigt specifikt och finns bara där jag är nu. När jag säger att jag älskar mitt jobb så är det nästan en underdrift. Det är roligt, utmanande, utvecklande, osv. Jag trivs riktigt bra på arbetsplatsen, med mina kollegor och mina chefer, inte en tråkig dag! Det ger mig dessutom möjligheter att ta in andra drömjobb i min tjänst och ger mig erfarenheter som kommer vara mycket meriterande om jag ska vidare till andra drömjobb. Får dessutom ofta höra hur uppskattad jag är.

När jag flyttade de 40 milen hade jag ett års anställning kvar, men det skulle troligtvis bli 1½. Relativt nyligen har jag dock fått förlängt, ett halvår mer än det jag trodde var max. Det kan eventuellt bli ytterligare 1½ år efter det. Eller om vi lyckas få igenom en fastanställning (mina chefer vill det, varför det inte händer behöver vi dock inte gå in på).

Jag flyttade gärna dessa 40 milen för en begränsad tid. Jag hade aldrig tidigare bott i staden men har en del bekanta både i och runt den. Jag vantrivs inte alls i staden men känner mig heller inte helt hemma i den. När jag åker "hemhem" får jag dock en annan ro och känner väldigt tydligt att det är där jag hör hemma. Eftersom jag hela tiden varit inställd på den begränsade tiden har det dock fungerat bra. Inte storsatsat på att skapa mig ett liv där och åkt hem mycket.

När jag är hemma, som nu, så känner jag mig så mycket mer hemma. Det är liksom här min själ mår som bäst. Men just eftersom jag inte gett den nya staden en helhjärtad chans är jämförelsen kanske inte så rättvis. Här hemma kan jag inte få ett liknande jobb, de finns inte här. Det är överlag väldigt tunt med jobb häromkring inom det jag vill jobba med. Något dugligt kan jag troligtvis få dock.


Vet egentligen inte vad jag vill med tråden. Som många andra vill jag säkert bara bolla lite tankar.

Är det värt att börja om livet vid 33 för drömjobbet?
Eller det känns ju självklart på ett sätt.... Men på ett annat inte?

Hmmmm....

Även om du är kvar 5 eller 10 år behöver det inte vara för evigt...

 

[stjarnfrugt]

Ok. Jag är i din ålder. Jag flyttade 100 mil "för en begränsad tid" som jag satte till 1-2 år. Inte för drömjobbet i sig utan mer för miljöombytet. Tiden gick och det blev fler än 1-2 år. Jag var "hemma" ofta tack vare mitt skiftjobb och kände precis som du att där hörde själen hemma osv. Lugnet existerade på ett annat vis blabla. Med tiden etablerade jag ett socialt liv, ett välfungerande hästliv och allt det där i min "nya" stad. Men jag längtade alltid hem och hade bilden för mig att jag skulle hem, köpa ett billigt radhus, ha häst och rida och tävla och umgås med de jag inte kunnat umgås spontant med på flera år.
Efter 7 år flyttade jag så hem i slutet av förra sommaren. Fick ett jobb jag drömt om och flyttade till den stad jag bestämt att jag skulle till. Allt perfekt...

Gissa vad? Nu sitter jag här i rätt stad, i mitt radhus jag haft råd att köpa själv, med hästen på cykelavstånd och funderar på om detta verkligen är vad livet ska vara? Jag är ensam i en småstad, vännerna och familjen bor visserligen nära men inte här, det är 4 mil till de närmaste. Här träffar jag bara stallfolk och kollegor, dvs jag umgås väldigt sällan med nån i samma stad utanför stall/jobb. Dock har jag en helt annan möjlighet att hälsa på vänner/familj/släkt vilket varit lite besvärligt då jag bott 100 mil bort. Mkt skönt. Men sen då? De flesta bekanta lever familjelivet - inte jag. Jag satsar på hästeriet - vilket inte alls har samma utbud här som där jag bott i 7 år och vant mig vid det utbudet. Mentaliteten på folk generellt är helt annorlunda här i en småstad i Norrlands inland jämfört med en stor stad i södra Sverige. Det har sin charm men har även inneburit ett helsike för mig på jobbet, då jag jobbar i en bransch med cementerad matchokultur.
Jag känner att som det visat sig vara hittills, så ser jag utsikterna väldigt små i att tex hitta en partner vars inställning går hem hos mig, att kunna hålla en vettig standard i mitt hästeri och att finna min samhörighet på jobbet.

Vi får se vad som händer. Jag ska inte säga att jag vantrivs men jag känner ett antiklimax jämfört med vad jag hoppades och väntade mig med att komma hem.Jag har helt enkelt fått inse att det finns för och nackdelar med allt. Och ingenting är perfekt. Dessutom kan "hemma" även innebära där man trivs och kan leva sitt liv som man kanske vill ha det. Inte att det är därifrån man kommer. Det är en helt ny insikt för mig, och jag var tvungen att flytta hit för att inse det.
Den största otjänst jag tycker jag gjort mig själv var att hela tiden begränsa min utveckling i min förra stad, med inställningen "jag ska ju ändå flytta hem". Tex vad gäller byta jobb, bostad osv. Jag satt liksom och väntade i flera år på att jag ändå skulle därifrån, och Då skulle livet ta fart. Det gjorde det faktiskt inte, snarare har den farten jag hade bromsats in när jag kom hit upp

Så mitt tips är att du ska sluta sätta upp gränser flr hur länge du "måste" stanna där du är nu. Bara följ med. Det händer kanske att du och hemorten "växer isär" men det är kanske inte hela världen. Du verkar ju trivas. 40 mil är ju inte värre än att man kan åka hem över helgen...

 

[lizan]

@stjarnfrugt Jag har inte satt några gränser på hur länge jag måste stanna eller inte stanna, mest att det från början verkade vara så att jag inte kunde få jobba kvar mer än ett år, sedan kom vi på att vi kunde öka det till 1,5. Men nu hittade arbetsgivaren ett påhittigt sätt att göra det längre. Så det var mer att jag flyttade hit med en satt ram, vad jag skulle hitta på efter det visste jag inte, men skulle hålla ögonen öppna i hela landet i princip efter vettiga jobb, eller kanske flytta till USA igen ett tag. Det är nu när ramen som fanns ruckats som jag börjat fundera på hur jag vill ha det, varför, vad som är värt mest eftersom jag inte kan få allt osv osv osv...

Men det här känns igen och skitsamma om jag blir kvar länge eller inte!

Den största otjänst jag tycker jag gjort mig själv var att hela tiden begränsa min utveckling i min förra stad, med inställningen "jag ska ju ändå flytta hem". Tex vad gäller byta jobb, bostad osv. Jag satt liksom och väntade i flera år på att jag ändå skulle därifrån, och Då skulle livet ta fart. Det gjorde det faktiskt inte, snarare har den farten jag hade bromsats in när jag kom hit upp

 

[stjarnfrugt]

Jag undrar, känns hemstan lika underbar när vardagen är där? Det är inte för att du alltid är där på semester?

Exaktamundo.

När jag var hemma under mina 7 år i södern, så var jag alltid ledig. Nog för att det var jäktat och ickespontant att träffa mina vänner. men blev det av. Jag var ledig och anpassningsbar. Jag kan nog säga ganska ärligt att jag träffade dem mer då jag bodde 100 mil ifrån. Nu har jag skiftjobb och häst och de har heltidsjobb också och i många fall barn och hela köret. Ena av dem har jag träffat EN gång sedan jag flyttade hem i augusti, det är ungefär lika ofta som när jag bodde söderut.

Och ja, det är väldigt skönt att kunna hälsa på föräldrarna när jag vill. Och mina äldre släktingar. Och ha råd med egen bostad fast man är ensamstående. Men sen då? Jag är över 30. Andra jämnåriga lever sina familjeliv och inte sina föräldrar/släktingars familjeliv så att säga. Jag är ensam. Jag har ingen att göra det där med. Jag har hästen, vilket jag är rätt nöjd med, men hästutbudet är bara så jävla öken här jämfört med vad jag tyvärr vant mig vid. Så om det enda jag har som substitut för det där normifierade familjebubblandet inte ens kan göras fullt ut... vafan? Ska jag sitta här tills jag är 45 år och vänta på att alla i familjebubblan ska komma ut i friskluften igen efter alla år med blöjbyte och torkandes spyor?

Nej vet ni vad. Jag har en liten kris.

 

[lizan]

@stjarnfrugt Ska vi bilda krisklubb?