B
Borka2008
Ni som är inackorderade i kollektivstall, vad har ni för regler och rutiner hos er?
Hur definerar ni kollektivstall? Hur håller ni samms etc? Har sammankallt till stallmöte och det vore intresant att se hur ni gör med rutiner, hur ni löser konflikter. Vad ni har för regler etc?
________________________________________________________________
Nu till storyn, jag kom hem från stallet igår kväll. Riktigt jäkla ap förbannad. Jag är bra på ignorera saker och sopa av saker och ting från mina axlar.Men denna gång var jag verkligen så arg att jag sammankallade till ett stallmöte för att få slut på alla tönterier. Det är rena rama dagiset, och då vill jag påpeka att det är "18 år åldersgräns" på de som hyr box.
Det är massa elakt förtal, lögner etc. Man jävlas med att sopa in bajs, kiss, stora "pälsbollar" etc i andras boxar etc. Det pågår en massa onödigheter helt enkelt. Och jag har i ett års tid bara skitit i detta.
Tillråga på allt möttes jag av denna attityd av fröken fräken:
"-aha, å vad fan ska detta möte vara bra för?"[/I]*personen suckar, stönar och säger allt i bitchigt tonläge*
"-ja till exempel lösa konflikter, disskutera saker och ting för att få en bra stämning" *förvånad*
"-å du tror att det ska lösa något, att det ska bli bättre?"
VAAAAA???Vad är det för *PIIIIIIIP* attityd?
Har man ett så fattigt liv att man tycker det är kul att snacka skit och leka prinsessan på ärten?
Jag tänker inte tolerera skit snack. Stallet är min gröna oas, där finns mitt livs kärlek. Jag köpte inte honom för papprernas skull (för det har han inga) MEN för att det var kärlek. Att jag njuter av att vara i stallet, att jag räknar ner varje minut tills jag ska få åka dit ser jag som min stora lycka. Jag spenderar 6-7 h i stallet varje dag, det är frivilligt! Det gör att jag mår bra, att hästen mår bra. Jag är lycklig!
Jag är så otroligt sjukt nöjd med mitt val av häst. Fast jag inte är den bästa ryttaren, fast han inte har några fina papper, fast han inte är speciellt skolad!
Det finns inget egentligen att vara avundsjuk på? Eller sticker det verkligen så i ögat att jag och vissa andra är lycklig och inte vise versa?
När det handlar om människor uppstår det imellan åt konflikter.
Men att man med ren och skär villja vill ha det så??
Att man överhuvudtaget inte vill ha en bra stämning?
Ja, alltså jag fattar ingen ting.
Hur definerar ni kollektivstall? Hur håller ni samms etc? Har sammankallt till stallmöte och det vore intresant att se hur ni gör med rutiner, hur ni löser konflikter. Vad ni har för regler etc?
________________________________________________________________
Nu till storyn, jag kom hem från stallet igår kväll. Riktigt jäkla ap förbannad. Jag är bra på ignorera saker och sopa av saker och ting från mina axlar.Men denna gång var jag verkligen så arg att jag sammankallade till ett stallmöte för att få slut på alla tönterier. Det är rena rama dagiset, och då vill jag påpeka att det är "18 år åldersgräns" på de som hyr box.
Det är massa elakt förtal, lögner etc. Man jävlas med att sopa in bajs, kiss, stora "pälsbollar" etc i andras boxar etc. Det pågår en massa onödigheter helt enkelt. Och jag har i ett års tid bara skitit i detta.
Tillråga på allt möttes jag av denna attityd av fröken fräken:
"-aha, å vad fan ska detta möte vara bra för?"[/I]*personen suckar, stönar och säger allt i bitchigt tonläge*
"-ja till exempel lösa konflikter, disskutera saker och ting för att få en bra stämning" *förvånad*
"-å du tror att det ska lösa något, att det ska bli bättre?"
VAAAAA???Vad är det för *PIIIIIIIP* attityd?
Har man ett så fattigt liv att man tycker det är kul att snacka skit och leka prinsessan på ärten?
Jag tänker inte tolerera skit snack. Stallet är min gröna oas, där finns mitt livs kärlek. Jag köpte inte honom för papprernas skull (för det har han inga) MEN för att det var kärlek. Att jag njuter av att vara i stallet, att jag räknar ner varje minut tills jag ska få åka dit ser jag som min stora lycka. Jag spenderar 6-7 h i stallet varje dag, det är frivilligt! Det gör att jag mår bra, att hästen mår bra. Jag är lycklig!
Jag är så otroligt sjukt nöjd med mitt val av häst. Fast jag inte är den bästa ryttaren, fast han inte har några fina papper, fast han inte är speciellt skolad!
Det finns inget egentligen att vara avundsjuk på? Eller sticker det verkligen så i ögat att jag och vissa andra är lycklig och inte vise versa?
När det handlar om människor uppstår det imellan åt konflikter.
Men att man med ren och skär villja vill ha det så??
Att man överhuvudtaget inte vill ha en bra stämning?
Ja, alltså jag fattar ingen ting.