Corax
Trådstartare
Jag har fyra katter.
Min fd avelshane "B" på fyra år.
Den äldsta kastrathonan "M" blir tio i år (mamma till B).
Den yngsta kastrerade "K" blir fem i år.
Och så har vi "E" som är dotter till B. Hon är sju månader och min blivande avelshona.
När min hane blev fertil började hans mamma M att smyga längs väggarna och det hände att de rök ihop. Jag valde då att omplacera henne till min mamma där hon bodde som ensamkatt. I samma veva fick M problem med munnen som tog flera operationer att komma till rätt med (hon hade alltså förmodligen ont redan när de två började bli osams).
Efter två år ville min mamma inte ha katt längre så jag tog hem M och B fick bo i separat rum med nätdörr tillsvidare för att underlätta införandet. M och K kommer bra överens sedan innan.
Sedan kastrerades B (i höstas)men fick fortsätta bo separat på nätterna.
På dagarna gick det oftast bra men det hände att de rök ihop rejält (två gånger)men aldrig med blodvite utan 'bara' päls och oljud.
Sedan kom E in i familjen. B och E är partners in crime och leker på samma sätt.
K tycker att E är rätt jobbig och kan fräsa på henne då hon är lite... intensiv ibland. M bryr sig inte så mycket alls om E.
Alla katter är nu ihop 24/7.
Nu var det ett tag sedan M och B rök ihop på riktigt men jag märker att M gärna håller sig undan. Hon umgås inte med oss människor på samma sätt som innan B och jag märker ju att hon inte riktigt är sig själv.
Jag har försökt se till att hon har mat/vatten tillgängligt utan att gå så långt och vi har flera lådor i olika rum.
Jag har funderat fram och tillbaka på hur orättvis jag är som utsätter M för den här situationen men jag kan inte hitta något bra svar eller vettig lösning. M är den katt som jag haft längst och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och B höll jag på att förlora flera gånger som liten kattunge och därför betyder han också väldigt mycket.
Och eftersom B och M ändå har gjort framsteg i sin relation (hon kan se honom utan att springa och han kan se henne utan att vilja springa efter. Han vill inget ont utan är en genomsnäll katt men han skuttar ju efter en katt som springer)så har jag känt hopp om livet. Men jag vet inte...
Det känns inte helt bra i hjärtat även om det ändå känns bättre nu än förut.
Viss framgång har ju trots allt skett efter hanens kastration men frågan är om det någonsin kommer att bli helt bra.
Jag kan tillägga att M inte har gått ner i vikt utan verkar må relativt ok.
Finns det någon som har erfarenhet av trasiga kattrelationer som blivit bra/bättre?
Eller finns där någon som har tips/trix?
Min fd avelshane "B" på fyra år.
Den äldsta kastrathonan "M" blir tio i år (mamma till B).
Den yngsta kastrerade "K" blir fem i år.
Och så har vi "E" som är dotter till B. Hon är sju månader och min blivande avelshona.
När min hane blev fertil började hans mamma M att smyga längs väggarna och det hände att de rök ihop. Jag valde då att omplacera henne till min mamma där hon bodde som ensamkatt. I samma veva fick M problem med munnen som tog flera operationer att komma till rätt med (hon hade alltså förmodligen ont redan när de två började bli osams).
Efter två år ville min mamma inte ha katt längre så jag tog hem M och B fick bo i separat rum med nätdörr tillsvidare för att underlätta införandet. M och K kommer bra överens sedan innan.
Sedan kastrerades B (i höstas)men fick fortsätta bo separat på nätterna.
På dagarna gick det oftast bra men det hände att de rök ihop rejält (två gånger)men aldrig med blodvite utan 'bara' päls och oljud.
Sedan kom E in i familjen. B och E är partners in crime och leker på samma sätt.
K tycker att E är rätt jobbig och kan fräsa på henne då hon är lite... intensiv ibland. M bryr sig inte så mycket alls om E.
Alla katter är nu ihop 24/7.
Nu var det ett tag sedan M och B rök ihop på riktigt men jag märker att M gärna håller sig undan. Hon umgås inte med oss människor på samma sätt som innan B och jag märker ju att hon inte riktigt är sig själv.
Jag har försökt se till att hon har mat/vatten tillgängligt utan att gå så långt och vi har flera lådor i olika rum.
Jag har funderat fram och tillbaka på hur orättvis jag är som utsätter M för den här situationen men jag kan inte hitta något bra svar eller vettig lösning. M är den katt som jag haft längst och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och B höll jag på att förlora flera gånger som liten kattunge och därför betyder han också väldigt mycket.
Och eftersom B och M ändå har gjort framsteg i sin relation (hon kan se honom utan att springa och han kan se henne utan att vilja springa efter. Han vill inget ont utan är en genomsnäll katt men han skuttar ju efter en katt som springer)så har jag känt hopp om livet. Men jag vet inte...
Det känns inte helt bra i hjärtat även om det ändå känns bättre nu än förut.
Viss framgång har ju trots allt skett efter hanens kastration men frågan är om det någonsin kommer att bli helt bra.
Jag kan tillägga att M inte har gått ner i vikt utan verkar må relativt ok.
Finns det någon som har erfarenhet av trasiga kattrelationer som blivit bra/bättre?
Eller finns där någon som har tips/trix?