Hur lättar ni på trycket?

[Thaliaste]

Idag hade jag en skitdag på jobbet. Första mötet blev inte som önskat, och i frågor som är viktiga för mig så var vi inte alls överens om vad och hur vissa saker behöver göras. Tiden tog slut och vi var tvungna att avsluta eftersom vi alla skulle in i andra möten. När jag lagt på (var distansmöte) så var jag väldigt nära att börja storböla i ren frustration. Tyvärr reagerar jag nämligen så när jag blir frustrerad (eller arg, men det blir jag sällan på jobbet) och det gillar jag INTE ☹ Dels för att jag jobbar med mycket män och det är nog med att jobba för att inte bli lilla-gummad och att bli sedd som lika kompetent och professionell som dem, jag behöver inte böla framför dem också. Dels också för att även om det är skönt att släppa ut känslorna, det går då över fort, så försvinner de röda ögonen och plufsigheten inte lika fort...

Men visst kunde jag väl släppt ut tårarna idag eftersom jag satt hemma och ingen såg mig. Men nu ville jag inte det, eftersom jag är trött på detta sätt som kroppen reagerar på. Så istället tänkte jag att nu ska jag låta detta rinna av mig under dagen.

Men det har inte gått som önskat...

Det har gått utmärkt att trycka bort allt helt, och istället fokusera på sånt som inte har något med det som gör mig frustrerad eller andra känslor. Hade två möten till under dagen om andra saker, och där var jag lika glad och positiv som vanligt (tror jag i alla fall, vet ju inte om någon där tyckte något annat). Men så fort jag tänkt något på de saker som morgonmötet handlade om, så var tårarna nära igen.

Och när jag av en slump stötte på tre positiva händelser efter jobbet - träffade två olika bekanta som jag blev glad över att de ens kom ihåg mig, och så öppnade tunnelbaneföraren dörrarna igen när jag kom springande - ja, då trängde tårarna nästan fram igen.

Min strategi var att jag tänkte att det borde gå att "pysa" ut lite frustration, istället för att allt ska komma ut snabbt och mycket på en gång i form av tårar...men jag lyckas tydligen inte?!

Hur funkar ni andra? Hur gör man för att pysa, om man inte kan eller vill storböla, pressa milen i hårt tempo, lyfta tungt och skrika, slå på boxboll etc - hur pyser man i kontorsmiljö...?

Nu funderar jag på att ändå låta tårarna komma, så jag kan bli av med den här jobbiga känslan...men jag VILL INTE!

 

[TheRedLightning]

Jag har brutit ihop på nya jobbet när det kändes piss, sen storbölade jag när ingen såg och jag satt bakom ratten, ringde även och pratade med en kollega som fick mig att må bättre.

Jag försöker inte hålla saker inombords, kanske håller igen när andra kan se men när jag är t ex. på toan eller där ingen kan se mig då släpper jag lös dammarna. Jag tror man mår bra av att ventilera lite, om det så är att prata med någon eller storböla.

 

[Andromedae]

Jag skriver i mitt personliga debriefdokument. Har ett där jag skriver vad jag gör på jobbet och diverse key takeaways, men också om det är något särskilt som hänt. Där sätter jag ord på känslorna och situationen. Försöker vara så deskriptiv som möjligt och identifiera den specifika känslan jag känner. Det hjälper mig att komma underfund med vilka känslor jag känner och hantera dem konstruktivt. Ganska snabbt efter att ha börjat med det kunde jag se mönster i mina känslor och få lättare att fundera ut hur jag bäst hanterar situationer som är svåra för mig.

Mindfulness kan funka bra i stunden. Jaghärnu är en hemsida med guidade, gratis övningar på svenska.

Det finns en gratisapp som heter Wysa som jag gillar med. Den är som en chatbot som guidar en genom sina känslor.

 

[Mineur]

Idag hade jag en skitdag på jobbet. Första mötet blev inte som önskat, och i frågor som är viktiga för mig så var vi inte alls överens om vad och hur vissa saker behöver göras. Tiden tog slut och vi var tvungna att avsluta eftersom vi alla skulle in i andra möten. När jag lagt på (var distansmöte) så var jag väldigt nära att börja storböla i ren frustration. Tyvärr reagerar jag nämligen så när jag blir frustrerad (eller arg, men det blir jag sällan på jobbet) och det gillar jag INTE ☹ Dels för att jag jobbar med mycket män och det är nog med att jobba för att inte bli lilla-gummad och att bli sedd som lika kompetent och professionell som dem, jag behöver inte böla framför dem också. Dels också för att även om det är skönt att släppa ut känslorna, det går då över fort, så försvinner de röda ögonen och plufsigheten inte lika fort...

Men visst kunde jag väl släppt ut tårarna idag eftersom jag satt hemma och ingen såg mig. Men nu ville jag inte det, eftersom jag är trött på detta sätt som kroppen reagerar på. Så istället tänkte jag att nu ska jag låta detta rinna av mig under dagen.

Men det har inte gått som önskat...

Det har gått utmärkt att trycka bort allt helt, och istället fokusera på sånt som inte har något med det som gör mig frustrerad eller andra känslor. Hade två möten till under dagen om andra saker, och där var jag lika glad och positiv som vanligt (tror jag i alla fall, vet ju inte om någon där tyckte något annat). Men så fort jag tänkt något på de saker som morgonmötet handlade om, så var tårarna nära igen.

Och när jag av en slump stötte på tre positiva händelser efter jobbet - träffade två olika bekanta som jag blev glad över att de ens kom ihåg mig, och så öppnade tunnelbaneföraren dörrarna igen när jag kom springande - ja, då trängde tårarna nästan fram igen.

Min strategi var att jag tänkte att det borde gå att "pysa" ut lite frustration, istället för att allt ska komma ut snabbt och mycket på en gång i form av tårar...men jag lyckas tydligen inte?!

Hur funkar ni andra? Hur gör man för att pysa, om man inte kan eller vill storböla, pressa milen i hårt tempo, lyfta tungt och skrika, slå på boxboll etc - hur pyser man i kontorsmiljö...?

Nu funderar jag på att ändå låta tårarna komma, så jag kan bli av med den här jobbiga känslan...men jag VILL INTE!

Jag känner igen mig och är lite likadan tror jag. Min kropps första reaktion när jag blir riktigt frustrerad och/eller stressad är att vilja gråta, vilket är minst sagt opraktiskt.

I brist på möjlighet till hård träning, lång promenad eller en tur till stallet är det allra bästa för mig att skriva av mig. Antingen här på Buke eller till en person i min närhet (oftast min man). Ibland skickar/publicerar jag inte ens det jag skrivit, det räcker liksom att få det ur mig i ett Word-dokument eller liknande. Fördelen med det sistnämnda är att man får svära precis hur mycket man vill

Jag brukar också försöka gå ifrån datorn en stund för att liksom "bryta" situationen lite, och förhoppningsvis kunna sätta mig ner igen med lite mindre frustration i kroppen.

 

[cambodia]

Jag brukar prata med min kollega om det är något precis aktuellt på jobbet, ibland stänger vi dörren och vi brukar också gå ut på lunchen tillsammans så även då kan vi pysa!

Ofta ringer jag min vän (och före detta kollega) och pratar med henne, hon brukar förstå och vi kan prata om det mesta! Men det är ju mest hemma efter arbetstid förstås.

Jag har brutit ihop och gråtit många gånger! Men på sistone har det gått bra. Senast var i och för sig bara någon vecka sedan när jag var sjukt stressad och en kollega frågade ”hur är det” och tårarna sprutade… men det kändes inte som det gjorde något. Vi satt lixom alla i samma båt.

 

[trazel]

Jag pratar med mina kollegor. Vi är tajta och jobbar med tunga samtal, så ofta blir det tufft för någon av oss dagligen.

 

[Thaliaste]

Jag skrev inte ut det explicit i trådstarten, men jag vill förtydliga att jag inte tycker att det är något fel att gråta på jobbet, tvärtom borde skammen kring tårarna brytas! Jag är bara ute efter fler sätt att få ut känslorna på, att det inte MÅSTE vara tårar.

 

[monster1]

Idag hade jag en skitdag på jobbet. Första mötet blev inte som önskat, och i frågor som är viktiga för mig så var vi inte alls överens om vad och hur vissa saker behöver göras. Tiden tog slut och vi var tvungna att avsluta eftersom vi alla skulle in i andra möten. När jag lagt på (var distansmöte) så var jag väldigt nära att börja storböla i ren frustration. Tyvärr reagerar jag nämligen så när jag blir frustrerad (eller arg, men det blir jag sällan på jobbet) och det gillar jag INTE ☹ Dels för att jag jobbar med mycket män och det är nog med att jobba för att inte bli lilla-gummad och att bli sedd som lika kompetent och professionell som dem, jag behöver inte böla framför dem också. Dels också för att även om det är skönt att släppa ut känslorna, det går då över fort, så försvinner de röda ögonen och plufsigheten inte lika fort...

Men visst kunde jag väl släppt ut tårarna idag eftersom jag satt hemma och ingen såg mig. Men nu ville jag inte det, eftersom jag är trött på detta sätt som kroppen reagerar på. Så istället tänkte jag att nu ska jag låta detta rinna av mig under dagen.

Men det har inte gått som önskat...

Det har gått utmärkt att trycka bort allt helt, och istället fokusera på sånt som inte har något med det som gör mig frustrerad eller andra känslor. Hade två möten till under dagen om andra saker, och där var jag lika glad och positiv som vanligt (tror jag i alla fall, vet ju inte om någon där tyckte något annat). Men så fort jag tänkt något på de saker som morgonmötet handlade om, så var tårarna nära igen.

Och när jag av en slump stötte på tre positiva händelser efter jobbet - träffade två olika bekanta som jag blev glad över att de ens kom ihåg mig, och så öppnade tunnelbaneföraren dörrarna igen när jag kom springande - ja, då trängde tårarna nästan fram igen.

Min strategi var att jag tänkte att det borde gå att "pysa" ut lite frustration, istället för att allt ska komma ut snabbt och mycket på en gång i form av tårar...men jag lyckas tydligen inte?!

Hur funkar ni andra? Hur gör man för att pysa, om man inte kan eller vill storböla, pressa milen i hårt tempo, lyfta tungt och skrika, slå på boxboll etc - hur pyser man i kontorsmiljö...?

Nu funderar jag på att ändå låta tårarna komma, så jag kan bli av med den här jobbiga känslan...men jag VILL INTE!

Jag brukar klampa in till min chef och "gnälla av mig" är inte hen där söker jag upp någon stackars kollega. Det bästa med chefen är ju dock att hen faktiskt kan hjälpa mig hantera eländet.

 

[Thaliaste]

Jag har brutit ihop på nya jobbet när det kändes piss, sen storbölade jag när ingen såg och jag satt bakom ratten, ringde även och pratade med en kollega som fick mig att må bättre.

Jag försöker inte hålla saker inombords, kanske håller igen när andra kan se men när jag är t ex. på toan eller där ingen kan se mig då släpper jag lös dammarna. Jag tror man mår bra av att ventilera lite, om det så är att prata med någon eller storböla.

Jag håller med om att det är bra att inte gå och hålla saker inombords för mycket. För egen del så är det dock så att det är meningslöst att gå till toan för att böla, eftersom det ändå kommer att synas resten av dagen så kan jag i så fall lika gärna göra det där jag är. (Och det är det jag inte alltid vill).

Men jag tycker att det är positivt att fler vågar gråta på jobbet. Det är ju egentligen mycket bättre än att bli utåtriktat arg på ett sätt som skrämmer andra, och borde inte vara något att skämmas för!

 

[Voeux]

Jag är duktig på att lägga locket på, vilket är praktiskt i stunden men väldigt destruktivt i det långa loppet. Så jag jobbar också just nu lite på hur jag ska kunna hantera mina känslor i stunden för oavsett hur man gör det så är det viktigt att det blir gjort.

 

[TheRedLightning]

Jag håller med om att det är bra att inte gå och hålla saker inombords för mycket. För egen del så är det dock så att det är meningslöst att gå till toan för att böla, eftersom det ändå kommer att synas resten av dagen så kan jag i så fall lika gärna göra det där jag är. (Och det är det jag inte alltid vill).

Men jag tycker att det är positivt att fler vågar gråta på jobbet. Det är ju egentligen mycket bättre än att bli utåtriktat arg på ett sätt som skrämmer andra, och borde inte vara något att skämmas för!

Jag har faktiskt gråtit framför kunder när det varit riktigt fördjävligt och de har haft förståelse och så har vi pratat runt vad det nu var som gjorde att jag kände som jag gjorde och det har känts bättre efteråt.

Det har även hänt att jag har varit så arg så att jag börjat gråta, tack och lov sker inte det så ofta om ens alls längre, men det har hänt.

Om inte annat kanske man kan testa Lilo och Nani att skrika/vråla rätt ut i en kudde som mufflar ljudet.

 

[Tranan]

Gud, jag borde vara bättre att lätta på trycket,
Men jag sväljer och sväljer och sväljer tills det är omöjligt att svälja mer och vad som helst får mig att krascha.

 

[Ullmerkott]

Jag brukar ha inre monologer där jag läser lusen av och i största allmänhet idiotförklarar de som är dumma i huvudet riktigt ordentligt. Gärna finslipa riktigt vassa formuleringar och pedagogiska jämförelser så att jag kan ställa det bortom alla tvivel hur korkade de/den är.

Så kan jag sitta där och hoarda verbal ammunition samtidigt som folk tror att jag är trevlig.

 

[Thaliaste]

Jag skriver i mitt personliga debriefdokument. Har ett där jag skriver vad jag gör på jobbet och diverse key takeaways, men också om det är något särskilt som hänt. Där sätter jag ord på känslorna och situationen. Försöker vara så deskriptiv som möjligt och identifiera den specifika känslan jag känner. Det hjälper mig att komma underfund med vilka känslor jag känner och hantera dem konstruktivt. Ganska snabbt efter att ha börjat med det kunde jag se mönster i mina känslor och få lättare att fundera ut hur jag bäst hanterar situationer som är svåra för mig.

Mindfulness kan funka bra i stunden. Jaghärnu är en hemsida med guidade, gratis övningar på svenska.

Det finns en gratisapp som heter Wysa som jag gillar med. Den är som en chatbot som guidar en genom sina känslor.

Jag känner igen mig och är lite likadan tror jag. Min kropps första reaktion när jag blir riktigt frustrerad och/eller stressad är att vilja gråta, vilket är minst sagt opraktiskt.

I brist på möjlighet till hård träning, lång promenad eller en tur till stallet är det allra bästa för mig att skriva av mig. Antingen här på Buke eller till en person i min närhet (oftast min man). Ibland skickar/publicerar jag inte ens det jag skrivit, det räcker liksom att få det ur mig i ett Word-dokument eller liknande. Fördelen med det sistnämnda är att man får svära precis hur mycket man vill

Jag brukar också försöka gå ifrån datorn en stund för att liksom "bryta" situationen lite, och förhoppningsvis kunna sätta mig ner igen med lite mindre frustration i kroppen.

Det är något i stil med detta som jag önskar skulle hjälpa mig att pysa ut frustrationen i en hanterbar mängd. Tyvärr har jag inte fått det att funka...

Jag går liksom i baklås på något sätt. Det enda som funkar är att utan större eftertanke bara göra något helt annat. Jag gör annars mycket andningsövningar osv för att hantera stress, men så fort jag medvetet försöker göra det eller typ räkna till 10 långsamt eller medvetet tänka att jag ska tänka på något annat så exploderar jag i stället (i tårar, inte ilska). Det blir som att "nu försöker jag andas lugnt och det är av en ANLEDNING" och så väller tårarna fram. Jag har inte riktigt provat att skriva av mig (men det hjälpte faktiskt just denna gång att skriva en tråd här på Buke ) men tror att det skulle ge samma effekt.

Det enda som faktiskt funkar är att omsätta energin i rörelse. Behöver egentligen inte pressa en mil i högt tempo, det räcker att promenera om det är en längre sträcka. Men det funkar ju inte det heller om man är på ett kontor.

Att skriva har varit ett verktyg för mig att hantera andra typer av jobbiga känslor/händelser så jag ska försöka även om det känns svårt för att det ju kräver att jag tänker på det jobbiga. Men det borde vara något som skulle kunna funka för mig, jag hoppas att jag kan lära mig med lite övning.

 

[Thaliaste]

Jag brukar prata med min kollega om det är något precis aktuellt på jobbet, ibland stänger vi dörren och vi brukar också gå ut på lunchen tillsammans så även då kan vi pysa!

Ofta ringer jag min vän (och före detta kollega) och pratar med henne, hon brukar förstå och vi kan prata om det mesta! Men det är ju mest hemma efter arbetstid förstås.

Jag har brutit ihop och gråtit många gånger! Men på sistone har det gått bra. Senast var i och för sig bara någon vecka sedan när jag var sjukt stressad och en kollega frågade ”hur är det” och tårarna sprutade… men det kändes inte som det gjorde något. Vi satt lixom alla i samma båt.

Ni skriver båda om att prata med någon, menar ni att ni gråtit och samtidigt pratat eller att ni då "sluppit" gråta?

Jag är helt övertygad om att minakollegor skulle bry sig om mig och lyssna, om jag började gråta på jobbet. Det är mer att jag skulle vilja ha fler sätt att lätta på trycket när jag blir alltför frustrerad än att gråta.

Jag brukar klampa in till min chef och "gnälla av mig" är inte hen där söker jag upp någon stackars kollega. Det bästa med chefen är ju dock att hen faktiskt kan hjälpa mig hantera eländet.

Tyvärr är en (del)anledning till att vi ens är i denna situation att vi inte har någon chef, utan behöver lösa vårt jobb tillsammans själva. Så när jag inte kan leverera mina uppgifter pga vi inte är överens om vad de andra behöver göra så har jag ingen att vända mig till.

Men jag har väldigt välvilliga kollegor! Det är inget som helst fel på dem och jag är helt övertygad om att om jag faktiskt börjat gråta i mötet som gick åt skogen, så hade de brytt sig om mig väldigt mycket! Men det är inte deras tycka-synd-om-Thaliaste-som-är-lite-känslosam jag behöver, och det är tyvärr det som blir effekten när tårar kommer (särskilt om det är en kvinna som gråter bland män )

 

[Thaliaste]

Jag har faktiskt gråtit framför kunder när det varit riktigt fördjävligt och de har haft förståelse och så har vi pratat runt vad det nu var som gjorde att jag kände som jag gjorde och det har känts bättre efteråt.

Det har även hänt att jag har varit så arg så att jag börjat gråta, tack och lov sker inte det så ofta om ens alls längre, men det har hänt.

Om inte annat kanske man kan testa Lilo och Nani att skrika/vråla rätt ut i en kudde som mufflar ljudet.

Ska överväga att packa ner en kudde i handväskan som nödlösning om jag inte kan lära mig att hantera det som jag önskar...

 

[Thaliaste]

Jag brukar ha inre monologer där jag läser lusen av och i största allmänhet idiotförklarar de som är dumma i huvudet riktigt ordentligt. Gärna finslipa riktigt vassa formuleringar och pedagogiska jämförelser så att jag kan ställa det bortom alla tvivel hur korkade de/den är.

Så kan jag sitta där och hoarda verbal ammunition samtidigt som folk tror att jag är trevlig.

Det skulle på ett sätt underlättat om jag tyckte att de andra var dumma i huvudet Men det tycker jag inte, inte denna gång i alla fall.

 

[Masqueradee]

Jag och mina kollegor pyser ut i en gemensam gruppchatt, hade inte kunnat vara kvar om vi inte hade den!

 

[monster1]

Ni skriver båda om att prata med någon, menar ni att ni gråtit och samtidigt pratat eller att ni då "sluppit" gråta?

Jag är helt övertygad om att minakollegor skulle bry sig om mig och lyssna, om jag började gråta på jobbet. Det är mer att jag skulle vilja ha fler sätt att lätta på trycket när jag blir alltför frustrerad än att gråta.



Tyvärr är en (del)anledning till att vi ens är i denna situation att vi inte har någon chef, utan behöver lösa vårt jobb tillsammans själva. Så när jag inte kan leverera mina uppgifter pga vi inte är överens om vad de andra behöver göra så har jag ingen att vända mig till.

Men jag har väldigt välvilliga kollegor! Det är inget som helst fel på dem och jag är helt övertygad om att om jag faktiskt börjat gråta i mötet som gick åt skogen, så hade de brytt sig om mig väldigt mycket! Men det är inte deras tycka-synd-om-Thaliaste-som-är-lite-känslosam jag behöver, och det är tyvärr det som blir effekten när tårar kommer (särskilt om det är en kvinna som gråter bland män )

Alltså antingen pratar jag innan jag börjar gråta, eller om jag börjar gråta 2 sec efter mötet så gråter jag klart och går sedan och pratar med någon eller så gråter jag medan jag pratar. Jag har gått i terapi i några omgångar så min förmåga att låta tårarna rinna samtidigt som jag pratar relativt sammanhängande är fullt utvecklad.

Min chef eller mina kollegor tycker sällan synd om mig. Jag brukar bara behöva prata av mig min frustration och känna att det inte är jag som är "en ensam galning".

 

[Andromedae]

Det är något i stil med detta som jag önskar skulle hjälpa mig att pysa ut frustrationen i en hanterbar mängd. Tyvärr har jag inte fått det att funka...

Jag går liksom i baklås på något sätt. Det enda som funkar är att utan större eftertanke bara göra något helt annat. Jag gör annars mycket andningsövningar osv för att hantera stress, men så fort jag medvetet försöker göra det eller typ räkna till 10 långsamt eller medvetet tänka att jag ska tänka på något annat så exploderar jag i stället (i tårar, inte ilska). Det blir som att "nu försöker jag andas lugnt och det är av en ANLEDNING" och så väller tårarna fram. Jag har inte riktigt provat att skriva av mig (men det hjälpte faktiskt just denna gång att skriva en tråd här på Buke ) men tror att det skulle ge samma effekt.

Det enda som faktiskt funkar är att omsätta energin i rörelse. Behöver egentligen inte pressa en mil i högt tempo, det räcker att promenera om det är en längre sträcka. Men det funkar ju inte det heller om man är på ett kontor.

Att skriva har varit ett verktyg för mig att hantera andra typer av jobbiga känslor/händelser så jag ska försöka även om det känns svårt för att det ju kräver att jag tänker på det jobbiga. Men det borde vara något som skulle kunna funka för mig, jag hoppas att jag kan lära mig med lite övning.

Jag upplever att det blir lättare med övning, speciellt efter att jag tog till mig att göra det lite mer strukturerat

Typ så här:
- Det här hände (beskriv situationen)
- Då kände jag (känslorna inblandade)
- Varför tror jag att jag kände just den känslan? Vad i situationen triggade mig, och vad är det för något jag associerar med känslan? Vilka tankar tänker jag?
- Är känslan direkt kopplad till den faktiska situationen eller bubblar den över av någon annan anledning?
- Med den insikt som jag nu har i vad jag känner och varför jag känner som jag gör, hur vill jag hantera situationen och mina känslor kring den? Hur har jag gjort tidigare och vad vill jag göra nu?

Jag försöker tänka på mina känslor som en värdefull input. Ibland får de ta baksätet, men de försöker sägs mig något och det är viktigt att jag försöker förstå hur jag känner. Jag själv känner mig oändligt mycket mer bekväm med mina känslor efter att ha börjat se dem som signaler, snarare än någon form av absolut sanning. Jag accepterar att känslorna finns där och försöker inte förneka dem för mig själv, men det är jag och inte min känsla som bestämmer hur jag ska agera.