Hur lär man sig acceptera sin kropp? (TW: Vikt, Ätstörning)

[Tokyo]

Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd...

För 1-2 år sedan gick jag upp en hel del i vikt, mest troligt pga stress/depression + en flytt som gjorde att nästan all min vardagsmotion försvann. Jag märkte i princip ingenting förrän det en dag var som om det stod en annan människa framför mig i spegeln, en människa jag inte känner igen. Inga kläder passade längre och jag har nu bara ett fåtal plagg i garderoben jag kan ha på mig och känna mig någorlunda bekväm i. Att t ex göra sig fin och gå ut med mina vänner, något jag brukade tycka om, finns inte på kartan längre. Jag känner mig så ledsen över hur låst jag blir av detta. Jag vill förstås försöka gå ner i vikt till något som är mer normalt för mig, men att göra det på ett sunt sätt är inte heller helt enkelt. Jag har i många år haft en återkommande ätstörningsproblematik som gör att jag inte vågar göra något för drastiskt när det kommer till diet/bantande. Senaste året har jag i flera omgångar provat att förändra min diet och mina träningsvanor men det slutar nästan alltid med att jag måste avbryta för att jag går överstyr och hamnar i osunda beteenden. Intermittent fasta, promenader och lagom mängd pilates är det jag kommit fram till att jag klarar av utan att trigga igång de "onda" tankarna och beteendena, så det är det jag pinnar på med tillsvidare.

Jag förstår att det kommer ta lång tid innan jag har den kropp jag känner mig bekväm i igen, om jag ens någonsin får tillbaka den, så mitt dilemma är då hur jag ska lära mig acceptera och kanske t om trivas i kroppen jag faktiskt har. Som det är nu vill jag bara gömma mig. Jag känner mig så ful och obekväm och framförallt känner jag mig inte som mig själv. Negativa tankar och känslor om min kropp är något som plågar mig konstant numera och det känns som att det förstör mina chanser att vara, ja, lycklig. Senast idag såg jag ett foto av mig själv och jag blev så ledsen att jag började gråta.Jag har fina vänner, familj och en fin pojkvän som talar positivt om mig och min kropp men det faller på döva öron. Det spelar liksom ingen roll att andra kan tycka att jag är fin när JAG inte känner mig bekväm. Samtidigt är jag också ledsen att jag är så hård mot mig själv och min kropp. Det stressar och oroar mig att något så dumt som en annorlunda kropp påverkar mitt liv så pass mycket. Jag isolerar mig själv mer än jag borde och mitt självförtroende och min självkänsla har verkligen hamnat på botten. Jag vill bara kunna leva och vara glad igen, oavsett hur min kropp ser ut! Hur gör man?

 

[Monimaker]

Jag känner igen mig i känslan av att vara 'bakbunden' av ätstörning. Jag har bulimi själv samt stor övervikt och det förstnämnda gör att jag måste ta det försiktigt och inte kan göra drastiska förändringar i kosthållningen. Det som hade varit 'logiskt' – att väga maten och räkna kalorier – skapar bara en intern kamp angående hur länge jag kan gå utan mat. Svälten kickar igång känslan av att vara duktig. Min förra psykolog pratade ofta om att hitta balans mellan rigidtet och kaos och jag vet inte om du upplever samma sak men min kosthållning är rigid rigid rigid tills det inte går längre och det blir kaos, skam och besvikelse som gör att det blir strängt igen.

Även om det är fint att ha positiva människor runtomkring sig som talar väl om ens person och ens kropp (jag själv är lite tveksam med att kommentera andras kroppar eftersom det kan upplevas som obehagligt att bli 'sedd') så är det ju det där med att acceptera sig själv. Det är svårt, speciellt med tanke på rådande normer där jag upplever att positiva kroppsbilder och inklusiviteten som enligt mig blev lite bättre ett tag redan är på väg ut. Det är tragiskt att det kan gå trender i kroppar och tragiskt hur i alla fall jag upplever det som att jag ska betala för min normbrytande kropp med självhat – i alla fall enligt vissa. Våga inte acceptera din kropp som att den dög som den är, liksom.

Jag försöker acceptera att det här är ett stadie av min kropps ickelinjära resa och försöker göra det jag kan, precis som du gör med dina träningsformer och din kosthållning. Jag har rensat garderoben på plagg jag inte längre kan ha eftersom för små kläder personligen var mer ångestframkallande än en motivator för mig. Där tror jag alla är olika, men för mig har det varit lättare att hantera det psykiska obehaget genom att göra mig av med det som är fysiskt obekvämt.

Inte så mycket kloka ord kanske, men varma tankar och support kring det du går igenom.

 

[miumiu]

Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd...

För 1-2 år sedan gick jag upp en hel del i vikt, mest troligt pga stress/depression + en flytt som gjorde att nästan all min vardagsmotion försvann. Jag märkte i princip ingenting förrän det en dag var som om det stod en annan människa framför mig i spegeln, en människa jag inte känner igen. Inga kläder passade längre och jag har nu bara ett fåtal plagg i garderoben jag kan ha på mig och känna mig någorlunda bekväm i. Att t ex göra sig fin och gå ut med mina vänner, något jag brukade tycka om, finns inte på kartan längre. Jag känner mig så ledsen över hur låst jag blir av detta. Jag vill förstås försöka gå ner i vikt till något som är mer normalt för mig, men att göra det på ett sunt sätt är inte heller helt enkelt. Jag har i många år haft en återkommande ätstörningsproblematik som gör att jag inte vågar göra något för drastiskt när det kommer till diet/bantande. Senaste året har jag i flera omgångar provat att förändra min diet och mina träningsvanor men det slutar nästan alltid med att jag måste avbryta för att jag går överstyr och hamnar i osunda beteenden. Intermittent fasta, promenader och lagom mängd pilates är det jag kommit fram till att jag klarar av utan att trigga igång de "onda" tankarna och beteendena, så det är det jag pinnar på med tillsvidare.

Jag förstår att det kommer ta lång tid innan jag har den kropp jag känner mig bekväm i igen, om jag ens någonsin får tillbaka den, så mitt dilemma är då hur jag ska lära mig acceptera och kanske t om trivas i kroppen jag faktiskt har. Som det är nu vill jag bara gömma mig. Jag känner mig så ful och obekväm och framförallt känner jag mig inte som mig själv. Negativa tankar och känslor om min kropp är något som plågar mig konstant numera och det känns som att det förstör mina chanser att vara, ja, lycklig. Senast idag såg jag ett foto av mig själv och jag blev så ledsen att jag började gråta.Jag har fina vänner, familj och en fin pojkvän som talar positivt om mig och min kropp men det faller på döva öron. Det spelar liksom ingen roll att andra kan tycka att jag är fin när JAG inte känner mig bekväm. Samtidigt är jag också ledsen att jag är så hård mot mig själv och min kropp. Det stressar och oroar mig att något så dumt som en annorlunda kropp påverkar mitt liv så pass mycket. Jag isolerar mig själv mer än jag borde och mitt självförtroende och min självkänsla har verkligen hamnat på botten. Jag vill bara kunna leva och vara glad igen, oavsett hur min kropp ser ut! Hur gör man?

Jag tycker det låter som att problemet snarare är din självbild och självkänsla än vikten i sig? För jag tolkar det inte som att du är hälsovådligt överviktig utan mer som att du rent estetiskt är missnöjd med hur kroppen ser ut?

Jag har själv haft ätstörningar och vet att man behöver passa på sig själv och sina egna tankemönster. Och jag har själv gått upp i vikt det senaste året, pga medicinering och lite andra faktorer. Jag bryr mig inte längre om hur jag ser ut, för jag har liksom kommit till insikt om att utseende och ångest över utseende är något jag inte vill ska ha tagit så stor plats i mitt liv eftersom det ändå är förgängligt (obs missförstå mig rätt nu, men våra utseenden förändras hela tiden genom livet och det är nånting som vi bara behöver acceptera). Däremot kan jag inte gå upp hur mycket som helst i vikt då jag vill kunna rida min ponny vilket gör att jag ändå har känt viss stress över den här viktuppgången. Jag är, och har länge varit sockerberoende, har väldigt dålig aptit över lag och är ganska ointresserad av mat men gillar kakor, bullar, godis osv. Så för mig tror jag att det handlar om att hitta sundare vanor rent generellt, och försöka bygga upp kroppen som gen så att den blir stark och smidig.

Jag tänker att för dig skulle det kanske vara hjälpsamt att gå och prata med någon som har specialistkompetens inom just ätstörningar? Eftersom det låter som att detta verkar påverka ditt allmänna mående och din självkänsla i såpass stor utsträckning.