Är i v 31 nu och rider fortfarande, kunde rida helt som vanligt fram tills v22-24 någon gång och sedan har jag fått börja anpassa mig då jag känt av fogarna när jag ridit.
Tycker att det ibland blir lite "macho-klimat" när man börjar prata om ridning och graviditet med hästmänniskor, där alla minsann red fram tills förlossningen startade, skötte stallet lika länge och inte hade några problem aaaalls. (Obs, inte just här på Buke, utan kanske ännu mer i "verkliga livet", och känns det bra är det ju såklart bara att tacka och ta emot, men jag tror risken är stor att man ska försöka vara för "duktig"). Så jag hade nog förväntat mig att jag skulle kunna rida som vanligt hela graviditeten (eftersom jag har en snäll häst) bara jag ryckte upp mig lite typ... Det var lite av en besvikelse sedan när jag insåg att det nog inte kommer att gå.
Nu försöker jag istället vara tacksam för varje dag jag kommer ut och det känns bra!
Det går lite i perioder och jag har fått lära mig vad som funkar och inte. För många dagar i rad är kört, och även för mycket sitta ned (rider alltid lätt i traven men försöker t.ex. undvika för långa skritturer också av samma anledning). Försöker lyssna på kroppen helt enkelt och tar det mycket lugnare än vanligt.
Det är också jätteberoende av att min man sköter det mesta hemma och följer med till stallet ibland och hjälper till med saker där, så att jag faktiskt kan lägga den ork jag har på hästen. När jag kommer hem efter en dag på jobbet och sedan har varit ute och ridit blir det liksom inte så mycket mer den dagen än att sätta sig i soffan och få maten serverad...
Min häst är dock väldigt snäll, jag hade nog inte ridit så länge på en svårare häst. 
