U
Uddatyp
vi kommer antagligen få ta bort våran vovve nästa vecka, och jag har ingen som helst aning om ja överhuvetaget kommer att klara av de.
försöker ställa in mig på de, liksom förbereda mig att va utan vovve.
hon kommer endå nästan aldri när ja kommer hem eller så, hon sover mest och går runt lite sakta då o då..
jag har inget av hundgrejerna i mitt rum, vilket jag är glad över..för då är allt som vanligt där iallafall..vill inte glömma henne men de känns som om de kommer va de enda sättet att orka leva vidare.
gråter redan varje gång ja tänker på henne nu, varje gång något påminner om henne.
hade helst bara velat va hemma och inte gå ut igen förren ja klarar av att åtminstonde prata om henne utan att bryta ihop men jag måste ju till hästen, men ja kommer aldri klara att träffa folk..som alltid frågar hur hon mår och då kommer ja börja gråta igen..o ja kan inte sluta när ja väl börjar..o vill inte att de blir så..hatar när andra ser mig gråta, vet inte varför..
överväger tillome att ta lugnande för att orka med, om de hjälper mot sånt? vet någon om de hjälper mot sånt?
hur klarar man av att vara hemma när vovve är borta? allting påminner ju om henne, hon har ju endå vart här sålänge ja kan minnas..blir de lättare nångång? finns de nånting som kan underlätta perioden efter?
sånt här får mig att aldrig mera vilja ha vovve, eller nåt djur..för jag klarar inte av sånt här..svårt att liksom tycka att åren med henne är värt allt de här..även om de är de endå..men känns inte så.
försöker ställa in mig på de, liksom förbereda mig att va utan vovve.
hon kommer endå nästan aldri när ja kommer hem eller så, hon sover mest och går runt lite sakta då o då..
jag har inget av hundgrejerna i mitt rum, vilket jag är glad över..för då är allt som vanligt där iallafall..vill inte glömma henne men de känns som om de kommer va de enda sättet att orka leva vidare.
gråter redan varje gång ja tänker på henne nu, varje gång något påminner om henne.
hade helst bara velat va hemma och inte gå ut igen förren ja klarar av att åtminstonde prata om henne utan att bryta ihop men jag måste ju till hästen, men ja kommer aldri klara att träffa folk..som alltid frågar hur hon mår och då kommer ja börja gråta igen..o ja kan inte sluta när ja väl börjar..o vill inte att de blir så..hatar när andra ser mig gråta, vet inte varför..
överväger tillome att ta lugnande för att orka med, om de hjälper mot sånt? vet någon om de hjälper mot sånt?
hur klarar man av att vara hemma när vovve är borta? allting påminner ju om henne, hon har ju endå vart här sålänge ja kan minnas..blir de lättare nångång? finns de nånting som kan underlätta perioden efter?
sånt här får mig att aldrig mera vilja ha vovve, eller nåt djur..för jag klarar inte av sånt här..svårt att liksom tycka att åren med henne är värt allt de här..även om de är de endå..men känns inte så.