Hazel
Trådstartare
(jättelång tråd) Min bror är ute på jävligt djupt vatten och just nu bryr jag mig ärligt talat inte så mycket om vilka beslut han tar. Däremot bryr jag mig väldigt mycket om min mamma och hon har verkligen fått ta ett jättelass i den här historian.
Min bror har tagit droger rätt länge, dessutom har han olika diagnoser (asbergers bland annat) han har absolut ingen självinsikt. Det har han ärligt talat aldrig haft, droger eller ej, han skyller allt på alla andra, nu senast var det mitt fel att han tog droger för att jag inte var en bra nog syster. Sånt bryr jag mig inte om, jag vet om att alla har försökt även om familjen inte är perfekt såklart. Iaf har han lyckats manipulera sig genom livet, ibland vill han ha en diagnos för att få hjälp, ibland är diagnoser "jävulens påhitt" och då har han flera gånger lyckats få läkare att ta bort diagnoserna. Ena dagen är han vegan, och då ska alla lyssna på hur han har kommit på att vegan är det enda man kan vara och nästa dag så är det nåt annat.
Om man säger till honom att det han säger är fel så får man alltid höra att man inte respekterar honom. Själv respekterar han absolut ingen men det är av mindre värde. Han ljuger och sen blir han arg för att man inte tror på honom, och det är skitsamma om man ens förklarar som man gör för ett barn (han är 27) varför man inte tror på honom, han tar ändå på sig den största offerkofta man kan hitta och tycker synd om sig själv för att inget tror på honom.
Nu är det dags igen, för en månad sedan fick min mamma ÄNTLIGEN ut honom ur huset, han hade då bott där flera månader och ungefär var tredje dag så fick han nåt utbrott, anklagade henne för nåt eller tog sönder något (han har aldrig varit våldsam mot en person eller djur dock) Sedan dess har han dock varit helt övertygad om att han är avlyssnad, redan innan han flyttade fick min mamma ta ut all elektronik ur huset för att slippa få det isärplockat. Nu har han tagit sönder samtliga datorer i jakten på avlyssningsgrejer.
Men vad gör man? han har varit tvångsinskriven ett par gånger men sen släpper dom ut honom och sen är allt igång igen. Min mamma går ju sönder, hon försöker och försöker men han vill ju inte sluta. Hon försöker ta avstånd från honom för hon vet att hjälpa honom inte hjälper honom så att säga men sen ringer sjukhuset henne och säger att hon ska hämta honom! När han flyttade in till henne var det för att sjukhuset skulle skriva ut honom trots att dom VISSTE att han inte hade nånstans att bo och kommunen vägrade hjälpa till. Han borde enligt mig inte va ute över huvud taget. Han kan ju inte ta hand om sig själv för fem öre. Även om han blir inskriven eller vad som än händer så är det max några dagar, sen får min mamma ta allt igen och jag oroar mig för hur länge honom orkar både psykiskt och fysiskt. Jag har sagt till henne att hon måste sluta hjälpa honom men samtidigt förstår jag att man är mamma först och att det inte är så lätt att säga till sjukhuset att ens son inte är välkommen utan får sova på gatan eller nåt.
Just nu är han på väg in till akutpsyk igen, jag vet ärligt talat inte hur många gånger han varit inne ens detta året. Jag känner mig bara så himla ledsen för min mammas skull
Min bror har tagit droger rätt länge, dessutom har han olika diagnoser (asbergers bland annat) han har absolut ingen självinsikt. Det har han ärligt talat aldrig haft, droger eller ej, han skyller allt på alla andra, nu senast var det mitt fel att han tog droger för att jag inte var en bra nog syster. Sånt bryr jag mig inte om, jag vet om att alla har försökt även om familjen inte är perfekt såklart. Iaf har han lyckats manipulera sig genom livet, ibland vill han ha en diagnos för att få hjälp, ibland är diagnoser "jävulens påhitt" och då har han flera gånger lyckats få läkare att ta bort diagnoserna. Ena dagen är han vegan, och då ska alla lyssna på hur han har kommit på att vegan är det enda man kan vara och nästa dag så är det nåt annat.
Om man säger till honom att det han säger är fel så får man alltid höra att man inte respekterar honom. Själv respekterar han absolut ingen men det är av mindre värde. Han ljuger och sen blir han arg för att man inte tror på honom, och det är skitsamma om man ens förklarar som man gör för ett barn (han är 27) varför man inte tror på honom, han tar ändå på sig den största offerkofta man kan hitta och tycker synd om sig själv för att inget tror på honom.
Nu är det dags igen, för en månad sedan fick min mamma ÄNTLIGEN ut honom ur huset, han hade då bott där flera månader och ungefär var tredje dag så fick han nåt utbrott, anklagade henne för nåt eller tog sönder något (han har aldrig varit våldsam mot en person eller djur dock) Sedan dess har han dock varit helt övertygad om att han är avlyssnad, redan innan han flyttade fick min mamma ta ut all elektronik ur huset för att slippa få det isärplockat. Nu har han tagit sönder samtliga datorer i jakten på avlyssningsgrejer.
Men vad gör man? han har varit tvångsinskriven ett par gånger men sen släpper dom ut honom och sen är allt igång igen. Min mamma går ju sönder, hon försöker och försöker men han vill ju inte sluta. Hon försöker ta avstånd från honom för hon vet att hjälpa honom inte hjälper honom så att säga men sen ringer sjukhuset henne och säger att hon ska hämta honom! När han flyttade in till henne var det för att sjukhuset skulle skriva ut honom trots att dom VISSTE att han inte hade nånstans att bo och kommunen vägrade hjälpa till. Han borde enligt mig inte va ute över huvud taget. Han kan ju inte ta hand om sig själv för fem öre. Även om han blir inskriven eller vad som än händer så är det max några dagar, sen får min mamma ta allt igen och jag oroar mig för hur länge honom orkar både psykiskt och fysiskt. Jag har sagt till henne att hon måste sluta hjälpa honom men samtidigt förstår jag att man är mamma först och att det inte är så lätt att säga till sjukhuset att ens son inte är välkommen utan får sova på gatan eller nåt.
Just nu är han på väg in till akutpsyk igen, jag vet ärligt talat inte hur många gånger han varit inne ens detta året. Jag känner mig bara så himla ledsen för min mammas skull