Praefatio
Trådstartare
Ursäkta långt meddelande. Skulle bli jätteglad om någon orkade läsa igenom allt och dela med sig av sina tankar.
Livet som hästägare känns inte så kul just nu. Grej på grej krånglar i hästlivet och nu har jag inte ens lust att rida längre. Min häst står för tillfället i ett litet stall med lösdrift. Vi är ett jättehärligt gäng och hästen älskar verkligen att stå som han gör. Hagen är kuperad och väldigt fin, stallet är superslitet men är ändå superhärligt, väldigt charmigt. Det bästa är att vi har egen paddock, en egen äng att rida på, hundratals toppenfina ridvägar och ridavstånd till ridhus. Min häst är underbar, min själsfrände. Vi har våra problem ridmässigt men bara på ett sätt som gör att vi kan utvecklas tillsammans, ingenting som känns motigt.
Ändå känns hela hästgrejen motig just nu. Det har varit en massa småsaker som hänt de senaste månaderna, som var och en inte skulle spela någon roll men som bara har gjort mig illa till mods av tanken på att åka till stallet.
Först och främst så krånglar stallägaren jättemycket, hon sköter inte stallet utan tar bara emot stallhyrorna och skiter i resten. Hon är aldrig där och vill inte prata med oss. En av oss bor på gården, hyr huset, och stallägaren är en riktigt svår hyresvärd helt enkelt. Vi har haft problem med hagen ett tag eftersom en del av den har behövts mockas ur med maskin. Det har lett till att tre av fem hästar fått olika grader av hovröta. Efter ett år av tjat från vår sida så fixade vi det själva ur egen ficka och med egna kontakter, bara för att kunna stå kvar. Gödselstan hade inte blivit tömd på sju år (!) så ägaren började få varningar från kommunen, så nu har hon fixat den och det blev en del pengar som gick åt för att tömma sju års skit. Pga detta har hon börjat prata om att bomma igen stallet om vi inte vill hyra det för en ren fantasisumma. I ett års tid har det alltså varit snack fram och tillbaka om att flytta trots att ingen av oss vill flytta egentligen, pga hagen, sedan löste vi ju det men nu har ägaren alltså börjat krångla igen. Jag vet inte riktigt var vi kommer att stå i höst.
En annan sak som hände var att jag blev oskyldigt anklagad av en av hästägarna, för att klanta mig genom att släppa ut hennes häst i fel hage. Det hela var oerhört orättvist, såpass att de andra sa ifrån till slut. Jag har fått en ursäkt och det är lugnt, men det lämnade ändå en enormt otrevlig känsla som gör att det blir motigt att åka till stallet, till och med nu när det gått flera veckor.
Sedan har min hästs ena hov börjat se lite småskum ut, ränderna har växt krokigt. Klinikhovslagare har tittat på det och konstaterat att det ser lite skumt ut men inte behöver vara farligt, vi har ju precis lagt om hans kost. Kan bara få svar på exakt vad det är om man röntgar, men det tyckte han inte var nödvändigt eftersom hästen inte haltar och hoven är fin i övrigt. Ändå var det jobbigt att höra, hade inte spelat någon roll i vanliga fall men nu när jag redan är nere vad gäller hästeriet så blir det ytterligare en sak som spär på.
Jag har tvångstankar om att min sadel är sned (jag lider av OCD kan tilläggas). Mår skitdåligt över det varje gång jag rider. Alla som tittar på sadeln tycker att den är rak och att den ligger jättebra, så med största sannolikhet är det en fix idé från min sida men det gör att det inte är enbart roligt att rida.
Har 75 min enkel väg ut till stallet. Så har det alltid varit men det hjälper inte när det från början känns motigt att åka ut. Tyvärr finns det inte speciellt mycket stall närmre där jag bor heller, i alla fall inga lösdrifter utan bara stadsstall där hästarna går i små grushagar. Slutligen så får jag för mig att alla tycker illa om mig i stallet även om jag vet att så inte är fallet. Återigen tvångstankar, som troligen har uppkommit av att allt annat känns skit.
Så... Det suger just nu. Jag rider ingenting, har åkt ut några gånger för att fylla på lite hö för att stilla mitt dåliga samvete bara men hittar ingen glädje. Kommer på bortförklaringar för att slippa åka ut, vet ju att hästen får mat och mår bra ändå. Snart är det dags för bete och då blir jag ännu mer obunden vid att åka ut. Samtidigt så vill jag så gärna, det är ju sommar nu och jag vill bara njuta av den tiden på året. Hade det varit vinter så hade jag ställt av min häst helt och bara tagit en paus men nu vill jag ju inte det. Jag vill rida! Jag vill hitta motivation och inspiration!
Jag ringde min tränare och hörde om jag och hästen kan komma ett tag i sommar (2-4 veckor) och gå kurser och lektioner mot att jag jobbar lite för henne och så ska det bli. Har alltså jätteroliga veckor framför mig i slutet av sommaren som verkligen borde ge mig motivation att komma dit med en häst som är i bra form = regelbundet riden... men nej, det hjälper inte. Jag hittar fortfarande på ursäkter för att slippa åka ut. Kan lägga till att jag mår riktigt, riktigt dåligt även i övrigt just nu vilket såklart spär på...
Vad fan ska jag göra? Var ska jag börja? Hur hittar man motivation när det inte finns någon? Snälla, ge mig lite tankar och idéer!
Livet som hästägare känns inte så kul just nu. Grej på grej krånglar i hästlivet och nu har jag inte ens lust att rida längre. Min häst står för tillfället i ett litet stall med lösdrift. Vi är ett jättehärligt gäng och hästen älskar verkligen att stå som han gör. Hagen är kuperad och väldigt fin, stallet är superslitet men är ändå superhärligt, väldigt charmigt. Det bästa är att vi har egen paddock, en egen äng att rida på, hundratals toppenfina ridvägar och ridavstånd till ridhus. Min häst är underbar, min själsfrände. Vi har våra problem ridmässigt men bara på ett sätt som gör att vi kan utvecklas tillsammans, ingenting som känns motigt.
Ändå känns hela hästgrejen motig just nu. Det har varit en massa småsaker som hänt de senaste månaderna, som var och en inte skulle spela någon roll men som bara har gjort mig illa till mods av tanken på att åka till stallet.
Först och främst så krånglar stallägaren jättemycket, hon sköter inte stallet utan tar bara emot stallhyrorna och skiter i resten. Hon är aldrig där och vill inte prata med oss. En av oss bor på gården, hyr huset, och stallägaren är en riktigt svår hyresvärd helt enkelt. Vi har haft problem med hagen ett tag eftersom en del av den har behövts mockas ur med maskin. Det har lett till att tre av fem hästar fått olika grader av hovröta. Efter ett år av tjat från vår sida så fixade vi det själva ur egen ficka och med egna kontakter, bara för att kunna stå kvar. Gödselstan hade inte blivit tömd på sju år (!) så ägaren började få varningar från kommunen, så nu har hon fixat den och det blev en del pengar som gick åt för att tömma sju års skit. Pga detta har hon börjat prata om att bomma igen stallet om vi inte vill hyra det för en ren fantasisumma. I ett års tid har det alltså varit snack fram och tillbaka om att flytta trots att ingen av oss vill flytta egentligen, pga hagen, sedan löste vi ju det men nu har ägaren alltså börjat krångla igen. Jag vet inte riktigt var vi kommer att stå i höst.
En annan sak som hände var att jag blev oskyldigt anklagad av en av hästägarna, för att klanta mig genom att släppa ut hennes häst i fel hage. Det hela var oerhört orättvist, såpass att de andra sa ifrån till slut. Jag har fått en ursäkt och det är lugnt, men det lämnade ändå en enormt otrevlig känsla som gör att det blir motigt att åka till stallet, till och med nu när det gått flera veckor.
Sedan har min hästs ena hov börjat se lite småskum ut, ränderna har växt krokigt. Klinikhovslagare har tittat på det och konstaterat att det ser lite skumt ut men inte behöver vara farligt, vi har ju precis lagt om hans kost. Kan bara få svar på exakt vad det är om man röntgar, men det tyckte han inte var nödvändigt eftersom hästen inte haltar och hoven är fin i övrigt. Ändå var det jobbigt att höra, hade inte spelat någon roll i vanliga fall men nu när jag redan är nere vad gäller hästeriet så blir det ytterligare en sak som spär på.
Jag har tvångstankar om att min sadel är sned (jag lider av OCD kan tilläggas). Mår skitdåligt över det varje gång jag rider. Alla som tittar på sadeln tycker att den är rak och att den ligger jättebra, så med största sannolikhet är det en fix idé från min sida men det gör att det inte är enbart roligt att rida.
Har 75 min enkel väg ut till stallet. Så har det alltid varit men det hjälper inte när det från början känns motigt att åka ut. Tyvärr finns det inte speciellt mycket stall närmre där jag bor heller, i alla fall inga lösdrifter utan bara stadsstall där hästarna går i små grushagar. Slutligen så får jag för mig att alla tycker illa om mig i stallet även om jag vet att så inte är fallet. Återigen tvångstankar, som troligen har uppkommit av att allt annat känns skit.
Så... Det suger just nu. Jag rider ingenting, har åkt ut några gånger för att fylla på lite hö för att stilla mitt dåliga samvete bara men hittar ingen glädje. Kommer på bortförklaringar för att slippa åka ut, vet ju att hästen får mat och mår bra ändå. Snart är det dags för bete och då blir jag ännu mer obunden vid att åka ut. Samtidigt så vill jag så gärna, det är ju sommar nu och jag vill bara njuta av den tiden på året. Hade det varit vinter så hade jag ställt av min häst helt och bara tagit en paus men nu vill jag ju inte det. Jag vill rida! Jag vill hitta motivation och inspiration!
Jag ringde min tränare och hörde om jag och hästen kan komma ett tag i sommar (2-4 veckor) och gå kurser och lektioner mot att jag jobbar lite för henne och så ska det bli. Har alltså jätteroliga veckor framför mig i slutet av sommaren som verkligen borde ge mig motivation att komma dit med en häst som är i bra form = regelbundet riden... men nej, det hjälper inte. Jag hittar fortfarande på ursäkter för att slippa åka ut. Kan lägga till att jag mår riktigt, riktigt dåligt även i övrigt just nu vilket såklart spär på...
Vad fan ska jag göra? Var ska jag börja? Hur hittar man motivation när det inte finns någon? Snälla, ge mig lite tankar och idéer!
