Jag har händerna där jag behöver dem. Heh. Det beror på vilken häst jag sitter på, hur den är riden, vad den kan, vad
jag kan tillsammans med den hästen, hur kommunikationen fungerar.
Grundläget som jag försöker återgå till är ju förstås tummen upp, händerna ihop, ca 1 dm från manken, men blir det stopp i kommunikationen så flyttar jag händerna dit de behöver vara för att få hästen att förstå vad jag vill.
Min egna häst, till exempel, som är/har varit en första klassens stjärnkikare, sitter jag i princip aldrig med händerna i "standardpositionen", för då känner han sig låst och slänger upp huvudet och faller isär och blir tre hästar, även om jag hela tiden strävar mot att kunna sitta så. Men just nu är han inte mogen för det.
När jag tidigare red min tränares häst, därmot, så satt jag i "standardposition" i princip hela tiden, eftersom han var/är högre utbildad och mer välriden, och tycker att ryttaren är onödigt övertydlig om man är ute och fladdrar med händerna för mycket. Blir ett irritationsmoment istället för en hjälp - det känns precis som om han tycker att man pratar med honom som till ett litet barn, fast han ser sig själv som en professor.