Hur hade ni gjort?

[Keyna]

Idag har jag en hund som är 5 år gammal, hon är någon slags "kamphund/muskelhund" mix. Jag har haft henne sen hon var 8 veckor. Jag ska börja med lite historia.

Vid ca 6 månaders ålder började hon ogilla andra hundar, i början så var det mest ointresse och kunde slå över till aggression om hon hon inte blev lämnad ifred. Jag hade ingen hunderfarenhet när jag skaffade henne så ni kan tänka er vilka misstag man gjorde! Efter att ha blivit påhoppad ett antal gånger så började hon göra utfall, det var vid ca 2 år. Det tog ca ett år att få "bort" nästan helt och vi kunde börja göra annat. Det var även här jag verkligen började lära mig något om hundar. Jag började gå på kurser och kom på att jag var jätte intresserad av hundsport. Jag hittade en träningsgrupp från bk och vi har haft skitkul, vi hade även tänkt satsa på att komma ut och tävla iår. Men i januari så blev hon påhoppad igen och sen dess har det bara tagit stopp. Hon bet en kompis hund och med tanke på blandningen så hade vi tur att skadorna inte blev värre än någon djupare rispa i ansiktet och småsår. Sen dess har hon även blivit helt opålitlig, har jag 110% koll på omgivningen så gör hon ingenting. Men om jag skulle vara ute och gå med henne och någon skulle ringa mig, hälsa på mig eller om jag av nån anledning skulle ha min uppmärksamhet på annat håll och det skulle komma en hund runt ett hörn o.s.v så blir hon tokig och ska efter den hunden. Kommer en hund inom koppelavstånd spelar detta ingen roll utan försöker bita dem iaf.

Jag tog med henne till veterinären och de har gått igenom henne från topp till tå utan att hitta något, jag har pratat med en hundpsykolog och en annan hundtränare som har fungerat bra innan. Båda två kom fram till är att det är som att hon har fått "nog". Jag kan träna henne med t.ex. skvallerträning o.s.v. Men har jag fortfarande inte 100% koll så spelar det ingen roll eftersom hon verkligen känner att hon måste skydda sig själv.

Detta har verkligen förstört vår vardag. Jag vågar inte vara ute med henne utan en munkorg utifall det skulle komma fram en hund, jag vill inte ta med henne på träningar och alla tävlingstankar är bara att glömma. Jag sitter dessutom fast hemma eftersom jag är totalt beroende av kollektivtrafiken då jag inte har körkort utan kan endast få hjälp av vänner vid behov.

Jag har tänkt på omplacering men samtidigt känns inte det rätt det heller och tanken på att avliva henne gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så som vi har levt sen januari funkar inte.

Hur hade ni gjort? Är det någon annan som varit med om något liknande?

 

[Red_Chili]

Det som finns som jag kan komma på är fyra olika alternativ.
1. Skaffa körkort och bil för att kunna ta sig till andra ställen.
2. Hitta annan tränare med erfarenhet av hundtypen och typen av problem som kan komma med ny typ av hjälp.
3. Fortsätta ha det som ni har det nu.
4. Avliva hunden.

Vad som är möjligt/rimligt är svårt för andra än dig att veta.

Om jag själv känt att jag gjort allt som stod i min makt för att förbättra situationen och min hund ändå var så opålitlig att den krävde munkorg överallt där någon kan dyka upp, då hade jag avlivat. Det betyder dock inte att det är rätt beslut för alla.

 

[Lona]

Har varit i en liknande sits så jag tror att jag kan sätta mig in i en del av dina tankar och känslor .
Jag tycker absolut inte - och det gör uppenbarligen inte du heller - att avlivning skall vara en lösning som man tar med en klackspark för att man inte ids ta tag i problemen, men det finns gränser.
När man drar sig för varje promenad, går på helspänn, har ögon i nacken och mer eller mindre får ångest så fort man ser en hund på 100 m håll, när det påverkar ens vardag så totalt och man har försökt "allt" - ja, då kanske det är dags att avsluta det hela.
När det dessutom börjar kännas som en säkerhetsfråga så är det heller inte bara man själv som påverkas om något händer, man har ett ansvar mot folk och fä i sin omgivning.
Jag valde att inte ta bort min hund, hon blev 12 år och avlivades av helt andra orsaker. Det var en väldig mix av känslor, för en av de starkaste var lättnad - och med den kom givetvis dåligt samvete och skuldtankar/känslor. Allt jag gjort, både rätt och fel, vände och vred jag på till förbannelse.
Det var ett så otroligt mycket lättare liv med hunden som kom efter, en trygg, glad, stabil hund som funkade av sig själv i nästan alla situationer.
Då lovade jag mig själv att aldrig, aldrig sätta mig i den sitsen igen.

Hamnade dock i en liknande situation med min kompis hund som även var min daghund. Där tog vi beslutet att låta honom somna in, han blev värre och värre, hade ständigt munkorg ute och började rikta sin ilska även mot människor.
Att det inte hände någon olycka berodde enbart på att vi försökte ha stenkoll hela tiden vi var ute - men det var bara en tidsfråga innan det skulle smälla.
Det var jag som fick åka in med honom och jag skall inte sticka under stol med att det var en av de svåraste saker jag gjort, men såhär ett par år senare inser jag att det var det enda rätta, för honom, för oss och för omgivningen.

Vad som är rätt för dig och din hund kan bara du bestämma.
Jag skulle dock mycket starkt avråda från att omplacera. Hundar av den typen går 13 på dussinet i omplaceringskarusellen, jag skulle heller inte kunna ta på mitt samvete om det verkligen hände något och jag vetat om att hunden kunde bli farlig. Även om du är helt öppen med hundens problem så vet du aldrig helt säkert var den hamnar.

Hur du än gör så har du ett väldigt tufft beslut framför dig . Vill du bolla tankar och idéer så får du gärna skicka PM.
Om du vill bolla lite tankar och annat så skicka gärna PM.

 

[Monstermom]

Jag skulle dock mycket starkt avråda från att omplacera. Hundar av den typen går 13 på dussinet i omplaceringskarusellen, jag skulle heller inte kunna ta på mitt samvete om det verkligen hände något och jag vetat om att hunden kunde bli farlig. Även om du är helt öppen med hundens problem så vet du aldrig helt säkert var den hamnar.

Jag instämmer med allt Lona säger men vill trycka lite extra på den här biten. Den absoluta majoriteten av människor som kan tänka sig att ta en sådan här hund som omplacering är de som inte ska ha den. Antingen är de världsfrånvända optimister som tror att det fixar sig självt bara de får älska hunden, eller så är det de som tror att de minsann sett Millan på TV så de vet precis hur det ska lösas, eller så är det de som vill ha en "cool" hund som kan skrämmas...

Chansen att hitta en person som är kunnig och kompetent nog att hantera den här hunden, som också vill ha den här hunden, den är försvinnande liten.

Ingen kan säga vad som är rätt beslut för dig, men vill du fortsätta försöka skulle jag försöka titta på någon ny tränare som @Red_Chili föreslår. Det som funkade förut funkar ju inte nu, så att harva på i samma spår lär inte ge något.

 

[Milosari]

Var bor du? Kanske kan någon här tipsa om en duktig instruktör?

Jag skulle säga att antalet personer som kan reda ut en sådan hund är mycket begränsat, du skulle behöva någon som verkligen är expert och som också kan tala om ifall hunden är bortom all räddning. Är den det, så har du tyvärr inte så många valmöjligheter längre. Ditt ansvar mot hunden och mot din omgivning gör att du inte kan ha den i en miljö där den riskerar att träffa på andra hundar eller människor. Det kan ju inte vara roligt för hunden att hela tiden vara på helspänn när den är ute, och vad händer om en busig hundvalp eller ett litet barn kommer fram?

Omplacera INTE! Detta alternativ bör strykas från din lista fortare än kvickt. Det är inte schysst att dumpa över ansvaret på någon annan, och i någon annans händer kanske det händer en allvarlig olycka. Det vill du väl inte vara med om?

En liten tröst i det hela är att jag har haft en hund som var ungefär som din, och henne gick det faktiskt att få ordning på. Så om du har tur, och om du får tag på rätt människa, så har ni i alla fall en liten chans att lyckas.

 

[stjarnhimmel]

Som andra sagt- Omplacera Inte!
De som vill ha en sådan hund är antagligen de som vill ha en hund för att skrämmas eller inte är kunniga. Jag tänker att hunden inte kan må bra redan nu och en omplacering skulle bara göra det sämre!

Jag tycker du ska ge det en chans till. Dvs se om du kan hitta någon riktigt duktig som kan just hundar med denna typ av problematik.

Efter att du träffat en sådan person och utrett med denna skulle jag tagit ett beslut.
Jag tänker att här är det så många aspekter tex säkerhet som är så viktiga. Och inte minst- hur mår hunden? Vilket liv kan den få?

 

[Keyna]

Tack för alla era svar! Jag har själv försökt gått in i mig själv och verkligen tänkt på vad som blir bäst för både mig och hunden. Jag har känt mig så himla självisk, är ju inte hennes fel att hon är som hon är. Leva ett liv där promenaderna är begränsade och matte som alltid är rädd/spänd/ledsen är inte ok. Även fast hon kanske skulle kunna få ett bra liv med aktivering och träning så påverkas hon fortfarande av hur jag mår, hon är väldigt känslig på det sättet. Utan era svar hade jag nog själv inte vågat inse hur mycket det här påverkar oss två egentligen och att avlivning i det här fallet kanske inte är jordens undergång. Snarare ett bra avslut.

Jag har hittat en annan hundtränare som jag tror på och så tänker jag ge träningen max ett år. Har vi inte kommit så långt så att hon är trygg för samhället och så att jag känner mig trygg med henne så kommer hon avlivas. För vårt och alla andras bästa.

Vi får hoppas att det löser sig, har vi tur så kanske vi kan lösa det här!

 

[Milosari]

Tack för alla era svar! Jag har själv försökt gått in i mig själv och verkligen tänkt på vad som blir bäst för både mig och hunden. Jag har känt mig så himla självisk, är ju inte hennes fel att hon är som hon är. Leva ett liv där promenaderna är begränsade och matte som alltid är rädd/spänd/ledsen är inte ok. Även fast hon kanske skulle kunna få ett bra liv med aktivering och träning så påverkas hon fortfarande av hur jag mår, hon är väldigt känslig på det sättet. Utan era svar hade jag nog själv inte vågat inse hur mycket det här påverkar oss två egentligen och att avlivning i det här fallet kanske inte är jordens undergång. Snarare ett bra avslut.

Jag har hittat en annan hundtränare som jag tror på och så tänker jag ge träningen max ett år. Har vi inte kommit så långt så att hon är trygg för samhället och så att jag känner mig trygg med henne så kommer hon avlivas. För vårt och alla andras bästa.

Vi får hoppas att det löser sig, har vi tur så kanske vi kan lösa det här!

Det låter bra! Men du ska inte behöva vänta ett helt år. Är träningsmetoden bra för din hund så ska du se stora framsteg inom någon månad, annars är något fel. Ffa tycker jag det handlar om att du ska få hjälp med att få total kontroll över din hund, och att din hund känner att det är du som tar besluten. Att tycka att andra hundar och människor är okej anser jag är klart underordnat kontrollen i det här läget.

Men det finns hundar som det inte går att hjälpa. De är mentalt sett i något ytterlighetsläge där de inte går att nå, och de hundarna mår bäst i hundhimmelen. Hoppas att instruktören har sådan erfarenhet och ryggrad att denne vågar säga det om detta är fallet med just din hund! Fast jag håller tummarna att det inte ska behöva vara så illa

 

[kossankaj]

Jag har varit i exakt samma sits !
Har en 11 årig schäfer /terrier.
Som jag skaffade som första hund. Släppte ihop henne med allt och alla i hundgårdar som liten.
Vilket jag inte borde gjort , hon borde umgåtts enbart med stabila hundar.
Hon blev även som din påhoppad flertalet gånger.
Jag tror helt enkelt hon fick för dåliga erfarenheter av främmande hundar till sist , blandat med henne känslighet och terriern i henne så började hon attackera hundar när hon kommit upp i mogen ålder dvs 4- 5 år.
Hon ville helt enkelt vara ifred och såg sin enda chans att slippa att själv bli attackerad så attackerade hon själv.
Jag lät henne inte träffa andra hundar på fem år. Inte än enda främmande hund mer.
Hon hade våra andra två hemma.
Min erfarenhet av henne och hennes hundproblem är att trött hund och matte som är lugn vid hundmöten är det enda som funkade.
Numera går hon ihop med andra nya hundar igen bara hon får lära känna dom på ett lugnt sätt.
Du har en hundras som ofta inte funkar med allt och alla liksom mig.
Jag skulle lugna ner mig själv till att börja med om jag vore dig.
Och kör på ditt du och hunden. Undvik andra hundar så gott det går
Tyvärr är det svårt att kunna träna en sådan hund.
Vi gick från att gå agilitykurser och träna ihop med andra varje vecka, till att för alltid bara träna själva.
Men det har gått det med

 

[Hyacinth]

Idag har jag en hund som är 5 år gammal, hon är någon slags "kamphund/muskelhund" mix. Jag har haft henne sen hon var 8 veckor. Jag ska börja med lite historia.

Vid ca 6 månaders ålder började hon ogilla andra hundar, i början så var det mest ointresse och kunde slå över till aggression om hon hon inte blev lämnad ifred. Jag hade ingen hunderfarenhet när jag skaffade henne så ni kan tänka er vilka misstag man gjorde! Efter att ha blivit påhoppad ett antal gånger så började hon göra utfall, det var vid ca 2 år. Det tog ca ett år att få "bort" nästan helt och vi kunde börja göra annat. Det var även här jag verkligen började lära mig något om hundar. Jag började gå på kurser och kom på att jag var jätte intresserad av hundsport. Jag hittade en träningsgrupp från bk och vi har haft skitkul, vi hade även tänkt satsa på att komma ut och tävla iår. Men i januari så blev hon påhoppad igen och sen dess har det bara tagit stopp. Hon bet en kompis hund och med tanke på blandningen så hade vi tur att skadorna inte blev värre än någon djupare rispa i ansiktet och småsår. Sen dess har hon även blivit helt opålitlig, har jag 110% koll på omgivningen så gör hon ingenting. Men om jag skulle vara ute och gå med henne och någon skulle ringa mig, hälsa på mig eller om jag av nån anledning skulle ha min uppmärksamhet på annat håll och det skulle komma en hund runt ett hörn o.s.v så blir hon tokig och ska efter den hunden. Kommer en hund inom koppelavstånd spelar detta ingen roll utan försöker bita dem iaf.

Jag tog med henne till veterinären och de har gått igenom henne från topp till tå utan att hitta något, jag har pratat med en hundpsykolog och en annan hundtränare som har fungerat bra innan. Båda två kom fram till är att det är som att hon har fått "nog". Jag kan träna henne med t.ex. skvallerträning o.s.v. Men har jag fortfarande inte 100% koll så spelar det ingen roll eftersom hon verkligen känner att hon måste skydda sig själv.

Detta har verkligen förstört vår vardag. Jag vågar inte vara ute med henne utan en munkorg utifall det skulle komma fram en hund, jag vill inte ta med henne på träningar och alla tävlingstankar är bara att glömma. Jag sitter dessutom fast hemma eftersom jag är totalt beroende av kollektivtrafiken då jag inte har körkort utan kan endast få hjälp av vänner vid behov.

Jag har tänkt på omplacering men samtidigt känns inte det rätt det heller och tanken på att avliva henne gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så som vi har levt sen januari funkar inte.

Hur hade ni gjort? Är det någon annan som varit med om något liknande?

Det ska vara roligt att ha hund.


Jag hade tagit bort och hittat en ny stabil och trevlig hund. Jag har levt med en labil rottweiler, supertrevlig inne, ett hår av hin ute. Att ta bort henne var ett bra beslut, uppenbarligen mådde hunden inte bra och inte jag heller.

 

[Raderad medlem 94602]

Säger som @Hyacinth , det ska vara kul att ha hund.
Och hunden ska ha ett trevligt liv.
Båda mina blandraser har haft liknande problem dock som gick att träna så de var kontrollerbara. Men fasiken så trist det var. I ena fallet hjälpte nog ett par attacker från en grannhund till att skapa problemet men nog fanns en viss mentalitet i grunden som släppte fram beteendet.Voff Kanske korsningarna raserna i mellan gjorde sitt också.
Efter dessa hundar är det bara hundar från mentaltestade linjer som gäller för mig. Jag har barn, bekanta med hund, numera sambo med hund. Jag skulle idag inte vilja begränsa varken mig, min familj eller hundens liv.
OM du verkligen vill ha hunden kvar ( man kan ju faktiskt älska även en svår hund) så hade jag låtit hunden göra ett MH och sen, när jag vet vad jag har i kopplet kontakta en riktigt bra tränare. En tränare som fått goda vitsord från folk jag litade på. Som kör med mjuka metoder, tålamod och inte utlovar underverk. Mina två fick jag jobba livet ut med i hundmöten. Det blev MYCKET bättre, men aldrig pålitlig.
Omplacera hade jag aldrig gjort.
Lycka till/ Voff

 

[Centaur]

Vad du än gör så omplacera INTE din farliga kamphund!

Det är sällan jag tycker att ett djur ska avlivas men din hund är livsfarlig. Tänk om hon biter ihjäl någons hund, katt eller till och med barn? Kan du leva med den risken hängande över dig varenda dag?

Din hund mår ju inte bra heller...

Alternativet är munkorg 24/7 och att försöka hitta någon som kan hjälpa dig men jag hade aldrig vågat att låta hunden gå ut utan munkorg igen...

 

[Lovisaleonora]

Hunden låter inte tillfreds med sitt liv. Stressad, på sin vakt. Njuter inte av tillvaron och har inget egentligt hundliv.

Jag hade absolut övervägt att avliva, absolut inte aldrig omplacera.

Hunden har det inte bra nu, går det att få hunden i bättre sinnesstämning kan det vara ett alternativ att behålla. Men det hänger ju på att det går att göra STORA framsteg.

 

[Red_Chili]

Vad du än gör så omplacera INTE din farliga kamphund!

Det är sällan jag tycker att ett djur ska avlivas men din hund är livsfarlig. Tänk om hon biter ihjäl någons hund, katt eller till och med barn? Kan du leva med den risken hängande över dig varenda dag?

Din hund mår ju inte bra heller...

Alternativet är munkorg 24/7 och att försöka hitta någon som kan hjälpa dig men jag hade aldrig vågat att låta hunden gå ut utan munkorg igen...

Lugn. TS skriver redan att hon inte går ut med hunden utan munkorg och att hon inte tänker omplacera den. Hade du uttryckt dig på samma sätt om någon skrivit samma inlägg om tex en hund av brukshundsras?

 

[Turali]

Jag har också varit i en liknande situation och valde efter mycket funderande att ta bort hunden. Hon togs som omplacering som 2-åring och följde med mig på hundgymnasium under tre år. Tyvärr blev hon påflugen några gånger under de åren och det satte spår som vi aldrig lyckades jobba bort. Vi hade tränat mycket hundsport, men fick tyvärr lägga tävlingsambitionerna på hyllan. Jag tävlade lite i rallylydnad men fick lägga ned när det var dags för uppflyttning och tävla utan koppel. Upplevde det som enormt frustrerande att vi kunde stå på prispallen och plocka höga poäng när vardagen inte fungerade.
Som andra redan skrivit så ska det vara roligt att ha hund och sista åren av hennes liv var det inte så roligt - det var en ständig scanning av omgivningen för att se om det var någon annan hund i närheten och jag blev isolerad för att vem som helst inte kunde passa henne.
Jag tog beslut att ta bort henne när jag var på väg att byta jobb och hundarna skulle börja på dagis eftersom jag inte ville lägga det ansvaret på ägaren. I och för sig hade hunden annan sjukdomsproblematik som vägde in och som jag upplevde som jobbigare än hundaggressionen, men det hade fortfarande stor del i mitt beslut. Det gjorde så fruktansvärt ont att ta bort henne, men efteråt kände jag mig så otroligt lättad.
Känner ungefär som någon annan skrev, "så vill jag aldrig mer ha det".

 

[vallhund]

Blandraser kan inte göra MH, BPH kan de däremot gå

 

[Milosari]

Som BPH-testledare måste jag dock säga att jag inte tycker man gör det här provet med en hund som kan bita människor. Om hunden visar upp hela paketet med hotsignaler innan den går till angrepp så är det okej för då bryter vi bara momentet, men jag vill absolut inte att man kommer dit med en lömsk hund och använder mig som testdocka.

Inga av mentaltesten testar heller hundars reaktioner mot andra hundar, däremot får man ju en uppfattning om hundens nervkonstitution, t ex om den kan avreagera och hur fort den tar till hotbeteenden när den blir skrämd.

 

[Raderad medlem 94602]

Blandraser kan inte göra MH, BPH kan de däremot gå

Givetvis. Dock vet få skillnaden så jag körde en latmask....

 

[lilinett]

Idag har jag en hund som är 5 år gammal, hon är någon slags "kamphund/muskelhund" mix. Jag har haft henne sen hon var 8 veckor. Jag ska börja med lite historia.

Vid ca 6 månaders ålder började hon ogilla andra hundar, i början så var det mest ointresse och kunde slå över till aggression om hon hon inte blev lämnad ifred. Jag hade ingen hunderfarenhet när jag skaffade henne så ni kan tänka er vilka misstag man gjorde! Efter att ha blivit påhoppad ett antal gånger så började hon göra utfall, det var vid ca 2 år. Det tog ca ett år att få "bort" nästan helt och vi kunde börja göra annat. Det var även här jag verkligen började lära mig något om hundar. Jag började gå på kurser och kom på att jag var jätte intresserad av hundsport. Jag hittade en träningsgrupp från bk och vi har haft skitkul, vi hade även tänkt satsa på att komma ut och tävla iår. Men i januari så blev hon påhoppad igen och sen dess har det bara tagit stopp. Hon bet en kompis hund och med tanke på blandningen så hade vi tur att skadorna inte blev värre än någon djupare rispa i ansiktet och småsår. Sen dess har hon även blivit helt opålitlig, har jag 110% koll på omgivningen så gör hon ingenting. Men om jag skulle vara ute och gå med henne och någon skulle ringa mig, hälsa på mig eller om jag av nån anledning skulle ha min uppmärksamhet på annat håll och det skulle komma en hund runt ett hörn o.s.v så blir hon tokig och ska efter den hunden. Kommer en hund inom koppelavstånd spelar detta ingen roll utan försöker bita dem iaf.

Jag tog med henne till veterinären och de har gått igenom henne från topp till tå utan att hitta något, jag har pratat med en hundpsykolog och en annan hundtränare som har fungerat bra innan. Båda två kom fram till är att det är som att hon har fått "nog". Jag kan träna henne med t.ex. skvallerträning o.s.v. Men har jag fortfarande inte 100% koll så spelar det ingen roll eftersom hon verkligen känner att hon måste skydda sig själv.

Detta har verkligen förstört vår vardag. Jag vågar inte vara ute med henne utan en munkorg utifall det skulle komma fram en hund, jag vill inte ta med henne på träningar och alla tävlingstankar är bara att glömma. Jag sitter dessutom fast hemma eftersom jag är totalt beroende av kollektivtrafiken då jag inte har körkort utan kan endast få hjälp av vänner vid behov.

Jag har tänkt på omplacering men samtidigt känns inte det rätt det heller och tanken på att avliva henne gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så som vi har levt sen januari funkar inte.

Hur hade ni gjort? Är det någon annan som varit med om något liknande?

 

[lilinett]

Idag har jag en hund som är 5 år gammal, hon är någon slags "kamphund/muskelhund" mix. Jag har haft henne sen hon var 8 veckor. Jag ska börja med lite historia.

Vid ca 6 månaders ålder började hon ogilla andra hundar, i början så var det mest ointresse och kunde slå över till aggression om hon hon inte blev lämnad ifred. Jag hade ingen hunderfarenhet när jag skaffade henne så ni kan tänka er vilka misstag man gjorde! Efter att ha blivit påhoppad ett antal gånger så började hon göra utfall, det var vid ca 2 år. Det tog ca ett år att få "bort" nästan helt och vi kunde börja göra annat. Det var även här jag verkligen började lära mig något om hundar. Jag började gå på kurser och kom på att jag var jätte intresserad av hundsport. Jag hittade en träningsgrupp från bk och vi har haft skitkul, vi hade även tänkt satsa på att komma ut och tävla iår. Men i januari så blev hon påhoppad igen och sen dess har det bara tagit stopp. Hon bet en kompis hund och med tanke på blandningen så hade vi tur att skadorna inte blev värre än någon djupare rispa i ansiktet och småsår. Sen dess har hon även blivit helt opålitlig, har jag 110% koll på omgivningen så gör hon ingenting. Men om jag skulle vara ute och gå med henne och någon skulle ringa mig, hälsa på mig eller om jag av nån anledning skulle ha min uppmärksamhet på annat håll och det skulle komma en hund runt ett hörn o.s.v så blir hon tokig och ska efter den hunden. Kommer en hund inom koppelavstånd spelar detta ingen roll utan försöker bita dem iaf.

Jag tog med henne till veterinären och de har gått igenom henne från topp till tå utan att hitta något, jag har pratat med en hundpsykolog och en annan hundtränare som har fungerat bra innan. Båda två kom fram till är att det är som att hon har fått "nog". Jag kan träna henne med t.ex. skvallerträning o.s.v. Men har jag fortfarande inte 100% koll så spelar det ingen roll eftersom hon verkligen känner att hon måste skydda sig själv.

Detta har verkligen förstört vår vardag. Jag vågar inte vara ute med henne utan en munkorg utifall det skulle komma fram en hund, jag vill inte ta med henne på träningar och alla tävlingstankar är bara att glömma. Jag sitter dessutom fast hemma eftersom jag är totalt beroende av kollektivtrafiken då jag inte har körkort utan kan endast få hjälp av vänner vid behov.

Jag har tänkt på omplacering men samtidigt känns inte det rätt det heller och tanken på att avliva henne gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så som vi har levt sen januari funkar inte.

Hur hade ni gjort? Är det någon annan som varit med om något liknande?