Hur gör jag nu?

[prallan]

Jag har börjat notera att min 16-årige son ev. har ärvt sin fars mindre positiva sidor Hans far har många tecken på narcissism och vad jag har börjat lägga märke till är min sons obefintliga förmåga till empati. Hur kan jag gå vidare med det? Min son tycker ju att det inte är något fel på honom, han kan ju inte lägga märke till något saknas som han inte haft, eller?
Tips på hur jag kan få honom medveten om detta och arbeta med det så att han inte får liknande framtid som sin far...

 

[Raderad medlem 19815]

Jag har börjat notera att min 16-årige son ev. har ärvt sin fars mindre positiva sidor Hans far har många tecken på narcissism och vad jag har börjat lägga märke till är min sons obefintliga förmåga till empati. Hur kan jag gå vidare med det? Min son tycker ju att det inte är något fel på honom, han kan ju inte lägga märke till något saknas som han inte haft, eller?
Tips på hur jag kan få honom medveten om detta och arbeta med det så att han inte får liknande framtid som sin far...

Om jag hade varit orolig så hade jag kontaktat BUP omedelbart. Att en person helt saknar empati känns väldigt allvarligt, det känns som om det krävs mer än lite tips från buke.

Jag blir lite konfunderad över att du märkt detta först nu när han är 16 år?

 

[prallan]

Om jag hade varit orolig så hade jag kontaktat BUP omedelbart. Att en person helt saknar empati känns väldigt allvarligt, det känns som om det krävs mer än lite tips från buke.

Jag blir lite konfunderad över att du märkt detta först nu när han är 16 år?

Nja, han är absolut inte elak eller något, världens goaste! Inget ont i honom, alls! Inte i hans far heller.
Men, vad som har märkts är att om någon i familjen har råkat ut för något allvarligt, "rycker han på axlarna" typ.

 

[prallan]

Nja, han är absolut inte elak eller något, världens goaste! Inget ont i honom, alls! Inte i hans far heller.
Men, vad som har märkts är att om någon i familjen har råkat ut för något allvarligt, "rycker han på axlarna" typ.

Hans far har dock efter 40 fått mer och mer obehagliga narcissistiska drag.

 

[Raderad medlem 19815]

Nja, han är absolut inte elak eller något, världens goaste! Inget ont i honom, alls! Inte i hans far heller.
Men, vad som har märkts är att om någon i familjen har råkat ut för något allvarligt, "rycker han på axlarna" typ.

Men har det bara kommit helt plötsligt och är det det enda hos honom som känns avvikande? Hur som helst, jag hade som sagt kontaktat BUP omgående.

 

[Seabaz]

Jag 'lider' (inte alls enligt mig) av brist av empati.
Vi är alla olika men det viktiga är att skilja på rätt och fel och visa respekt för andra människor. Typ agree to disagree sas.
Ibland är det bättre att vara tyst eller gå därifrån än att säga vad man egentligen tycker för det 'skadar mer än det smakar'.

 

[prallan]

Men har det bara kommit helt plötsligt och är det det enda hos honom som känns avvikande? Hur som helst, jag hade som sagt kontaktat BUP omgående.

Vet inte riktigt, vi har väl varit förskonade av allvarligare olyckor innan, så jag har inte tänkt på det. För fyra år sedan blev en familjemedlem misshandlad på nyårsafton, men han tittade till och typ såg att hen levde och det räckte. Jag tyckte det var lite annorlunda reaktion, men fäste ingen vikt vid det, hav var ju 12 då. Jag blev puttad i stentrappan på friends förra året, hack i tinningen och fick åka ambulans osv. men han sa typ ingenting, "ah, du är hemma nu, bra". Och nu har en familjemedlem blivit diagnosticerad obotlig cancer, och det var väl nu som jag såg sammanhangen.

 

[Lena Furberg]

Han kan ju också försöka hålla jobbiga saker ifrån sig, för att de är just jobbiga och svårhanterliga? Han kanske inte vill låta de svåra känslorna komma fram.

 

[prallan]

Jag 'lider' (inte alls enligt mig) av brist av empati.
Vi är alla olika men det viktiga är att skilja på rätt och fel och visa respekt för andra människor. Typ agree to disagree sas.
Ibland är det bättre att vara tyst eller gå därifrån än att säga vad man egentligen tycker för det 'skadar mer än det smakar'.

Ja, det är nog så jag har tänkt innan, men är nu orolig att han ska gå liknande framtid som sin far tillmötes... Den är ju tyvärr inte helt lyckad pga hans personlighetsdrag

 

[prallan]

Han kan ju också försöka hålla jobbiga saker ifrån sig, för att de är just jobbiga och svårhanterliga? Han kanske inte vill låta de svåra känslorna komma fram.

Jo, kanske jag gör en höna av en fjäder, det var bara att jag fick lite ångest när jag såg parallellerna med hans fars beteenden.

 

[Raderad medlem 19815]

Vet inte riktigt, vi har väl varit förskonade av allvarligare olyckor innan, så jag har inte tänkt på det. För fyra år sedan blev en familjemedlem misshandlad på nyårsafton, men han tittade till och typ såg att hen levde och det räckte. Jag tyckte det var lite annorlunda reaktion, men fäste ingen vikt vid det, hav var ju 12 då. Jag blev puttad i stentrappan på friends förra året, hack i tinningen och fick åka ambulans osv. men han sa typ ingenting, "ah, du är hemma nu, bra". Och nu har en familjemedlem blivit diagnosticerad obotlig cancer, och det var väl nu som jag såg sammanhangen.

Fast empati visar sig ju inte bara vid allvarligare olyckor, utan även dagligen, i det lilla, skulle jag vilja säga. Att dela med sig av sitt godis till syskonet, att hjälpas åt, att kunna turas om, göra något för någon annan, att stå upp för en kompis i skolan osv osv.

 

[prallan]

Fast empati visar sig ju inte bara vid allvarligare olyckor, utan även dagligen, i det lilla, skulle jag vilja säga. Att dela med sig av sitt godis till syskonet, att hjälpas åt, att kunna turas om, göra något för någon annan, att stå upp för en kompis i skolan osv osv.

Det har han inga problem med, alls.

 

[Badger]

Det har han inga problem med, alls.

Kan det vara att han bara inte kan uttrycka det han känner och som sagt slår ifrån sig. Cancer och olyckor känns som väldigt stora och svårhanterliga frågor för en 16 åring att veta exakt hur man ska uttrycka sig muntligt för att det ska vara rätt. Även om man känner, eller kanske inte vill känna, inuti. Kanske prata med honom om hur han känner sig? Eller om han är rädd och orolig och inte vet vad han ska säga. (kanske behöver en kram eller ngt, vet inte.)

 

[prallan]

Kan det vara att han bara inte kan uttrycka det han känner och som sagt slår ifrån sig. Cancer och olyckor känns som väldigt stora och svårhanterliga frågor för en 16 åring att veta exakt hur man ska uttrycka sig muntligt för att det ska vara rätt. Även om man känner, eller kanske inte vill känna, inuti. Kanske prata med honom om hur han känner sig? Eller om han är rädd och orolig och inte vet vad han ska säga.

Jo, jag pratar mycket med honom. Han säger att han känner mycket, men kan inte hantera känslorna, så då blir det "ingenting" istället. Men han är på att jag kontaktar BUP. Min oro ligger ju i att det ska förvärras. Kanske gör jag en höna, men det är nog bra om BUP får avgöra det

 

[Raderad medlem 19815]

Det har han inga problem med, alls.

Det var ju bra!

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag tycker också att du kanske gör lite "en höna av en fjäder". Det är absolut bra att du håller ett öga och har koll både nu och i fortsättningen, men utifrån det du skrivit tycker jag inte alls att det låter särskilt alarmerande.
Alla blir inte jätte"utåt" när något svårt händer, alla visar inte sin oro/ångest/whatever jättemycket utåt - man kanske blir "inåt" istället och tänker väldigt mycket men visar väldigt lite. Och särskilt, som någon skrev ovan, så kan det ju vara svårare för en yngre person/denne "stänger av" istället.

Absolut om det hade börjat visa sig mer och mer i vardagen, men annars hade jag nog knappt gått vidare med det heller. Tror att det kan vara lite farligt att dra för stora slutsatser av enstaka händelser.

 

[prallan]

Jag tycker också att du kanske gör lite "en höna av en fjäder". Det är absolut bra att du håller ett öga och har koll både nu och i fortsättningen, men utifrån det du skrivit tycker jag inte alls att det låter särskilt alarmerande.
Alla blir inte jätte"utåt" när något svårt händer, alla visar inte sin oro/ångest/whatever jättemycket utåt - man kanske blir "inåt" istället och tänker väldigt mycket men visar väldigt lite. Och särskilt, som någon skrev ovan, så kan det ju vara svårare för en yngre person/denne "stänger av" istället.

Absolut om det hade börjat visa sig mer och mer i vardagen, men annars hade jag nog knappt gått vidare med det heller. Tror att det kan vara lite farligt att dra för stora slutsatser av enstaka händelser.

Nej, du har rätt, men anledningen att jag oroar mig, är ju för hans fars utvecklade personlighet, eller vad jag ska säga.
Och jag vill inte att min son ska hamna där.

 

[Dressyrtjejen_97]

Nej, du har rätt, men anledningen att jag oroar mig, är ju för hans fars utvecklade personlighet, eller vad jag ska säga.
Och jag vill inte att min son ska hamna där.

Jag förstår dig, och du gör inget fel i det.
Men jag tror som sagt att man inte ska dra för långtgående slutsatser av enstaka händelser.

 

[tara]

Nej, du har rätt, men anledningen att jag oroar mig, är ju för hans fars utvecklade personlighet, eller vad jag ska säga.
Och jag vill inte att min son ska hamna där.

Jag försöker hålla min stress i schack över vår tonårsson mindre smickrande drag av sin pappa. Jag försöker prata och visa kärlek och diskutera . Känns väldigt hopplöst med en surmulen tonåring. Jag försöker göra mitt bästa , finnas där, utbilda, blunda och hålla tummarna.

 

[Seabaz]

Umgås han med sin farsa?