Hur får man människor att förstå att man inte är som andra ?

[hollypolly]

Jag har ett bekymmer som tär på mig mycket för jag lever med en kille som är väldigt social och vi bor nära hela hand familj.
Jag har Asperger och adhd och är osocial och när jag är med människor en dag behöver jag vara ensam en vecka.
Helst vill jag inte träffa människor mer än någon gång då och då medans han vill träffa människor varje helg.
Ibland följer jag med och ibland inte , ofta offrar jag mig för att följa med när det gäller hans familj åtminstone.
Men jag blir så fruktansvärt trött om vi umgåtts med dom en dag eller en kväll, och när han vill att vi ska träffa människor dagen efter igen då mår jag så dåligt och börjar tjuta ofta för jag inte orkar.
Han förstår till viss del och låter mig vara , men ofta glömmer han av det och tar för givet att jag ska komma med.
Även ibland då hans vänner ringer spontant och bjuder på lunch då kan han inte förstå att jag inte orkar för för vanliga sociala människor är ju en lunch ingenting mer än vad roligt att träffa kompisarna och slippa laga mat.
Jag vet intr vad jag vill säga riktigt men behövde skriva av mig lite och kanske få några tips på hur man får människor utan diagnoser att förstå hur jobbigt det sociala kan vara.
Det känns som att de förstår men ändå inte ens i närheten av att förstå hur det känns för mig.

 

[et_flickan]

Jag har fått folk att acceptera att jag har sociala problem men jag kan inte kräva att de ska förstå.

De sista två åren har jag verkligen lärt mig att säga nej till att umgås om det så bara är med familjen eller vänner dels för att jag inte alls blir trevlig när huvudet inte orkar med längre och dels för att jag mår dåligt av att vilja göra alla till lags hela tiden.

Min partner och jag är väldigt lika men han har inga diagnoser, i alla fall inte på papper. Intensiva människor som ska hitta på nåt hela tiden går inte alls. Har vi kommit överens om att dricka kaffe hemma hos någon och de vill hitta på annat går jag hem.

Jag har ADD och autism. Är väldigt introvert mellan varven men kan gärna vara social längre stunder med folk jag fungerar med.

Vad vill jag säga? Jo, säg nej. Orkar du inte så orkar du inte. Du ska inte tvingas göra saker som är jobbiga och blir folk sura eller griniga för att du inte vill vara social är det inte ditt problem. Min partner har lärt sig att jag är gladare om jag får ladda batterierna några dagar, ibland en hel vecka utan människor omkring mig. Han är självständig och klarar av att vara social utan mig.

 

[Diabetikern]

Din kille behöver få lära sig mer om just din situation men det behöver komma från någon utomstående.

Min sambos dotter har aspergers och jag kommer inte ihåg vart han sa han vände sig till för att få mer förståelse/lärdom men han fick en utbildning eller vad man ska säga. Tror det kan vara nyttigt för din kille just för att öka förståelsen. Kolla med din kommun/vårdcentral så kanske de kan hänvisa dig.

Hoppas det blir bättre/lättare för er snart

 

[TinyWiny]

Du kan inte kräva att någon ska förstå och det är heller inte viktigt egentligen men du kan kräva att den du pratar med lyssnar på det du säger och respekterar att det är så det är. Prata alltså med din sambo. Förklara att såhär fungerar du och det här behöver du. Han måste respektera dig som person helt enkelt och inte "glömma bort" vad du behöver och hur du fungerar.

Och du, sluta göra våld på dig själv genom att följa med när du inte vill/kan/orkar. Ingen tackar dig för det.

Ta hand om dig och lev ditt liv så att du mår bra. Du är huvudpersonen i ditt liv

 

[Lampan]

Räcker det inte med att han/dom respekterar/accepterar ditt "val" att vara hemma istället för att följa med och äta lunch?

Det borde räcka med att du säger jag vill/orkar inte följa med
Du borde inte behöva förklara dig och försöka få andra människor att förstå

(Jag skulle bli tokig om jag ständigt hade behövt rättfärdiga mina val)

 

[hollypolly]

Jag har fått folk att acceptera att jag har sociala problem men jag kan inte kräva att de ska förstå.

De sista två åren har jag verkligen lärt mig att säga nej till att umgås om det så bara är med familjen eller vänner dels för att jag inte alls blir trevlig när huvudet inte orkar med längre och dels för att jag mår dåligt av att vilja göra alla till lags hela tiden.

Min partner och jag är väldigt lika men han har inga diagnoser, i alla fall inte på papper. Intensiva människor som ska hitta på nåt hela tiden går inte alls. Har vi kommit överens om att dricka kaffe hemma hos någon och de vill hitta på annat går jag hem.

Jag har ADD och autism. Är väldigt introvert mellan varven men kan gärna vara social längre stunder med folk jag fungerar med.

Vad vill jag säga? Jo, säg nej. Orkar du inte så orkar du inte. Du ska inte tvingas göra saker som är jobbiga och blir folk sura eller griniga för att du inte vill vara social är det inte ditt problem. Min partner har lärt sig att jag är gladare om jag får ladda batterierna några dagar, ibland en hel vecka utan människor omkring mig. Han är självständig och klarar av att vara social utan mig.

Vad skönt det låter med en kille som är självständig min vill ha med mig på allting även om han inte tvingar mig känner jag alltid dåligt samvete och blir ännu tröttare på allting.
Hans kompisar och deras fruar gör det mesta ihop och han tycker att det hör till att man följer med.
Men som idag ska han träffa sina syskon ikväll och jag säger nej jag orkar inte i och med att vi träffat folk i helgen så ikväll behöver jag vara ensam och gå ut med mina hundar och plocka bär.

 

[Azalea]

Berätta för honom det du skrivit här, att du vill att han frågar dig istället för att ta för givet att du ska följa med. Jag kan förstå att det skapar stress för dig att ha de förväntningarna på dig, och han har kanske själv inte tänkt på att det känns jobbigt för dig. Ibland får man helt enkelt påminna. Kommunikation är, som alltid, superviktigt.

Jag förstår och tycker att det är fint att du vill ställa upp när det gäller att träffa hans familj, men offra dig inte för ofta om du känner att det kostar för mycket energimässigt. Det är ok att inte umgås jätteofta, faktiskt. Man ska göra det man vill och orkar göra, det blir roligare så.

 

[hollypolly]

Din kille behöver få lära sig mer om just din situation men det behöver komma från någon utomstående.

Min sambos dotter har aspergers och jag kommer inte ihåg vart han sa han vände sig till för att få mer förståelse/lärdom men han fick en utbildning eller vad man ska säga. Tror det kan vara nyttigt för din kille just för att öka förståelsen. Kolla med din kommun/vårdcentral så kanske de kan hänvisa dig.

Hoppas det blir bättre/lättare för er snart

Tack
Jag har bett honom att förstå mer och försökt förklara att jag inte orkar att det inte bara handlar om viljan och att han kan få läsa mina papper om han vill.
Men han tror att jag kan lära mig att vara mer social. Blir ganska trött på att han intr kan respektera mig som jag är jag säger inte åt honom att bli mindre social och gilla människor mindre,

 

[hollypolly]

Du kan inte kräva att någon ska förstå och det är heller inte viktigt egentligen men du kan kräva att den du pratar med lyssnar på det du säger och respekterar att det är så det är. Prata alltså med din sambo. Förklara att såhär fungerar du och det här behöver du. Han måste respektera dig som person helt enkelt och inte "glömma bort" vad du behöver och hur du fungerar.

Och du, sluta göra våld på dig själv genom att följa med när du inte vill/kan/orkar. Ingen tackar dig för det.

Ta hand om dig och lev ditt liv så att du mår bra. Du är huvudpersonen i ditt liv

Tack
Jag ska ta och prata med honom igen för vi har varit tillsammans länge nu och jag har varit såhär hela tiden så jag tycker han ska sluta försöka få mig social.

 

[nightcrawler]

Räcker det inte med att han/dom respekterar/accepterar ditt "val" att vara hemma istället för att följa med och äta lunch?

Det borde räcka med att du säger jag vill/orkar inte följa med
Du borde inte behöva förklara dig och försöka få andra människor att förstå

(Jag skulle bli tokig om jag ständigt hade behövt rättfärdiga mina val)

innan jag tog modet till mej att berätta för mina vänner och familj om mina diagnoser och att jag mådde dåligt så var det ett jävla ifrågasättande och tjat. det räckte inte att jag sa att jag inte orkar eller vill. nu har folket fått en hel annan attityd mot mej och accepterar läget med undantag från en och annan som fortfarande inte fattar.

 

[hollypolly]

Berätta för honom det du skrivit här, att du vill att han frågar dig istället för att ta för givet att du ska följa med. Jag kan förstå att det skapar stress för dig att ha de förväntningarna på dig, och han har kanske själv inte tänkt på att det känns jobbigt för dig. Ibland får man helt enkelt påminna. Kommunikation är, som alltid, superviktigt.

Jag förstår och tycker att det är fint att du vill ställa upp när det gäller att träffa hans familj, men offra dig inte för ofta om du känner att det kostar för mycket energimässigt. Det är ok att inte umgås jätteofta, faktiskt. Man ska göra det man vill och orkar göra, det blir roligare så.

Ja jag blir superstressad av krav överhuvudtaget det är därför jag inte heller har något jobb just nu för jag klarar inte krav och det sociala.
Jag hoppas han kan acceptera mig snart för annars tror jag han ska ha en social tjej om han tycker det är viktigast.
Det är ju sorgligt att tänka så för vi funkar väldans bra tillsammans i vardagen men det är det sociala som förstör och gör mig nedstämd.

 

[et_flickan]

Vad skönt det låter med en kille som är självständig min vill ha med mig på allting även om han inte tvingar mig känner jag alltid dåligt samvete och blir ännu tröttare på allting.
Hans kompisar och deras fruar gör det mesta ihop och han tycker att det hör till att man följer med.
Men som idag ska han träffa sina syskon ikväll och jag säger nej jag orkar inte i och med att vi träffat folk i helgen så ikväll behöver jag vara ensam och gå ut med mina hundar och plocka bär.

Jag fick dåligt samvete i början när jag sa nej till sociala grejer, kände mig som världens tråkmåns men hellre tråkmåns än sur, trött och otrevlig.

Det hör inte till att vara social med allt och alla bara för att man är ett par. Alla relationer har två personer som behöver må bra för att relationen ska må bra.

 

[Azalea]

Ja jag blir superstressad av krav överhuvudtaget det är därför jag inte heller har något jobb just nu för jag klarar inte krav och det sociala.
Jag hoppas han kan acceptera mig snart för annars tror jag han ska ha en social tjej om han tycker det är viktigast.
Det är ju sorgligt att tänka så för vi funkar väldans bra tillsammans i vardagen men det är det sociala som förstör och gör mig nedstämd.

Jag förstår dig, jag har ADD och vet hur dränerad man kan bli. Man får verkligen prioritera och välja vad man lägger sin energi på. Det är väldigt frustrerande när man inte känner sig förstådd, det är ju oerhört svårt att förklara hur genomtrött man blir av sånt som för en normalfungerande är småsaker. Men man måste heller inte förstå fullt ut, så länge man accepterar och ger hänsyn. Förhoppningsvis är det något han kan ge dig.

 

[nightcrawler]

Tack
Jag ska ta och prata med honom igen för vi har varit tillsammans länge nu och jag har varit såhär hela tiden så jag tycker han ska sluta försöka få mig social.

om ni har varit tillsammans länge så tror jag att han aldrig kommer att acceptera eller förstå. antingen så vill han inte eller så kan han inte. det är min erfarenhet. han kommer kanske förstå den dagen då han själv mår så dåligt att han inte klarar av att vara social. inte innan dess.

 

[Lampan]

innan jag tog modet till mej att berätta för mina vänner och familj om mina diagnoser och att jag mådde dåligt så var det ett jävla ifrågasättande och tjat. det räckte inte att jag sa att jag inte orkar eller vill. nu har folket fått en hel annan attityd mot mej och accepterar läget med undantag från en och annan som fortfarande inte fattar.

Javisst är det bra att säga till hur en mår och varför en inte ständigt vill följa med till kompisar mm
Men, det borde räcka att en säger det en gång sen ska en slippa tjatet

Ibland tror jag det tjatas av välmening, dom vill stötta och få med en på sånt som är "kul"
Det blir lätt fel om en brister i kommunikation

 

[Raderad medlem 6459]

Jag ska ta och prata med honom igen för vi har varit tillsammans länge nu och jag har varit såhär hela tiden så jag tycker han ska sluta försöka få mig social.

Jag tycker att dina diagnoser och ditt beteende verkar vara det minsta problemet i din relation och hans beteende det största. Det spelar ingen roll varför du inte vill vara social - diagnoser eller ej - antingen accepterar han dig som du är eller så fungerar det inte. Vi ser många trådar här på Buke där användare vill tro att de kan förändra sina partners, som de egentligen inte tycker om som de är, för att bättre passa dem. Här verkar din partner var den personen.

Jag tycker inte att du ska fundera över hur du kan få honom att förstå hur du fungerar utan istället ska fundera över varför du ska vara med någon som vill ändra på dig och som inte förstår dig.

 

[SaraMara]

Jag tycker att dina diagnoser och ditt beteende verkar vara det minsta problemet i din relation och hans beteende det största. Det spelar ingen roll varför du inte vill vara social - diagnoser eller ej - antingen accepterar han dig som du är eller så fungerar det inte. Vi ser många trådar här på Buke där användare vill tro att de kan förändra sina partners, som de egentligen inte tycker om som de är, för att bättre passa dem. Här verkar din partner var den personen.

Jag tycker inte att du ska fundera över hur du kan få honom att förstå hur du fungerar utan istället ska fundera över varför du ska vara med någon som vill ändra på dig och som inte förstår dig.

Instämmer till fullo. Att en gång för alla tydligt förklara att detta är hur du är, att du inte kommer att förändras och att utifrån det fatta beslut om att bryta upp eller inte känns som en nödvändighet. För bådas skull (om han nu inte är en okänslig douche som skiter i dig antar jag att han hoppas på att du kan ändras på ngt sätt och då kanske löjligt tydlig kommunikation är nödvändig eftersom hans förhoppningar annars möjligen gör att han hör det han vill höra).

För mig som social extrovert hade ett sådant förhållande aldrig funkat - hur kär jag än var, men jag hade säkert velat blunda för det så länge som möjligt om jag var kär nog...

 

[Petruska]

Jag tänker att människor är olika och att diverse diagnoser inte spelar någon roll. Kanske passar ni inte ihop? Kanske är han egotrippad? Eller något annat.

Själva diagnoserna kvittar ju i sammanhanget. Ni är båda som ni är i vilket fall.

 

[nightcrawler]

Javisst är det bra att säga till hur en mår och varför en inte ständigt vill följa med till kompisar mm
Men, det borde räcka att en säger det en gång sen ska en slippa tjatet

Ibland tror jag det tjatas av välmening, dom vill stötta och få med en på sånt som är "kul"
Det blir lätt fel om en brister i kommunikation

Det ska räcka med en gång. Nu har bett min bästa vän att ligga på och tjata för att jag inte ska isolera mej helt. Hon har lov att tjata. Men hon vet också när jag verkligen inte vill eller orkar. Hon vet när hon ska låta mej vara.

 

[Vallmo]

Dessutom förväntas det av en kvinna att hon automatiskt ska hänga med, vara social och dessutom ha en roll som den som tar ansvaret för dom sociala relationerna i en familj eller ett förhållande.

Jag har en sambo av manligt kön som är som du beskriver dig själv.
Jag accepterar att han inte vill hänga med på allt. Jag åker själv, ibland med ungarna, ibland själv.
Jag upplever att det "accepteras" mer av omgivningen också än det du beskriver.
Kanske beror det på vår toleranta omgivning. Så kan det ju vara.
Men jag tror att det tyvärr är ännu svårare för en kvinna som har en introvert personlighet.

Jag tycker det verkar som din sambo inte respekterar att du är som du är.
Du beskriver att du gör våld på dig själv.
Så ska det absolut inte vara.

Jag tycker min sambo är skittråkigt ibland som aldrig vill göra något med andra.
Jag hade gärna haft ett mer socialt liv där vi bjuder hem folk ofta och umgås.
Men, jag har anpassat mig. På gott och ont!
Ibland kan både han och jag känna att vi vill så olika saker och att ingen av oss är riktigt nöjd. Vi pratar öppet om det. Det kanske låter vrickat, men så är det.

Du behöver vara tydligare mot din sambo. "Offra" dig inte. Det gör ingen av er gladare i slutändan.
Han behöver förstå dig bättre och visa hänsyn till dina önskemål.
Åtminstone respektera att du inte är som han. Det tycker jag att du kan kräva, faktiskt.

Sen får ni väl överväga om det kommer funka i längden genom att ni kompromissar. Ni kanske är för olika eller också kan ni leva med varandra trots att ni är olika.