Hur få partner att söka arbete?

[em-pirre]

Nej ingen kanske har använt just dom orden i tråden men tonen från många är ju tydlig.

Har jag förstått det rätt då att din inställning är att det är inte ens någon idé att försöka hjälpa någon som inte förmår hjälpa sig själv? Sköt ditt du så sköter jag mitt, när man är i ett samboförhållande?
Och det för att din vän och ex inte lyckades.

Jag frågade ju även TS om hon behövde hjälp också.

TS har ännu inte svarat alls på mitt inlägg så varför du och jag diskuterar detta vet jag inte.

JAG hade i alla fall gjort allt i min makt för att försöka hjälpa min sambo.

Men igen, det är ett par frågor som TS bör svara på för sig själv främst innan hon kan eller inte kan gå vidare med det...

Ts verkar också vilja göra allt gör sin man. Han verkar dock inte vara tillräckligt brydd, utan mest lat faktiskt. Har han en historia av depressioner så har han säkerligen ett hum om hur han själv mår nu och var han kan få hjälp. Och han klarar säkert också av att berätta för sin fru att nu når han dåligt och behöver hjälp med att komma till vården. Jag tänker att man ska vara rejält deprimerad för att inte orka med annat än att sätta sig själv före sina snart två barn.

 

[Görel]

Exakt, Håller de i sig i längden så får man fundera om, men just NU gäller de att hitta en lösning. Klart att jag själv skulle kunna jobba för att få de ekonomiska löst, men de löser inte hans problem.

Och jag anser att är man gift, har barn ihop så får man ibland kämpa och stötta varandra. Kanske de inte är "lämpligt" att ge sitt stöd men i alla fall

Klart att man ska stötta varandra, hur stöttar han dig?
Jag läste i någon tråd där han ville att du lagar vegetarisk mat åt honom, nu vill han att du ska försörja honom och dessutom bär du hans andra barn. Jag tycker att det läggs väldigt mycket på dig, men förhoppningsvis stöttar han dig på andra sätt som du bara inte skriver om här.

Det finns flera varianter, n är att säga till honom att han måste fixa sin del av familjens försörjning och att du inte bryr dig om hur han ordnar pengarna bara han skaffar dem.

En annan är att säga att ni måste prata om pengar och fråga vad han har för idé om hur han ska ordna sin del av familjens försörjning.

Han måste ju ha haft någon plan med sin utbildning och sitt val att bilda familj. Att utbilda sig till något som inte efterfrågas på hemorten och därefter bilda familj och bli beroende av sitt nätverk hänger ju inte ihop. Då måste man ha en plan B för att lösa situationen för stunden. Hans barn behöver mat och tak över huvudet.

Att låta honom vara och tycka synd om honom tror jag är att göra honom en otjänst. Mår han psykiskt dåligt räcker det inte bara med medicin utan han behöver också samtalsstöd för att hjälpa honom att trassla ut sitt tankemönster kring detta med jobbsökande och få honom att tänka i andra banor.

 

[mandalaki]

Klart att man ska stötta varandra, hur stöttar han dig?
Jag läste i någon tråd där han ville att du lagar vegetarisk mat åt honom, nu vill han att du ska försörja honom och dessutom bär du hans andra barn. Jag tycker att det läggs väldigt mycket på dig, men förhoppningsvis stöttar han dig på andra sätt som du bara inte skriver om här.

Det finns flera varianter, n är att säga till honom att han måste fixa sin del av familjens försörjning och att du inte bryr dig om hur han ordnar pengarna bara han skaffar dem.

En annan är att säga att ni måste prata om pengar och fråga vad han har för idé om hur han ska ordna sin del av familjens försörjning.

Han måste ju ha haft någon plan med sin utbildning och sitt val att bilda familj. Att utbilda sig till något som inte efterfrågas på hemorten och därefter bilda familj och bli beroende av sitt nätverk hänger ju inte ihop. Då måste man ha en plan B för att lösa situationen för stunden. Hans barn behöver mat och tak över huvudet.

Att låta honom vara och tycka synd om honom tror jag är att göra honom en otjänst. Mår han psykiskt dåligt räcker det inte bara med medicin utan han behöver också samtalsstöd för att hjälpa honom att trassla ut sitt tankemönster kring detta med jobbsökande och få honom att tänka i andra banor.

Exakt. Jag blir halvt förtvivlad när folk planerar barn (nr 2) utan att ha löst så basala frågor som hur man försörjer sig.

 

[a1agnlju]

Vet inte hur jag skall hjälpa och stötta min man mera, jag orkar inte och börjar själv bli smått desperat

Bagrund

Han sa upp sig från sitt arbete som personlig assistent i oktober 2016 då de blev för mycket trubbel på arbete och han mådde psykiskt dåligt. Har tidigare haft depressioner och får ibland kortare återfall. Vi får barn i december 2016. Under vårterminen 2017 sköter han sina studier klart och blir sedan föräldrarledig 15.5.2017 då jag pga vår ekonomi hoppar in och jobbar på mitt arbete. Det blir tyvärr en för stor belastning på mitt psyke och jag bränner ut mig.

Vi har hela tiden varit överens om att jag från oktober skall vara hemmaföräldern och han börja jobba. Nästan hela sommaren går utan att han söker jobb, först i augusti tar han tag i det. Försöker att inte stressa honom osv men känner mig själv stressad.

Han har ännu inte hittat något jobb, varit på ett par intervjuer men inget mer. Är svårt att hitta arbete som hör till utbildningen om man inte är beredd att flytta 50-60 mil vilket i nuläget inte passar oss då vi i så fall blir utan kontaktnät vilket vi är i stort behov av.

Finns dock skriande behov av folk inom tex äldreomsorgen, PA osv. Men de vill han inte jobba med. Som läget är nu hittar han ett jobb som verkar intressant, skickar en ansökan, väntar en månad (eller hur länge det nu tar) på om han får jobbet eller inte och först DÅ börjar han söka nästa.

Är det okej att puscha i detta läge eller vad gör man. De pengar vi får in idag täcker knappt vår hyra och mat och jag är tvungen att ta av mina sparpengar, sålt hästen (vi lever billigt, inga nöjen, inga nya kläder osv.)

Jag tror på den varianten där du ställer kravet att han åker till arbetsförmedlingen (motsvarande) och diskuterar sin situation med en utomstående. Att han går dit en gång i veckan eller så och tar det som ett jobb så att säga. Då får han lära sig att det gäller att söka flera jobb på en gång och inte vänta på svar varje gång (min man resonerade länge på samma sätt så din man är inte ensam ) men han kanske behöver "lära" sig det av någon annan?

Genom att få igång jobbsökandet bättre så får han kanske upp självförtroendet en del. För varje nej man får så är det ju som en smäll på käften, så jag kan absolut förstå hans ångest när det gäller jobbsökning.

Men, som sagt, släpa honom till arbetsförmedlingen om han inte kommer iväg självmant. Han behöver få hjälp med att tänka annorlunda tror jag.

Jag hoppas att det löser sig så småningom.

 

[mandalaki]

För övrigt så låter väl lösningen som att han får jobba som PA medan han söker de där jobben han verkligen vill ha. Att det blev trubbel på förra stället där han var PA säger ju inget om andra ställen.

Eller så får han bli diagnostiserad med depression och få sjukpenning.

 

[Görel]

PA är ju inte det enda jobb man kan få. En kompis var i liknande situation som TS för några år sedan och mannen började jobba inom äldrevården samtidigt som han sökte jobb inom området där han var utbildad.

 

[Raderad medlem 68338]

PA är ju inte det enda jobb man kan få. En kompis var i liknande situation som TS för några år sedan och mannen började jobba inom äldrevården samtidigt som han sökte jobb inom området där han var utbildad.

Precis. Inom äldrevården om han jobbar på äldreboende får han ju dessutom arbetskollegor att jobba tillsammans med. Min erfarenhet av det är att man då kan avlasta varandra. Ofta märker man också vilka som funkar ihop med vilka vårdtagare och kan styra det lite efter det. Ngt som ju inte går om han är PA.

 

[Kiwifrukt]

Det finns ju andra, inte fullt så kvalificerade jobb, också att söka om man absolut inte vill jobba inom vården. Jag har stått i affär nu i ett och ett halvt år trots många år på högskola, och det är ju åtminstone en försörjning. Nu vet jag ju inte hur det fungerar i Finland, men inom "mitt" företag (och har hört samma från andra som jobbar i andra butiker) så är det ju vanligt med deltidsjobb inom den sektorn här i Sverige. Är han rädd att bränna ut sig/få tillbaka depressionen så kan ju ett deltidsjobb vara ett alternativ i kombination med att han söker andra jobb utifrån sin utbildning? Då drar han ju åtminstone in lite pengar till familjen under tiden?

För mig, som inte tycker det är speciellt stimulerande att jobba i affären i kombination med att det har varit dålig stämning i personalgruppen, har det dessutom varit en jäkla morot att söka intressanta jobb att ha ett jobb som mest känns som slentrian också.

 

[em-pirre]

Jag kan fixa jobb åt honom i er kommun/stad om han är social och framåt och aktiv. Vi har ett stort behov av inhoppare. Både 3-skiftes och dagarbete. Är man duktigt finns det längre vikariat. Kan han finska finns det hur mycket jobb som helst.

Pm:a om du vill veta vart han ska vända sig. Jag kan inte rekommendera honom, men jag vet vem han ska kontakta. Resten är upp till honom.

 

[Mixoman]

Det ska vara en svårare depression om sjukskrivning ska vara relevant. Inaktivitet och passivitet är ett säkert kort för att bli nedstämd/deprimerad. Ja, ställ krav eller hur du vill formulera det. Han behöver söka jobb, motionera, sköta vardagssysslor och ta ansvar. Det kommer han må bättre av.

 

[Singoalla]

Jag har alltid tänkt att arbetslös = söka jobb på heltid. Om det inte är sjukdom som står i vägen, fysisk eller psykisk.

 

[Zinfernia]

Jag har alltid tänkt att arbetslös = söka jobb på heltid. Om det inte är sjukdom som står i vägen, fysisk eller psykisk.

Men precis! Annars heter det ju fritidsforskare

 

[Ramona]

Sedan tycker jag att bättre ha ett skitjobb ett par månader även fast man inte trivs och söka annat under tiden.

Vad är ett skitjobb då?
Jag tänker att alla ärliga jobb som ger vit lön är bra jobb.

Jag hade frågat honom hur han tänkte om framtiden. Inte ens dra upp att han inte har ett jobb nu. Utan mer pratat om hur man vill ha framtiden. Vill han verkligen leva ett liv där man måste vända på varje krona? Vill han verkligen leva ett så begränsat liv att han aldrig kan åka på semester, aldrig köpa det han vill, aldrig unna sig någonting? Och när man kommer fram till vad man vill så får man ju komma fram till hur man ska komma dithän.