Hur få partner att söka arbete?

[vinkelina]

Fast alltså, det fetmarkerade ... Om ni inte ens snackar om det öppet ser jag relationen som förlorad, åt båda håll. Man kan inte bara anta att andra vet vad man tycker, även om de flesta skulle tycka något är självklart, lätt för honom att lägga åt sidan också om han inte tvingas konfronteras med det. Lägg alla korten på bordet nu! Om han inte förändrar sig kommer det som sagt inte bli lättare att lämna bara för att du drar ut på det. Antingen söker han vård eller alla jobb han kan få, punkt.

Fast jag skriver väl ingenstans om att vi inte har pratat? Vi pratar men når inte fram till varandra

 

[Butros]

JA, jag tycker att jag skall kunna peppa och ge stöd då jag vet hur osäker han är på att söka arbete, osäkerheten är säkert en del av problemet. Däremot daltar jag inte och han vet nog om vad jag tycker. Och jag vet att jag ofta ger kritik på fel sätt, fel tillfällen osv

Officiellt har han bara varit utan arbete i tre månader, men sökt längre.

Jag håller med @vinkelina . "Dumpa" är inte lösningen på alla problem, särskilt inte om man har barn ihop.

Förvisso har i princip varje människa ansvar för sitt liv, och det finns en gräns för hur länge man kan acceptera att någon inte tar det, men det finns också en gräns för hur tidigt man kan ge upp.

"Har man tagit fan i båten, får man ro honom i land", lyder ett talesätt. Idag är normen för många att direkt går skilda vägar lika snabbt som unfriendar någon på Facebook för minsta småsak.

Som jag tolkar det vill TS hitta en lösning som får förhållandet att fungera, och då är det vad man bör försöka göra.

Vad händer om du gör en budget och förklarar för honom hur ekonomin blir, om han inte jobbar, när du är hemma? Vad händer om du frågar, om han tycker att hans vilja att undvika de arbeten han kan få är viktigare än att du kan vara ledig en tid? Vad händer om du frågar vad han ska leva av, om förhållandet tar slut?

Jag tror inte på pushande i alla former, men att få någon att tänka själv kan vara bra.

 

[Heulwen]

Fast jag skriver väl ingenstans om att vi inte har pratat? Vi pratar men når inte fram till varandra

Okej, hur ska ni göra för att nå fram? Var går det fel? Det första steget är väl att båda två förstår att det är ett allvarligt problem och sedan får ni tala vidare om hur ni ska åtgärda det. Det låter som du är rädd att han är för skör för att kunna ta ett sådant samtal men det finns inget alternativ.

Precis som @Butros är inne på är "öppna frågor" till honom en bra start där man inte anklagar utan bara låter honom fundera på läget.

 

[vinkelina]

Jag håller med @vinkelina . "Dumpa" är inte lösningen på alla problem, särskilt inte om man har barn ihop.

Förvisso har i princip varje människa ansvar för sitt liv, och det finns en gräns för hur länge man kan acceptera att någon inte tar det, men det finns också en gräns för hur tidigt man kan ge upp.

"Har man tagit fan i båten, får man ro honom i land", lyder ett talesätt. Idag är normen för många att direkt går skilda vägar lika snabbt som unfriendar någon på Facebook för minsta småsak.

Som jag tolkar det vill TS hitta en lösning som får förhållandet att fungera, och då är det vad man bör försöka göra.

Vad händer om du gör en budget och förklarar för honom hur ekonomin blir, om han inte jobbar, när du är hemma? Vad händer om du frågar, om han tycker att hans vilja att undvika de arbeten han kan få är viktigare än att du kan vara ledig en tid? Vad händer om du frågar vad han ska leva av, om förhållandet tar slut?

Jag tror inte på pushande i alla former, men att få någon att tänka själv kan vara bra.

Exakt, Håller de i sig i längden så får man fundera om, men just NU gäller de att hitta en lösning. Klart att jag själv skulle kunna jobba för att få de ekonomiska löst, men de löser inte hans problem.

Och jag anser att är man gift, har barn ihop så får man ibland kämpa och stötta varandra. Kanske de inte är "lämpligt" att ge sitt stöd men i alla fall

 

[Lipperta]

@vinkelina Låt(tvinga) sambo läsa tråden?

 

[vinkelina]

Okej, hur ska ni göra för att nå fram? Var går det fel? Det första steget är väl att båda två förstår att det är ett allvarligt problem och sedan får ni tala vidare om hur ni ska åtgärda det. Det låter som du är rädd att han är för skör för att kunna ta ett sådant samtal men det finns inget alternativ.

Precis som @Butros är inne på är "öppna frågor" till honom en bra start där man inte anklagar utan bara låter honom fundera på läget.

Tyvärr den klassiska, bägaren rinner över. Budskapet kommer fram men inte på det bästa sättet. Till vardags är jag för trött för att ta en sådan diskussion på ett sansat sätt, sonen sover dåligt och är bara mamma som duger nattetid= dåligt med sömn+vardag

 

[vinkelina]

Nu skall jag gå och sova, återkommer i morgon

 

[Heulwen]

Tyvärr den klassiska, bägaren rinner över. Budskapet kommer fram men inte på det bästa sättet. Till vardags är jag för trött för att ta en sådan diskussion på ett sansat sätt, sonen sover dåligt och är bara mamma som duger nattetid= dåligt med sömn+vardag

Det låter tufft. Ingen som kan passa sonen en helgdag så ni kan ta det lugnt hela dagen och diskutera med de bästa förutsättningarna? Tyvärr är det så att dina "utbrott"/närhet till arga känslor bara kommer öka på sig ju längre du väntar på att ha ett sådant samtal.

 

[Kiwifrukt]

Men varför söker han bara ett jobb i taget? För att det bara är det som faller honom i smaken? Han kan ju åtminstone söka flera jobb på en gång som han kan tänka sig? Att bara söka ett och sen inte söka något annat förrän han har fått besked att han inte fick det förra är ju fullständigt vansinnigt?

 

[Problematisk]

Några lösa tankar som dykt upp när jag läser tråden...

Finns det arbetsförmedling eller liknande som kan hjälpa honom med hur man beter sig när man söker jobb? Om han är osäker på det borde det ju bli bättre om han får lite vägledning från typ arbetsförmedlingen som "kan" det där.

Sen tror jag ni måste PRATA. Kom överrens om en dag och tid (som är ganska snart!) och sätt er och prata. Du kan ju förbereda genom att t.ex. skriva upp lite vad du vill ta upp och vad det blir för problem av att han bara går hemma, så är det kanske lättare att föra det samtalet lugnt och sansat.

Och så undrar jag också över utbildningen. Om det är svårt med arbete där ni bor, vad var planen? Var den att ni skulle flytta dit jobben finns, isåfall när? När barnet är äldre?
Kanske han kan veckopendla ett tag tills du och barnet kan flytta efter? Eller om det går att bygga upp ett kontaktnät där?
Eller har planen alltid varit att bo kvar där ni bor? Hur såg han isåfall på framtida arbete när han utbildade sig?
Rimligtvis hade han någon tanke bakom det, tror det är bra att ha det klart för sig och veta om det är nåt du är med på, så du vet om ni tillsammans kan jobba för att komma dit.

 

[Görel]

@Görel TS bor väl i Finland men lagen om att försörja egna barn borde rimligen vara rätt lika där.

Det har jag koll på att hon gör men jag tänkte som du att det är rimligt om man har försörjningsplikt där också.

 

[athena_arabians]

Tyvärr den klassiska, bägaren rinner över. Budskapet kommer fram men inte på det bästa sättet. Till vardags är jag för trött för att ta en sådan diskussion på ett sansat sätt, sonen sover dåligt och är bara mamma som duger nattetid= dåligt med sömn+vardag

Nu är jag väl kanske lite elak men att fixa försörjning för sig själv och sin familj är inget som behöver lindas in etc. Dessutom, om han nu har varit arbetslös och hemma, vad har han gjort i hemmet för att underlätta för dig?

Jag har full förståelse för dålig psykisk hälsa men har man barn måste man lösa det på något sätt. Då går det inte att sitta och vänta på att någon annan kommer och löser det hela. Rent krasst, om han nu har en historia av depressioner så kanske han får acceptera att ha en långtidsmedicinering för att klara av vardagen. Det är ju inget konstigt med det.

Att på något sätt ta ut i förväg innan man ens fått ett jobb att man kommer att bli deprimerad av det är inte acceptabelt som familjeförsörjare. Att inte söka jobb på ett effektivt sätt är heller inte acceptabelt.

Han verkar enormt omogen faktiskt och behöver växa upp.

 

[Heulwen]

Men varför söker han bara ett jobb i taget? För att det bara är det som faller honom i smaken? Han kan ju åtminstone söka flera jobb på en gång som han kan tänka sig? Att bara söka ett och sen inte söka något annat förrän han har fått besked att han inte fick det förra är ju fullständigt vansinnigt?

Verkar ligga någon mental spärr hos honom, om han nu tycker det är så jobbigt att söka ens ett jobb som TS skriver. Men då måste han ta hjälp för att åtgärda det, och det hjälper inte att han kan fortsätta förtränga problemet.

 

[Hyacinth]

Tyvärr den klassiska, bägaren rinner över. Budskapet kommer fram men inte på det bästa sättet. Till vardags är jag för trött för att ta en sådan diskussion på ett sansat sätt, sonen sover dåligt och är bara mamma som duger nattetid= dåligt med sömn+vardag

Jag är allergisk mot typen din partner låter som.
Ett ex var arbetslös i tre år. Hen hade ju såååå mycket mer kapacitet och kunskap än någon fattade. Sökte enstaka jobb (tror jag). Hade haft jobb inom it- sen kom kraschen och bubblan. Totalt arbetsskygg, och väldigt specifika krav. Att JAG hade tre jobb samtidigt och jobbade häcken av mig var däremot inget problem. Jag försörjde honom i tre år. Och betalade underhållet för hans två barn jag aldrig mötte. Och bilen. Fast jag inte har körkort. Och en båt. Sen flyttade jag och han stod på bil, båt och lägenhet. Medan jag var skriven hos hans mamma för att han inte ville betala högre underhåll.

Den du. Du är värd nåt bättre än att försöka motivera honom att skaffa jobb.

 

[Seabaz]

Oj. Jag undrar hur den här tråden låtit om det var tvärt om.

@vinkelina
1. Vad tror eller vet du vad som är hans problem? Depression eller bara lat och bekväm?

2. Vill du hjälpa honom? Ja eller Nej.

3. Vet du vilka olika möjligheter ni har att få hjälp? (Depression behöver vårdhjälp, vet du var och hur han kan få det? Arbetslöshet pga lathet, finns det någon a-kassa / arbetsförmedling / motsvarighet som han kan vända sig till?)

4. Boka ett första möte åt honom, släpa in honom i bilen och kör honom dit.

Ibland är det jävligt obekvämt att ta det första steget och om du vill hjälpa honom att hjälpa sig själv så att ni kan rädda en framtid ihop så måste du ta det steget om han är oförmögen att göra det.
Men det är klart, om du är utbränd/deprimerad också så behöver ni båda hjälp. (Vårdhjälp)

Vilken tuff situation du är i, jag hoppas ni löser det till det bästa

 

[Myrten]

Oj. Jag undrar hur den här tråden låtit om det var tvärt om.

@vinkelina
1. Vad tror eller vet du vad som är hans problem? Depression eller bara lat och bekväm?

2. Vill du hjälpa honom? Ja eller Nej.

3. Vet du vilka olika möjligheter ni har att få hjälp? (Depression behöver vårdhjälp, vet du var och hur han kan få det? Arbetslöshet pga lathet, finns det någon a-kassa / arbetsförmedling / motsvarighet som han kan vända sig till?)

4. Boka ett första möte åt honom, släpa in honom i bilen och kör honom dit.

Ibland är det jävligt obekvämt att ta det första steget och om du vill hjälpa honom att hjälpa sig själv så att ni kan rädda en framtid ihop så måste du ta det steget om han är oförmögen att göra det.
Men det är klart, om du är utbränd/deprimerad också så behöver ni båda hjälp. (Vårdhjälp)

Vilken tuff situation du är i, jag hoppas ni löser det till det bästa

Det går inte att hjälpa någon som själv inte vill bli hjälpt. Du lägger en himla massa ansvar på TS när du säger att hon ska boka ett möte och få in sin partner i bilen. Hon är väl ändå inte hans mamma?

 

[Seabaz]

Det går inte att hjälpa någon som själv inte vill bli hjälpt. Du lägger en himla massa ansvar på TS när du säger att hon ska boka ett möte och få in sin partner i bilen. Hon är väl ändå inte hans mamma?

Jag har hjälpt min sambo på det viset och han har vart himla tacksam efteråt att jag gjorde det.
Likväl han hjälper mig när jag är 'nere'.

Det handlar inte om att vara någons morsa. Vi är partnes och vi gör allt för varandra om vi måste.

Men hag vet inte vilket förhållande TS och hennes sambo har till varandra just nu, därav frågan om hon Vill hjäloa honom (till att hjälpa sig själv till att hjälpa deras förhållande).

Jag har sett så många trådar här om bukefalister med depression som "inte orkar göra någonting" och aldrig har jag väl sett någon slriva till dessa "äh, upp och hoppa, gå och sök jobb i morgon".

Om TS sambo har en depression, varför ska han "skärpa till sig" ? Då behöver han vård. Om han imte orkar lyfta telefonluren själv eller faktiskt gå utanför dörren så bör han få hjälp med det?

Men en av mina frågor var ju även om han Har en depression eller om han bara är lat och bekväm. Då är det ju en annan situation och man kan pusha mer.

 

[Myrten]

Jag har hjälpt min sambo på det viset och han har vart himla tacksam efteråt att jag gjorde det.
Likväl han hjälper mig när jag är 'nere'.

Det handlar inte om att vara någons morsa. Vi är partnes och vi gör allt för varandra om vi måste.

Men hag vet inte vilket förhållande TS och hennes sambo har till varandra just nu, därav frågan om hon Vill hjäloa honom (till att hjälpa sig själv till att hjälpa deras förhållande).

Jag har sett så många trådar här om bukefalister med depression som "inte orkar göra någonting" och aldrig har jag väl sett någon slriva till dessa "äh, upp och hoppa, gå och sök jobb i morgon".

Om TS sambo har en depression, varför ska han "skärpa till sig" ? Då behöver han vård. Om han imte orkar lyfta telefonluren själv eller faktiskt gå utanför dörren så bör han få hjälp med det?

Men en av mina frågor var ju även om han Har en depression eller om han bara är lat och bekväm. Då är det ju en annan situation och man kan pusha mer.

För tydlighetens skull, jag har inte skrivit att partnern ska "skärpa till sig". Jag håller helt med om att en person är deprimerad behöver vård. Men bara för att världen runt personen inser det innebär det inte att hen själv gör det.

Mitt ex fick faktiskt den hjälpen av en av våra gemensamma vänner. Hon såg att även jag höll på att brytas sönder så hon ringde de samtal som behövdes och följde med honom. Tyvärr hjälpte det inte, för han var inte mottaglig. Och där är jag tillbaka vid att det inte går att hjälpa någon som själv inte vill bli hjälpt.

Som vuxen person med barn måste man själv inse att ens mående påverkar andra. Och handla därefter. Det är mitt ansvar, inte någon annans. Känner jag att jag inte fixar det utan behöver hjälp att kliva in i taxin för att åka till sjukan hoppas jag att jag har tillräckligt många, goda vänner som kan hjälpa mig. Men insikten är min och bara min.

 

[Seabaz]

För tydlighetens skull, jag har inte skrivit att partnern ska "skärpa till sig". Jag håller helt med om att en person är deprimerad behöver vård. Men bara för att världen runt personen inser det innebär det inte att hen själv gör det.

Mitt ex fick faktiskt den hjälpen av en av våra gemensamma vänner. Hon såg att även jag höll på att brytas sönder så hon ringde de samtal som behövdes och följde med honom. Tyvärr hjälpte det inte, för han var inte mottaglig. Och där är jag tillbaka vid att det inte går att hjälpa någon som själv inte vill bli hjälpt.

Som vuxen person med barn måste man själv inse att ens mående påverkar andra. Och handla därefter. Det är mitt ansvar, inte någon annans. Känner jag att jag inte fixar det utan behöver hjälp att kliva in i taxin för att åka till sjukan hoppas jag att jag har tillräckligt många, goda vänner som kan hjälpa mig. Men insikten är min och bara min.

Nej ingen kanske har använt just dom orden i tråden men tonen från många är ju tydlig.

Har jag förstått det rätt då att din inställning är att det är inte ens någon idé att försöka hjälpa någon som inte förmår hjälpa sig själv? Sköt ditt du så sköter jag mitt, när man är i ett samboförhållande?
Och det för att din vän och ex inte lyckades.

Jag frågade ju även TS om hon behövde hjälp också.

TS har ännu inte svarat alls på mitt inlägg så varför du och jag diskuterar detta vet jag inte.

JAG hade i alla fall gjort allt i min makt för att försöka hjälpa min sambo.

Men igen, det är ett par frågor som TS bör svara på för sig själv främst innan hon kan eller inte kan gå vidare med det...

 

[Angel]

Personligen hade jag blivit skogstokig och antagligen lämnat förhållandet helt. Men det är nog mest för att jag tycker initiativlösa människor är extremt oattraktivt och jag har insett att jag för mitt eget välmåendes skull inte vill tjata överdrivet ofta eller leva med någon som inte har några problem med att jag drar hela lasset själv. Jag är för envis för det och skulle bränna ut mig och jag behöver en partner som snarare hjälper till att stoppa mig i tid än tvärt om.

Självklart får min partner vara extremt trött på sitt jobb eller deprimerad ett tag men sen måste han ju själv vilja ta tag i det. Då hjälper jag ju så klart till och stöttar även om det går dåligt men viljan att hitta arbete, hjälp från vården eller livsglädje kan inte enbart komma från mig. Det är inte direkt så att jag har jättemycket energi över i mitt vardagsliv jag heller och det gäller nog de flesta som arbetar heltid gissar jag.

Det är förstås alltid svårt att säga hur någon annan ska göra i en viss situation. Men orkar man inte "bära andra" så orkar man inte och då måste man säga ifrån så att det på något sätt leder till en hållbar förändring, speciellt om det är barn med i bilden.