Hur äter ni lunch på ert jobb?

[Sel]

Men är det helt oberoende av vad mackan, yoghurten eller vårrullen innehåller? Skulle verkligen ett dagligt knäckebröd med ett salladsblad på, ge exakt samma reaktion (dvs ingen anledning till oro) som en baguette med kalkon, keso och grönsaker?

Helt oberoende, ja. Vuxna människor äter (eller äter inte) som de vill på arbetsplatsen anser jag.
Det ska rätt mycket till innan jag börjar oroa mig för eller lägga mig i mina kollegors privatliv så till den grad att jag faktiskt börjar kommentera deras matvanor.

 

[Motacilla]

Vi kan äta lunch mellan 11 och 13:30. Folk äter väldigt olika tider.
Jag brukar variera mellan att äta för mig själv, lyssnar då på nån podd, och att äta med nån kollega.

Ibland tar jag matlåda med mig och äter i lunchrummet och ibland går jag och äter lunch på nån restaurang.

Vad mina kollegor äter vet jag egentligen inte för jag brukar inte tänka på den saken.

Om jag har en väldigt intensiv dag och vill vara för mig själv brukar jag säga att jag ska ta en promenad på lunchen och så går jag iväg ensam.

Har du tillgång till företagshälsovård? Skulle du kunna träffa en psykolog eller kurator där och prata om dina tankar kring att äta på jobbet, dynamiken på arbetsplatsen osv?
Jag tänker att jag tror att det här är en större sak för dig än för dina kollegor.

Det är säkert värt att beakta att man tyvärr inte kan ändra någon annan heller. Ja, dina kollegor ska bete sig vettigt mot dig.
Men folk är ju som de är, och även om man önskar att saker vore på ett annat sätt så kan man faktiskt bara ändra sitt eget förhållningssätt. Nej, jag menar inte att du ska acceptera att folk säger elakheter. Men du kan också värna om dina gränser och inte göra samma sak varje dag och hoppas på ett annat resultat.

Försök fundera på vilka andra metoder du kan använda dig av för att underlätta lunchen för dig själv. Är det möjligt att ignorera ifall någon kommenterar vad du äter? Byt bara ämne utan att svara.
Gå och ät någon annanstans
Gå ut och ta en promenad och ät medan du promenerar
Ät lite senare/tidigare så du får äta ifred

 

[Thaliaste]

Helt oberoende, ja. Vuxna människor äter (eller äter inte) som de vill på arbetsplatsen anser jag.
Det ska rätt mycket till innan jag börjar oroa mig för eller lägga mig i mina kollegors privatliv så till den grad att jag faktiskt börjar kommentera deras matvanor.

Nu övergick du till en annan fråga, från frågan om att känna oro till frågan om att kommentera. Och i den senare är vi överens.

 

[the_connemara]

För mig som skiftjobbare är hela diskussionen om vad folk äter på sin lunch helt absurd. Den verkar helt utgå ifrån att alla har samma dygnsrytm, vanor och fritid enbart för att man jobbar kontorstider?

Vi har alltifrån folk som inte äter något alls på sina skift beroende på vilket skift de jobbar. Oftast för att de tycker de fungerar bättre med heter det periodisk fasta? Alltså när man äter färre mål per dygn typ med viss tid mellan. Till de som främst vill äta lättare mat. Små mål oftare. 2 lagade mål. Osv. Beroende på möjligheter till att ta rast utifrån skift också. Många trivs bättre med att äta hemma före o efter skiften beroende på vilket skift.

Jag tänker att allt detta blir liksom inte automatiskt en väg att gå bara för att man råkar jobba kontorstider?

För egen del är jag urusel på att sköta mina vanor utanför jobbet och försöker äta minst 2, gärna 3 mål på jobbet varav ett lagat, även nattetid. Men det beror på möjligheterna till att ta rast.

 

[Sel]

Sant, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte känner minsta oro över arbetskamraterna som bara röker en cigg eller häller i sig en kopp kaffe heller - om det inte finns många andra evidens för att de mår dåligt förstås men det är ju en annan tråd. Skulle aldrig lyfta på ögonbrynen över en skippad lunch.

 

[MiniLi]

Helt oberoende, ja. Vuxna människor äter (eller äter inte) som de vill på arbetsplatsen anser jag.
Det ska rätt mycket till innan jag börjar oroa mig för eller lägga mig i mina kollegors privatliv så till den grad att jag faktiskt börjar kommentera deras matvanor.

Då är vi olika där också. Jag har svårt att se matvanor som så ”heligt” att man inte ens får fråga eller säga något.

 

[Lingon]

Då är vi olika där också. Jag har svårt att se matvanor som så ”heligt” att man inte ens får fråga eller säga något.

Och då jobbar du ändå med människor med ätstörningar??

 

[MiniLi]

Och då jobbar du ändå med människor med ätstörningar??

Ja och det kanske är just därför. Jag vet att om alla människor skulle undvika att kommentera folks mat så hade kanske ett gäng av mina patienter varit döda. Att folk har reagerat, även om det varit klumpigt och jättejobbigt, har för typ alla mina patienter varit extremt viktigt för att de själva ska inse att de har problem och behöver hjälp.
Ingen med ätstörning gynnas av att omgivningen är tyst. Det gör bara att de kan fortsätta i sjukdomen.

Jag brukar alltid prata med mina patienter om att man självklart önskar att folk skulle uttrycka sig bra men att vi ändå måste vara glada för att människor reagerar och säger något när de ser saker som väcker deras oro eller som sticker ut från det ”normala”. Mina patienter brukar hålla med. De gillar det inte i stunden, men senare när de kommit längre i sin process är de väldigt tacksamma. Det brukar vara värre för dem där ingen sagt något. Där patienterna själva tänker att en massa folk såg onormala/oroväckande saker men ingen sa något.

 

[Thaliaste]

Sant, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte känner minsta oro över arbetskamraterna som bara röker en cigg eller häller i sig en kopp kaffe heller - om det inte finns många andra evidens för att de mår dåligt förstås men det är ju en annan tråd. Skulle aldrig lyfta på ögonbrynen över en skippad lunch.

Utifrån det som framkommit i tråden så tror jag att kollegorna i detta fall tycker att de har skäl att tro att TS inte mår bra, så jag tycker inte alls att det är en annan tråd. Det är ju det som är en av de två frågorna i tråden; 1. Är det okej att lägga märke till vad andra äter och känna oro för en kollega med det som en faktor (tillsammans med andra faktorer) 2. Är det okej att kommentera/lägga sig i vad andra äter.

Mitt eget svar (som jag redan skrivit i andra inlägg tidigare) är:
1. All kosthållning är inte hälsosam och det är okej att känna oro för en kollega där det märks genom maten/ätandet/beteendet att hen inte mår bra. Jag tycker det är ett tråkigt samhälle där man inte får bry sig om andra.
2. Det kan vara okej att kommentera/lägga sig i beroende på relationen och hur personen ifråga reagerar, men vanligtvis på en vanlig arbetsplats är det inte lämpligt eller konstruktivt att anmärka, särskilt inte att tjata eller göra det inför andra. I TS situation verkar någon varit på väg att vara våldsam och det är ju långt över alla gränser.

 

[Lingon]

Ja och det kanske är just därför. Jag vet att om alla människor skulle undvika att kommentera folks mat så hade kanske ett gäng av mina patienter varit döda. Att folk har reagerat, även om det varit klumpigt och jättejobbigt, har för typ alla mina patienter varit extremt viktigt för att de själva ska inse att de har problem och behöver hjälp.
Ingen med ätstörning gynnas av att omgivningen är tyst. Det gör bara att de kan fortsätta i sjukdomen.

Jag brukar alltid prata med mina patienter om att man självklart önskar att folk skulle uttrycka sig bra men att vi ändå måste vara glada för att människor reagerar och säger något när de ser saker som väcker deras oro eller som sticker ut från det ”normala”. Mina patienter brukar hålla med. De gillar det inte i stunden, men senare när de kommit längre i sin process är de väldigt tacksamma. Det brukar vara värre för dem där ingen sagt något. Där patienterna själva tänker att en massa folk såg onormala/oroväckande saker men ingen sa något.

Fast det finns tillfällen då det är lämpligt att ta upp med en person att man är orolig för något beteende personen har och det finns tillfällen då det inte är lämpligt. I lunchrummet bland en massa kollegor är inte en lämplig plats. Om man har en genuin oro (och inte bara är en skitstövel som älskar att hacka på folk som inte är exakt som man själv) så söker man upp personen i en situation då man kan prata med hen utan andra närvarande eftersom man då har bättre chans att människan faktiskt lyssnar och tar till sig det man säger. Jag hade sökt upp personen vid ett annat tillfälle på hens kontor eller annan plats där jag kunde få prata med hen lite diskret. Kanske vet personen redan att hen har en ätstörning men har inte lust att basunera ut det mitt i lunchrummet bland alla kollegor. Risken är stor då att personen mest får panik över att alla ska höra det och slår i från sig och jag har då inte uppnått något. Men om jag söker upp hen ensam så kanske hen kan anförtro mig det. Eller om det är nåt annat som gör att hen äter som hen gör. Graviditet. Sjukdom.

 

[MiniLi]

Fast det finns tillfällen då det är lämpligt att ta upp med en person att man är orolig för något beteende personen har och det finns tillfällen då det inte är lämpligt. I lunchrummet bland en massa kollegor är inte en lämplig plats. Om man har en genuin oro (och inte bara är en skitstövel som älskar att hacka på folk som inte är exakt som man själv) så söker man upp personen i en situation då man kan prata med hen utan andra närvarande eftersom man då har bättre chans att människan faktiskt lyssnar och tar till sig det man säger. Jag hade sökt upp personen vid ett annat tillfälle på hens kontor eller annan plats där jag kunde få prata med hen lite diskret. Kanske vet personen redan att hen har en ätstörning men har inte lust att basunera ut det mitt i lunchrummet bland alla kollegor. Risken är stor då att personen mest får panik över att alla ska höra det och slår i från sig och jag har då inte uppnått något. Men om jag söker upp hen ensam så kanske hen kan anförtro mig det. Eller om det är nåt annat som gör att hen äter som hen gör. Graviditet. Sjukdom.

Jag skrev inget om när och hur. Du svarade på ett inlägg som var riktat till en annan användare och det handlade inte om när/hur utan just om huruvida man blir orolig eller inte och huruvida man tycker att matvanor är något andra ens ska tänka kring eller inte.

 

[Lingon]

Jag skrev inget om när och hur. Du svarade på ett inlägg som var riktat till en annan användare och det handlade inte om när/hur utan just om huruvida man blir orolig eller inte och huruvida man tycker att matvanor är något andra ens ska tänka kring eller inte.

Fast nu handlar ju hela tråden om kollegor som hela tiden kommenterar TS mat i just lunchrummet.

 

[MiniLi]

Fast nu handlar ju hela tråden om kollegor som hela tiden kommenterar TS mat i just lunchrummet.

Nej alla inlägg i tråden handlar inte om ts situation. Det finns flera diskussionsspår som är mer generella. Det inlägg du svarade på handlade inte överhuvudtaget om ts.

 

[Kiwifrukt]

Utifrån det som framkommit i tråden så tror jag att kollegorna i detta fall tycker att de har skäl att tro att TS inte mår bra, så jag tycker inte alls att det är en annan tråd. Det är ju det som är en av de två frågorna i tråden; 1. Är det okej att lägga märke till vad andra äter och känna oro för en kollega med det som en faktor (tillsammans med andra faktorer) 2. Är det okej att kommentera/lägga sig i vad andra äter.

Mitt eget svar (som jag redan skrivit i andra inlägg tidigare) är:
1. All kosthållning är inte hälsosam och det är okej att känna oro för en kollega där det märks genom maten/ätandet/beteendet att hen inte mår bra. Jag tycker det är ett tråkigt samhälle där man inte får bry sig om andra.
2. Det kan vara okej att kommentera/lägga sig i beroende på relationen och hur personen ifråga reagerar, men vanligtvis på en vanlig arbetsplats är det inte lämpligt eller konstruktivt att anmärka, särskilt inte att tjata eller göra det inför andra. I TS situation verkar någon varit på väg att vara våldsam och det är ju långt över alla gränser.

Fast nu mådde inte jag dåligt över det här i den utsträckning jag gör idag innan de började tjata om det. Det har funkat bra i många år innan jag började på den här arbetsplatsen. Jag mår sämre över det nu när jag måste tillbaka än vad jag gjorde innan pandemin när det var vardag att de satt där och hackade på mig hela tiden. Det handlar inte om mina kollegor i sig, det handlar om att jag blev hackad på av läraren som barn, som gjorde mina klasskamrater förbannade på mig för att de inte fick någon rast om jag spydde ner hela bordet för att läraren tvingade mig äta. Det tycker jag inte är speciellt konstigt att reagera på? Jag har sagt till dem flera gånger att jag äter middag hemma. Att jag alltid ätit så ”lite”, men precis lika lite som det går in för ett (fåtal) personer i den här tråden att alla är olika med olika behov, så fattar de inte det.

Jag trivs med mitt jobb för övrigt. Jag är bra på mitt jobb. Jag tycker om mina arbetsuppgifter och min chef. Jag har inte något emot mina kollegor i jobbet heller. Däremot har jag problem med att de ska lägga sig i mitt privatliv, vilket lunchen faktiskt är (icke betalad tid, inget arbetsgivaren har med att göra). Det ska väldigt mycket till för att jag ska gå ner där igen, jag har fått massor av bra och vettiga tips i tråden på hur man kan göra och hur andra gör som också ogillar att hela tiden vara social med andra. Att byta jobb eller att kollegorna bara menar väl är inte såna råd.

 

[MiniLi]

Fast nu mådde inte jag dåligt över det här i den utsträckning jag gör idag innan de började tjata om det. Det har funkat bra i många år innan jag började på den här arbetsplatsen. Jag mår sämre över det nu när jag måste tillbaka än vad jag gjorde innan pandemin när det var vardag att de satt där och hackade på mig hela tiden. Det handlar inte om mina kollegor i sig, det handlar om att jag blev hackad på av läraren som barn, som gjorde mina klasskamrater förbannade på mig för att de inte fick någon rast om jag spydde ner hela bordet för att läraren tvingade mig äta. Det tycker jag inte är speciellt konstigt att reagera på? Jag har sagt till dem flera gånger att jag äter middag hemma. Att jag alltid ätit så ”lite”, men precis lika lite som det går in för ett (fåtal) personer i den här tråden att alla är olika med olika behov, så fattar de inte det.

Jag trivs med mitt jobb för övrigt. Jag är bra på mitt jobb. Jag tycker om mina arbetsuppgifter och min chef. Jag har inte något emot mina kollegor i jobbet heller. Däremot har jag problem med att de ska lägga sig i mitt privatliv, vilket lunchen faktiskt är (icke betalad tid, inget arbetsgivaren har med att göra). Det ska väldigt mycket till för att jag ska gå ner där igen, jag har fått massor av bra och vettiga tips i tråden på hur man kan göra och hur andra gör som också ogillar att hela tiden vara social med andra. Att byta jobb eller att kollegorna bara menar väl är inte såna råd.

Jag vet ju inte så mkt alls om din situation, så det här svaret är mer generellt för att få in ett annat perspektiv. Om jag var orolig för en kollegas ätande och tog upp det med den personen så skulle jag inte bli lugnare av att få höra att personen äter middag. Många människor äter ju ordentligt vid alla mål, de äter både frukost, lunch och middag och några mellanmål däremellan. Att en person (som jag oroar mig för av olika skäl) äter vid andra tider på dygnet behöver inte alls lugna den oron.

Nu har jag ju ingen aning om vad dina kollegor tänker och det låter ju som att de beter sig minst sagt klumpigt. Men jag kan fatta att "jag äter faktiskt middag" inte gör så stor skillnad om man faktiskt är orolig eller har reagerat på någons matvanor eller inställning till mat.

 

[Thaliaste]

Fast nu mådde inte jag dåligt över det här i den utsträckning jag gör idag innan de började tjata om det. Det har funkat bra i många år innan jag började på den här arbetsplatsen. Jag mår sämre över det nu när jag måste tillbaka än vad jag gjorde innan pandemin när det var vardag att de satt där och hackade på mig hela tiden. Det handlar inte om mina kollegor i sig, det handlar om att jag blev hackad på av läraren som barn, som gjorde mina klasskamrater förbannade på mig för att de inte fick någon rast om jag spydde ner hela bordet för att läraren tvingade mig äta. Det tycker jag inte är speciellt konstigt att reagera på? Jag har sagt till dem flera gånger att jag äter middag hemma. Att jag alltid ätit så ”lite”, men precis lika lite som det går in för ett (fåtal) personer i den här tråden att alla är olika med olika behov, så fattar de inte det.

Jag trivs med mitt jobb för övrigt. Jag är bra på mitt jobb. Jag tycker om mina arbetsuppgifter och min chef. Jag har inte något emot mina kollegor i jobbet heller. Däremot har jag problem med att de ska lägga sig i mitt privatliv, vilket lunchen faktiskt är (icke betalad tid, inget arbetsgivaren har med att göra). Det ska väldigt mycket till för att jag ska gå ner där igen, jag har fått massor av bra och vettiga tips i tråden på hur man kan göra och hur andra gör som också ogillar att hela tiden vara social med andra. Att byta jobb eller att kollegorna bara menar väl är inte såna råd.

Jag vet att jag inte ger just de råden du önskade eftersom det du önskade var råd om hur du undviker situationen. Men det har ju många andra gett och till syvende och sist så blir det du själv som bestämmer vad du vill lyssna på och hur du ska leva ditt liv.

Det är verkligen inget konstigt att du har det jobbigt med ätande tillsammans med andra efter dina upplevelser i barndomen! Det är det väl ingen som har tyckt i tråden hoppas jag? Frågan IDAG blir dock mer om det är klokt att den idiotiska läraren ska fortsätta påverka dig och dina relationer till kollegor på nuvarande jobb och framtida jobb, middagar i det privata osv för all framtid? Med det menar jag verkligen inte att det skulle gå att "skärpa till sig bara", jag menar snarare att det finns hjälp att få för att lämna trauman bakom sig. Du är verkligen inte konstig som har blivit påverkad djupt av en sådan kränkning, tänker jag.

 

[Badger]

Utifrån det som framkommit i tråden så tror jag att kollegorna i detta fall tycker att de har skäl att tro att TS inte mår bra, så jag tycker inte alls att det är en annan tråd. Det är ju det som är en av de två frågorna i tråden; 1. Är det okej att lägga märke till vad andra äter och känna oro för en kollega med det som en faktor (tillsammans med andra faktorer) 2. Är det okej att kommentera/lägga sig i vad andra äter.

Mitt eget svar (som jag redan skrivit i andra inlägg tidigare) är:
1. All kosthållning är inte hälsosam och det är okej att känna oro för en kollega där det märks genom maten/ätandet/beteendet att hen inte mår bra. Jag tycker det är ett tråkigt samhälle där man inte får bry sig om andra.
2. Det kan vara okej att kommentera/lägga sig i beroende på relationen och hur personen ifråga reagerar, men vanligtvis på en vanlig arbetsplats är det inte lämpligt eller konstruktivt att anmärka, särskilt inte att tjata eller göra det inför andra. I TS situation verkar någon varit på väg att vara våldsam och det är ju långt över alla gränser.

Generellt sett så kan jag inom mig notera att folk äter annorlunda än jag och kanske någonting som skulle kunna betraktas som konstigt rent allmänt som senare populära sätt att äta innan de blivit riktigt populära tex.

Men jag tycker nog att jag aldrig direkt kunnat känna oro inför det (som kollega) eftersom vanligen personen antingen med viss sannolikhet vet om att det inte är superduper (att röka kanske) eller deklarerar nöjt att de numera äter det här för att det är så mycket nyttigare eller för att de praktiskt taget verkar äta just så kontinuerligt och ingenting annat ändras. Dvs man tänker sig att man gärna vill ha två parametrar för att börja känna så mycket oro att man kommenterar en kollegas vanor (kanske inte en väns dock). Tex för att ta någonting relativt orelaterat till mat, röker och börjar hosta mer och mer.

Överhuvudtaget försöker jag låta bli att lägga mig i folks användning av hjälmar, rökning, div ätbara grejor och allt möjligt. Om en gubbe rider framför mig i hatt rycker jag på axlarna och tänker inte mer på det.

 

[Kiwifrukt]

Jag vet ju inte så mkt alls om din situation, så det här svaret är mer generellt för att få in ett annat perspektiv. Om jag var orolig för en kollegas ätande och tog upp det med den personen så skulle jag inte bli lugnare av att få höra att personen äter middag. Många människor äter ju ordentligt vid alla mål, de äter både frukost, lunch och middag och några mellanmål däremellan. Att en person (som jag oroar mig för av olika skäl) äter vid andra tider på dygnet behöver inte alls lugna den oron.

Nu har jag ju ingen aning om vad dina kollegor tänker och det låter ju som att de beter sig minst sagt klumpigt. Men jag kan fatta att "jag äter faktiskt middag" inte gör så stor skillnad om man faktiskt är orolig eller har reagerat på någons matvanor eller inställning till mat.

Men om vi vänder på det? Att du hade sagt till av välmening (flera gånger) och hela tiden får till svar att personen inte har några problem med det? Hade du fortsatt tjata? Varje dag i nästan två år? Det hade inte jag gjort. Jag hoppas att jag hade skött det snyggare än vad mina kollegor gör, till exempel frågat kollegan i enrum (inte inför hela gruppen och i aggressiva ordalag) eller pratat med chefen så att hen får ta hand om problemet (chefen har ett visst personalansvar och kan lägga sig i lite mer än vad en kollega kan). Hade det varit en person jag känner väldigt väl hade jag kunnat försöka prata med personen själv, annars hade jag nog faktiskt involverat chefen. Ingen av mina kollegor faller inom ramen för "känner tillräckligt väl." Hade du fortsatt om du märker att kollegan tar illa upp? Som de håller på blir det ett förhör av det hela. Av en person som mår bra för övrigt, inte är underviktig och som sköter sitt jobb mer än tillfredsställande. Det finns liksom inga andra varningsklockor.

 

[Kiwifrukt]

Jag vet att jag inte ger just de råden du önskade eftersom det du önskade var råd om hur du undviker situationen. Men det har ju många andra gett och till syvende och sist så blir det du själv som bestämmer vad du vill lyssna på och hur du ska leva ditt liv.

Det är verkligen inget konstigt att du har det jobbigt med ätande tillsammans med andra efter dina upplevelser i barndomen! Det är det väl ingen som har tyckt i tråden hoppas jag? Frågan IDAG blir dock mer om det är klokt att den idiotiska läraren ska fortsätta påverka dig och dina relationer till kollegor på nuvarande jobb och framtida jobb, middagar i det privata osv för all framtid? Med det menar jag verkligen inte att det skulle gå att "skärpa till sig bara", jag menar snarare att det finns hjälp att få för att lämna trauman bakom sig. Du är verkligen inte konstig som har blivit påverkad djupt av en sådan kränkning, tänker jag.

Fast jag har ju inga större problem med att äta i grupp privat. Jag kan gå hem till någon och äta middag. Jag kan gå på restaurang och jag äter hämtmat. Det är kombinationen av det här skrikiga, stökiga lunchrummet med massa, massa folk (långt ifrån bara de kollegor jag känner och jobbar med) och att de lägger sig i på ett oförskämt och rent av ouppfostrat sätt som stör mig. Som jag ser det så finns det tre vettiga alternativ härifrån, 1) att arbetsplatsen ändrar syn på det här med hemmajobb och är mer flexibla med det (kommer förmodligen inte hända), 2) att jag inte går ner i lunchrummet utan äter på mitt rum (vi får äta på rummet, så det är inte förbjudet i sig) eller 3) att jag fortsätter gå ner där och blir hackad på. För de kommer inte sluta. Då känner jag ganska tydligt att så länge alternativ 1 inte är aktuellt är det egentligen bara alternativ 2 kvar?

 

[MiniLi]

Men om vi vänder på det? Att du hade sagt till av välmening (flera gånger) och hela tiden får till svar att personen inte har några problem med det? Hade du fortsatt tjata? Varje dag i nästan två år? Det hade inte jag gjort. Jag hoppas att jag hade skött det snyggare än vad mina kollegor gör, till exempel frågat kollegan i enrum (inte inför hela gruppen och i aggressiva ordalag) eller pratat med chefen så att hen får ta hand om problemet (chefen har ett visst personalansvar och kan lägga sig i lite mer än vad en kollega kan). Hade det varit en person jag känner väldigt väl hade jag kunnat försöka prata med personen själv, annars hade jag nog faktiskt involverat chefen. Ingen av mina kollegor faller inom ramen för "känner tillräckligt väl." Hade du fortsatt om du märker att kollegan tar illa upp? Som de håller på blir det ett förhör av det hela. Av en person som mår bra för övrigt, inte är underviktig och som sköter sitt jobb mer än tillfredsställande. Det finns liksom inga andra varningsklockor.

Jag hade inte betett mig på det sätt som dina kollegor verkar göra nej, men det var heller inte den delen jag syftade på utan jag ville mest föra in ett perspektiv just kring oron och vad som lugnar eller inte där. Jag hade inte gjort på samma sätt som dina kollegor, men jag hade inte heller lagt ner det om jag fortsätter vara orolig. Så ja, jag hade säkert kunnat fortsätta i två år även om personen nekar till problemen. Om jag verkligen varit orolig. Men som sagt - jag hade försökt sköta det på ett mindre klumpigt sätt.