Hur äter ni lunch på ert jobb?

[MiniLi]

Du konstaterar att det är osunt, men lägger dig inte i i övrigt. Okej!

Ja jag får väl tycka vad jag vill? Det betyder inte att jag går runt och försöker ändra allas ätande hela tiden.

 

[Lingon]

Men snälla? Läser du ens mina inlägg? Jag har ju skrivit om matiga mackor flera gånger och att det är något helt annat än tex en vanlig ostsmörgås.

Jag förstår faktiskt inte varför du är så otrevlig. Du hugger på mina inlägg precis hela tiden och skriver aggressiva inlägg. Det är helt okej att vi inte tycker lika men jag tycker du beter dig onödigt illa.

Jag skrev innan att det är stor skillnad på två rostemackor av vitaste brödet och två mackor av surdegsbröd och då skrev du att det var oväsentligt vilket bröd det var. Förutom om det var en baguett. Då fanns det tydligen helt plötsligt tillräckligt med näring.

 

[MiniLi]

Jag skrev innan att det är stor skillnad på två rostemackor av vitaste brödet och två mackor av surdegsbröd och då skrev du att det var oväsentligt vilket bröd det var. Förutom om det var en baguett. Då fanns det tydligen helt plötsligt tillräckligt med näring.

Jag skrev matiga mackor med mer bröd och mer innehåll än bara vanligt pålägg. Jag skrev wraps och baguette som exempel.
Men jag har noll lust att försöka förklara mer för dig, det känns som att du nästan anstränger dig för att missförstå och det ger ju inte speciellt roliga diskussioner.

 

[Tonto]

Jag läste slarvigt. Vet dock inte hur du får ihop det med en macka, men jag kanske inte riktigt fattar vilken typ av smörgås vi pratar om.

Fralla 233 kcal
Ost, en skiva 54 kcal
Skinka, två skivor 43 kcal
Smör, 67 kcal

= 397 kcal

 

[alazzi]

På mina arbetsplatser i Tyskland så är det fullt normalt att bara ha med sig någon macka. Någon tar en youghurt eller en sallad från affären. Vi har en.micro men det är sällan den används.

Vi är så många och lunchrummet är litet så vi är indelade i olika grupper och har en bestämd tid när vi får ta rast.

Vi får inte äta vid våra arbetsplatser.

Rökarna sätter sig ute och tar sin rast där.

Jag vill ha lugn och ro och vill helst ha en lugn stund när jag äter. Majoriteten i min grupp sitter med sin telefon och surfar i tysthet. Några kollegor är tyvärr väldigt högljudda och jag blir stressad av deras samtal som förs i en ganska hög volym.

 

[alazzi]

Jag äter enligt 16:8 så jag äter inte frukost innan jobbet heller utan dagens första mål när jag har dagskift blir 10.30 när jag har min rast. Jag började skippa frukosten när jag började skiftet 06.00 och inte kunde gå på toa på 4 timmar när jag hade rast. Det fungerade helt enkelt inte att äta frukost då.

 

[Thaliaste]

Fast jag vill inte sitta hemma enbart på grund av det. Jag vill sitta hemma för att jag får mycket mer gjort hemma, för att jag har en mycket rikare fritid när jag jobbar hemma av den enkla anledningen att jag tjänar så mycket tid på att slippa pendla och för att jag ärligt talat trivs med det. Mina kollegor har rätt tråkiga samtalsämnen som jag inte är speciellt intresserad av att prata om, ja, men så länge vi funkar ihop i arbetsrelaterade sammanhang (som lunchen inte är!) så tycker jag faktiskt att det är extremt drastiskt att byta arbetsplats. De är förmodligen minst lika ointresserade av att jag skulle prata om sånt som intresserar mig, skulle jag bara kunna jobba på arbetsplatser där folk pratar om sånt som intresserar mig skulle jag bli ganska begränsad.

Jag har ingen dokumenterad ätstörning. Om alla som inte vill ha andra människor petande i sin mat har en ätstörning eller få den kontrollerad in i minsta näringsrika detalj varje dag verkar stora delar av den här tråden också vara ätstörda, vilket jag absolut inte tror att de är.

Jag vill vara tydlig med att JAG inte har bedömt dig som ätstörd, jag har inte vetskap nog för att kunna uttala mig om det alls. Jag har bara gått på att du själv konstaterar att du troligen har en ätstörning. Jag tycker också - vilket jag skrivit - att det inte är ett trevligt eller konstruktivt beteende att komma med ovälkomna kommentarer om andras mat. Men man bör inte blanda ihop åsikten om beteendet att kommentera andras mat, med att matintaget i sig verkligen är "normalt" (vad det begreppet nu betyder) ur ett hälsoperspektiv. Det var min poäng.

Om det finns andra skäl att stanna hemma så är det ju så, jag kommenterade enbart utifrån att det verkade från trådstarten att lunchsituationen är en stor issue i din arbetsdag. Om det inte är så, så blir förstås också utfallet ett annat.

 

[Thaliaste]

Men vart kom ätstörningsproblematiken in i det jag skrev?
Jag menar bara att man inte kan bedöma en persons ätbeteende och mående enbart baserat på ett mål och hur det intas.

Ätstörningsproblematik kom in i bilden då TS nämnde det, och det är vad jag har svarat utifrån. Jag har alltså inte själv gjort den bedömningen på lunchinnehållet - det kan jag såklart inte göra, precis som du skriver - utan på vad TS själv skriver.

 

[Kiwifrukt]

Jag vill vara tydlig med att JAG inte har bedömt dig som ätstörd, jag har inte vetskap nog för att kunna uttala mig om det alls. Jag har bara gått på att du själv konstaterar att du troligen har en ätstörning. Jag tycker också - vilket jag skrivit - att det inte är ett trevligt eller konstruktivt beteende att komma med ovälkomna kommentarer om andras mat. Men man bör inte blanda ihop åsikten om beteendet att kommentera andras mat, med att matintaget i sig verkligen är "normalt" (vad det begreppet nu betyder) ur ett hälsoperspektiv. Det var min poäng.

Om det finns andra skäl att stanna hemma så är det ju så, jag kommenterade enbart utifrån att det verkade från trådstarten att lunchsituationen är en stor issue i din arbetsdag. Om det inte är så, så blir förstås också utfallet ett annat.

Och det är ett stort issue för mig, absolut, annars hade jag ju inte startat tråden. Nu har jag dock fått en del vettiga tips som att äta på rummet/gå en promenad och äta sen som är värda att testa och se om det funkar bättre.

Allra helst hade jag velat fortsätta hemma, både på grund av maten och annat. Får jag inte det måste jag ju göra någonting för så som det var innan pandemin pallar jag ärligt talat inte igen.

 

[Sel]

Du skrev själv "mindre" och "större" i ditt inlägg. Mina luncher och middagar är likadana i storlek. De är storleksmässigt som de flesta andra människor äter, även om det såklart finns en jättestor variation.

Jag tror inte jag känner en enda människa som i vardagen äter likvärdiga portioner i lunch och middag. Lunchen är definitivt en lättare måltid för mig och mackor känns mer normalt än till exempel lasagne, majoriteten av mitt umgänge håller med. Orka upp och jobba igen efter en portion varm, tung mat liksom. Puh!

 

[MiniLi]

Jag tror inte jag känner en enda människa som i vardagen äter likvärdiga portioner i lunch och middag. Lunchen är definitivt en lättare måltid för mig och mackor känns mer normalt än till exempel lasagne, majoriteten av mitt umgänge håller med. Orka upp och jobba igen efter en portion varm, tung mat liksom. Puh!

Det är standard hos de flesta jag känner. Även på min andra arbetsplats, på tidigare arbetsplatser och tex under utbildning.

 

[Thaliaste]

Och det är ett stort issue för mig, absolut, annars hade jag ju inte startat tråden. Nu har jag dock fått en del vettiga tips som att äta på rummet/gå en promenad och äta sen som är värda att testa och se om det funkar bättre.

Allra helst hade jag velat fortsätta hemma, både på grund av maten och annat. Får jag inte det måste jag ju göra någonting för så som det var innan pandemin pallar jag ärligt talat inte igen.

Hoppas att du hittar en lösning som funkar bättre!

 

[the_connemara]

@Kiwifrukt Nu vill jag inte du ska ta detta personligt emot dig på något vis. Tvärtom är det snarare väldigt specifikt för mig och min upplevelse och kanske stämmer väldigt lite in på gemene man? Men jag liksom kände lite igen mig i tankegångarna som för just mig förstorat vissa sociala situationer negativt och som jag liksom ändå var tvungen att hantera (jobb osv som du ju också är inne på).

För det första, jag vill INTE förminska din situation eller din upplevelse, det låter helt vidrigt respektlöst på flera nivåer och i alldeles för stor mängd för att orka hantera. Och praktiska tips liknande tråden har också hjälpt mig massor. För när man är mitt i den stressen hjälper det liksom inte att höra att folk menar nog bara väl osv. Då känner iaf jag mig bara förminskad, jag måste komma ur det låsta läget först.

Jag ville bara lyfta att när jag själv kommit ur den där paniksituationen och ens har möjlighet att se situationen lite utifrån. Då har det hjälpt mig mycket att (delvis med min arbetsterapeut, jag har autism och går hos habiliteringen för hjälp o stöd med vardagen) resonera kring alternativa sätt att se på mitt beteende, deras beteende, hur jag kan bemöta deras reaktioner och hur jag kan agera på mina egna reaktioner. Att fundera kring detta i ett lugnt tillstånd över tid (för mig är det något jag gör dagligen eftersom jag tycker många sociala situationer är svåra) har för mig minskat en del av stressen. Att jag inte av bara tanken på situationen blir stressad och låser mig vid att det kommer bli kaos och sedan kommer jag inte ur det (och undviker situationen helt istället med ännu sämre konsekvenser oftast).

Kanske kan du med hjälp av tipsen i tråden lyckas bryta den onda cirkeln och börja på något liknande spår? För mig känns det iaf i nuläget som att det gör att saker blir mer och mer hanterbara med tiden. Jag var länge i ett läge där jag bara kände jag hade "undvik" eller "härda ut" och båda de två stressade mig oerhört och var väldigt destruktiva inte bara för situationerna som så utan liksom för hela mitt självförtroende. Jag upplevde att jag "inte klarade av" saker som bara blev svårare och fler typ? Men det var ju alltså inte bara en grej utan rent allmänt väldigt många många situationer i mitt fall så det påverkar ju säkert också.


Rent allmänt till tråden om att kommentera mat och matstörda beteenden. På mitt jobb är det många av männen som diskuterar mat/träning/dieter/bantning och är "avslappnat negativa" till sin (i deras tycke) för höga vikt. Eftersom jag inte har en komplicerad relation till mat i den bemärkelsen så har jag mer och mer börjat flika in att för mig är det viktigt att inte skapa negativa tankar om mat/träning/kroppen. För jag tycker inte sådana diskussioner egentligen hör hemma helt fritt i ett lunchrum, man vet aldrig vad de som lyssnar har för bakgrund och relation. Jag tänker att om vi som orkar ta den diskussionen gör det, så kanske de som inte orkar faktiskt få lite mer frid på lunchen. Trots allt så är det ju något som ingår i de flestas jobbvardag att ha lunch på arbetsplatsen.

 

[Kiwifrukt]

@Kiwifrukt Nu vill jag inte du ska ta detta personligt emot dig på något vis. Tvärtom är det snarare väldigt specifikt för mig och min upplevelse och kanske stämmer väldigt lite in på gemene man? Men jag liksom kände lite igen mig i tankegångarna som för just mig förstorat vissa sociala situationer negativt och som jag liksom ändå var tvungen att hantera (jobb osv som du ju också är inne på).

För det första, jag vill INTE förminska din situation eller din upplevelse, det låter helt vidrigt respektlöst på flera nivåer och i alldeles för stor mängd för att orka hantera. Och praktiska tips liknande tråden har också hjälpt mig massor. För när man är mitt i den stressen hjälper det liksom inte att höra att folk menar nog bara väl osv. Då känner iaf jag mig bara förminskad, jag måste komma ur det låsta läget först.

Jag ville bara lyfta att när jag själv kommit ur den där paniksituationen och ens har möjlighet att se situationen lite utifrån. Då har det hjälpt mig mycket att (delvis med min arbetsterapeut, jag har autism och går hos habiliteringen för hjälp o stöd med vardagen) resonera kring alternativa sätt att se på mitt beteende, deras beteende, hur jag kan bemöta deras reaktioner och hur jag kan agera på mina egna reaktioner. Att fundera kring detta i ett lugnt tillstånd över tid (för mig är det något jag gör dagligen eftersom jag tycker många sociala situationer är svåra) har för mig minskat en del av stressen. Att jag inte av bara tanken på situationen blir stressad och låser mig vid att det kommer bli kaos och sedan kommer jag inte ur det (och undviker situationen helt istället med ännu sämre konsekvenser oftast).

Kanske kan du med hjälp av tipsen i tråden lyckas bryta den onda cirkeln och börja på något liknande spår? För mig känns det iaf i nuläget som att det gör att saker blir mer och mer hanterbara med tiden. Jag var länge i ett läge där jag bara kände jag hade "undvik" eller "härda ut" och båda de två stressade mig oerhört och var väldigt destruktiva inte bara för situationerna som så utan liksom för hela mitt självförtroende. Jag upplevde att jag "inte klarade av" saker som bara blev svårare och fler typ? Men det var ju alltså inte bara en grej utan rent allmänt väldigt många många situationer i mitt fall så det påverkar ju säkert också.


Rent allmänt till tråden om att kommentera mat och matstörda beteenden. På mitt jobb är det många av männen som diskuterar mat/träning/dieter/bantning och är "avslappnat negativa" till sin (i deras tycke) för höga vikt. Eftersom jag inte har en komplicerad relation till mat i den bemärkelsen så har jag mer och mer börjat flika in att för mig är det viktigt att inte skapa negativa tankar om mat/träning/kroppen. För jag tycker inte sådana diskussioner egentligen hör hemma helt fritt i ett lunchrum, man vet aldrig vad de som lyssnar har för bakgrund och relation. Jag tänker att om vi som orkar ta den diskussionen gör det, så kanske de som inte orkar faktiskt få lite mer frid på lunchen. Trots allt så är det ju något som ingår i de flestas jobbvardag att ha lunch på arbetsplatsen.

Tack för ditt inlägg. Du har nog rätt i att det delvis är den sociala situationen i sig (det vill säga en större grupp av människor som jag inte valt själv och som jag heller inte har något gemensamt med eller några direkta naturliga samtalsämnen med) som också är jobbig. På det ligger den jättejättejobbiga delen med att jag ska äta tillsammans med de här personerna, vilket på grund av mitt bakomliggande trauma från skolmatsalen är extremt jobbigt. Att de sen kommenterar slash klagar på allt jag äter (nu är det många i tråden som nämnt mackor, men det jag äter brukar vara yoghurt/kvarg) gör inte saken bättre. Jag har försökt utmana mig genom att faktiskt gå ner i lunchrummet och inte sitta i bilen som jag egentligen vill, men det är just att jag mått så mycket bättre nu under pandemin när jag sluppit den delen helt och hållet som gör att jag drar mig för det.

 

[Thaliaste]

Jag tror inte jag känner en enda människa som i vardagen äter likvärdiga portioner i lunch och middag. Lunchen är definitivt en lättare måltid för mig och mackor känns mer normalt än till exempel lasagne, majoriteten av mitt umgänge håller med. Orka upp och jobba igen efter en portion varm, tung mat liksom. Puh!

Men för att det är lagad/varm mat måste den inte vara tung? Och man måste inte äta så mycket så man känner sig övermätt. Själv uppskattar jag att ta det lugnt efter maten oavsett om jag äter varm eller kall mat till lunch, men "lösningen" för att slippa att matsmältningen kickar igång - att bara äta litegrann, vore verkligen usel för mig. Då skulle jag inte orka jobba hela eftermiddagen.

Så det är helt klart olika. De flesta på mitt jobb äter lagad mat till lunch, varm eller kall. Vi har en bra salladsbar i närheten, och de har inte precis små portioner även om maten är kall. Och så är det en handfull som äter fil och flingor eller någon shake. Sen finns det förstås också de som inte tar lunch gemensamt alls, och de vet jag ju inte vad/om de äter.

Precis som att du inte tycker att man bör tycka att det är en konstig matvana att äta mackor till lunch, så bör du då inte heller anmärka på lasagne som en konstig matvana till lunch. Det är jättegott och väldigt enkelt att ha i matlåda = perfekt lunchmat!

 

[Sel]

Men för att det är lagad/varm mat måste den inte vara tung? Och man måste inte äta så mycket så man känner sig övermätt. Själv uppskattar jag att ta det lugnt efter maten oavsett om jag äter varm eller kall mat till lunch, men "lösningen" för att slippa att matsmältningen kickar igång - att bara äta litegrann, vore verkligen usel för mig. Då skulle jag inte orka jobba hela eftermiddagen.

Så det är helt klart olika. De flesta på mitt jobb äter lagad mat till lunch, varm eller kall. Vi har en bra salladsbar i närheten, och de har inte precis små portioner även om maten är kall. Och så är det en handfull som äter fil och flingor eller någon shake. Sen finns det förstås också de som inte tar lunch gemensamt alls, och de vet jag ju inte vad/om de äter.

Precis som att du inte tycker att man bör tycka att det är en konstig matvana att äta mackor till lunch, så bör du då inte heller anmärka på lasagne som en konstig matvana till lunch. Det är jättegott och väldigt enkelt att ha i matlåda = perfekt lunchmat!

Jag har inte sagt att det är det minsta konstigt, bara att det i min umgängeskrets är mer vanligt med lättare käk till lunch och att jag personligen inte skulle orka med "lagad mat" som lunchmål. Att det är olika var en del av poängen!

Sedan ser förstås hela lunchsituationen olika ut på olika jobb. Vi har tio-trettio minuter på oss att hinna värma, äta och eventuellt smälta mat.

 

[Sel]

Det är standard hos de flesta jag känner. Även på min andra arbetsplats, på tidigare arbetsplatser och tex under utbildning.

Så det är olika, helt enkelt. Jag hade lika lite oroat mig för en kollega som åt mackor, drack youghurt eller åt vårrullar liksom. Mackor är en jättevanlig lunchmat.

 

[Thaliaste]

Jag har inte sagt att det är det minsta konstigt, bara att det i min umgängeskrets är mer vanligt med lättare käk till lunch och att jag personligen inte skulle orka med "lagad mat" som lunchmål. Att det är olika var en del av poängen!

Sedan ser förstås hela lunchsituationen olika ut på olika jobb. Vi har tio-trettio minuter på oss att hinna värma, äta och eventuellt smälta mat.

Du skrev att mackor känns mer normalt än lasagne, vilket jag tolkade som en värdering mellan dem.

Absolut ser förutsättningarna olika ut för vad som funkar och inte, men det påverkar inte vad som är "normalt" att äta till lunch som jag ser det. Ibland hinner jag inte äta lunch alls, det betyder inte att jag tycker att det var ett lämpligt lunchalternativ. Det bara blir så ibland, utan att jag väljer det.

 

[Thaliaste]

Så det är olika, helt enkelt. Jag hade lika lite oroat mig för en kollega som åt mackor, drack youghurt eller åt vårrullar liksom. Mackor är en jättevanlig lunchmat.

Men är det helt oberoende av vad mackan, yoghurten eller vårrullen innehåller? Skulle verkligen ett dagligt knäckebröd med ett salladsblad på, ge exakt samma reaktion (dvs ingen anledning till oro) som en baguette med kalkon, keso och grönsaker?

 

[Sel]

Du skrev att mackor känns mer normalt än lasagne, vilket jag tolkade som en värdering mellan dem.

Absolut ser förutsättningarna olika ut för vad som funkar och inte, men det påverkar inte vad som är "normalt" att äta till lunch som jag ser det. Ibland hinner jag inte äta lunch alls, det betyder inte att jag tycker att det var ett lämpligt lunchalternativ. Det bara blir så ibland, utan att jag väljer det.

Som jag växt upp och bland folk omkring mig är det definitivt vanligare och därmed en norm med lättare lunch, det betyder ju inte att köttgryta eller lasagne eller vad det nu kan tänkas vara är Konstigt. Oavsett skulle det aldrig falla mig in att lägga mig i andras matvanor bara för att de skiljer sig från mina.