Hundar som inte längre är ibland oss.

[Jeffery]

Facebook påminner mig pinsamt ofta om att det liv jag hade bestod i princip bara av mitt liv med hund.
Så det dyker upp hundbilder och hundkommentarer och hundtankar i en strid ström i den-här-dagen-funktionen.

Det här dök upp idag, och jag minns hur kul vi hade.

Uttrycket 'skäms som en hund' har ett ansikte på bilden.

Scenen var enkel. Vid bäverdammen finns det en skola. Den håller på att byggas ut. Grund är utgrävd, och schaktmassor har fått bygga en kulle ute på åkern mot bäverdammen. Ditut har tunga lastmaskiner åkt skytteltrafik, och banat sig en väg som idag är mer ett avlångt gyttjehål.

På väg hem från morgonturen går vi förbi där. Det flyger förbi en kråka, som sätter sig på gräset, precis vid gyttjekanten. Mördarhunden blir mycket intresserad, men jag säger "NEJ", så hon kväver sin instinkt att göra kråkpaj till söndagsbrunch, "kråkor är fanken inte fridlysta i mars!"

Efter ytterligare tio meter blir det uppenbart att kråkan tänker dra fördel av att jag just nekat kråkjakt, och blir ytterst retsam i sitt beteende. Mördarhunden blir kränkt, och trotsar förbudet - och drar spikrakt och lågt mot den till synes ouppmärksamma söndagsbiffen.

Men kråkan är inte ouppmärksam.
I absolut sista sekunden lyfter den enkelt och graciöst, och viker undan som en balettdansande tjurfäktare. Mördarhunden inser i samma ögonblick hennes plan B inte finns, och det som borde vara en gräsbevuxen bromssträcka är något helt annat. Hon brakar rätt ut i geggan, och det tar tvärstopp.

Sedan går hon mycket överraskad och långsamt därifrån, vill inte möta min blick. Väl uppe på fast mark försöker hon se'n - med bristande framgång - skaka av sig geggamojan. Sedan letar hon på eget bevåg, fortfarande utan att möta nån blick, upp en pinne som hon försöker vara så rolig som möjligt med, inklusive hoppsaskutt och tokroliga utfall mot husse.

Men på nåt sätt kan hon inte skyla över hur hon ser ut. Och på nåt sätt vet hon att det vankas dusch när vi kommer hem. Och på nåt sätt förstår hon att 'NEJ' kanske inte handlade om att jag värnade kråkor, utan kanske Mördarhunden själv.


Hemma är hon överlydig. Väntar i trapphuset tills jag är beredd, gå direkt in i duschen utan att passera gå, acceptera hur och var vatten sprutas, acceptera rengörning av de annars så kittliga tassarna, acceptera att inte rusa ut ur badrummet i Spatt-Ryck Mode, och skaka av sig mot fel ställe, gnugga sig mot fel matta, flyga förbi fel soffa...
Så lite jätteskamsen var hon nog.

 

[TheRedLightning]

Jag kan också få upp lite minnen från mammas gamla hund, han var lite speciell. Jag minns det som det var igår när mamma ringde och berättade att de fått avliva honom, blev förlamad i bakdelen och kunde inte längre gå. Jag och den hunden tyckte aldrig om varandra men jag och mamma sörjegrät i telefonen ihop (får lite tårar i ögonen bara av att skriva det här).

Jag hade tidigare tagit bilder på honom och gjorde om en bild, med min egen handstil och mamma älskar den bilden och säger att det är precis så han har det nu. Han är fri och vilar i frid.

 

[vallhund]

Facebook påminner mig pinsamt ofta om att det liv jag hade bestod i princip bara av mitt liv med hund.
Så det dyker upp hundbilder och hundkommentarer och hundtankar i en strid ström i den-här-dagen-funktionen.

Det här dök upp idag, och jag minns hur kul vi hade.

Uttrycket 'skäms som en hund' har ett ansikte på bilden.

Scenen var enkel. Vid bäverdammen finns det en skola. Den håller på att byggas ut. Grund är utgrävd, och schaktmassor har fått bygga en kulle ute på åkern mot bäverdammen. Ditut har tunga lastmaskiner åkt skytteltrafik, och banat sig en väg som idag är mer ett avlångt gyttjehål.

På väg hem från morgonturen går vi förbi där. Det flyger förbi en kråka, som sätter sig på gräset, precis vid gyttjekanten. Mördarhunden blir mycket intresserad, men jag säger "NEJ", så hon kväver sin instinkt att göra kråkpaj till söndagsbrunch, "kråkor är fanken inte fridlysta i mars!"

Efter ytterligare tio meter blir det uppenbart att kråkan tänker dra fördel av att jag just nekat kråkjakt, och blir ytterst retsam i sitt beteende. Mördarhunden blir kränkt, och trotsar förbudet - och drar spikrakt och lågt mot den till synes ouppmärksamma söndagsbiffen.

Men kråkan är inte ouppmärksam.
I absolut sista sekunden lyfter den enkelt och graciöst, och viker undan som en balettdansande tjurfäktare. Mördarhunden inser i samma ögonblick hennes plan B inte finns, och det som borde vara en gräsbevuxen bromssträcka är något helt annat. Hon brakar rätt ut i geggan, och det tar tvärstopp.

Sedan går hon mycket överraskad och långsamt därifrån, vill inte möta min blick. Väl uppe på fast mark försöker hon se'n - med bristande framgång - skaka av sig geggamojan. Sedan letar hon på eget bevåg, fortfarande utan att möta nån blick, upp en pinne som hon försöker vara så rolig som möjligt med, inklusive hoppsaskutt och tokroliga utfall mot husse.

Men på nåt sätt kan hon inte skyla över hur hon ser ut. Och på nåt sätt vet hon att det vankas dusch när vi kommer hem. Och på nåt sätt förstår hon att 'NEJ' kanske inte handlade om att jag värnade kråkor, utan kanske Mördarhunden själv.


Hemma är hon överlydig. Väntar i trapphuset tills jag är beredd, gå direkt in i duschen utan att passera gå, acceptera hur och var vatten sprutas, acceptera rengörning av de annars så kittliga tassarna, acceptera att inte rusa ut ur badrummet i Spatt-Ryck Mode, och skaka av sig mot fel ställe, gnugga sig mot fel matta, flyga förbi fel soffa...
Så lite jätteskamsen var hon nog.

 

[Raderad medlem 94602]

När jag som 18-åring flyttade hemifrån och slapp min hyperallergiske lillebror köpte jag hund innan möbler typ.
Bellman. En 4-vägskorsning som inte harmonerade någonstanns. Han blev ett heltidsjobb. Jag gav upp efter några år och omplacerade honom till en tjej med bättre kunskap och förutsättningar än mig. Men vad jag saknade den fommen som lärde mig många läxor. Jag blev väldigt ledsen när han gick bort.

Sen kom Mira, eller Voff som vi kallade henne. Med henne växte min son upp. Ibland undrar jag nästan om vår Mamma Mu och hon är tvillingsjälar. Hon dyker ofta upp i gammla Facebookinlägg. Fina, kloka Miravoff

En hund jag fortfarande har svårt att prata om är Lilla S
Hennes öde smärtar oss alla här hemma. En så otroligt go, livsglad, stolt och storhjärtad liten Schäferflicka. Hennes tid hos oss blev inte ens ett år och hon fick somna in när hon bara var lite över året. Sonen pratar ofta om henne. Sambon nämner henne inte alls. Det tog hårt på honom.
Lilla Shiloh "Silo" som bara var här och vände men fastnade så hårt i våra hjärtan

 

[Fibusen]

För bara ett par dagar sen la jag ut detta på min insta: https://instagram.com/p/Bfq6gLtA5tA/

Han var min livräddare, klippa i stormen, superhjälte och framför allt min bästa vän. Avlivningshotad som 9 månaders valp, men han fick en sista chans hos mig, och vi hängde ihop i vått och torrt i 10 år.

Jag saknar honom varje dag, trots att vi nu är inne på fjärde året så gör det precis lika ont än. Jag kommer aldrig glömma honom, men jag vet att han är med mig, och jag är lika säker på att vi kommer ses igen. Det var jag och han, mot allt. Även om vi hade hela världen emot oss så hade vi varandra i tryggt förvar. Jag räddade han en gång, men i gengäld räddare han mig 10 ggr om. Han var den bästa av dom bästa och helt jäkla oslagbar!

Affe, min Affe!

 

[Fisherling]

Min älskade Milla, som var med mig i nästan 15 år från att jag var 8. Hon är så många anledningar till varför jag är den jag är och hon är en väldigt stor del av varför jag orkade igenom en skolgång där jag var väldigt utsatt för mobbing

Milla var kvarterets drottning. Hon var en opportunist av rang, snodde hela mackor ur händerna på folk. Inte snabbt som "jävlar jag måste skynda!" utan plockade dem liksom bara lugnt ur handen på en om man inte var uppmärksam Min svarta kanonkula, fy vad jag saknar henne

 

[Targa]

"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri,
men hon lämnade sitt leende på vår jord"

När jag hör den sången tänker jag alltid på min lilla älskade Milla. Jag har haft många hundar, men Milla är nog den jag saknar allra mest, för hennes död var så grym.
Milla fick en benmärgssjukdom när hon var 10 år. Trots diagnosen så var hon ändå pigg och glad, och jag trodde att hon skulle få finnas kvar hos mig i några år till.
Men så bröt hon ett framben. Och blev opererad. På kvällen ringer veterinären från djursjukhuset och berättar att operationen har gått bra, och jag blir förstås otroligt lättad och glad.
Men - 20 minuter senare ringer telefonen igen. Djursjukhuset igen - Milla vaknar inte ur narkosen. Milla är död.
Det var så grymt, så grymt, så grymt. Min Milla, min ängel, min kompis. Jag kommer aldrig att glömma hur förtvivlad jag blev den kvällen. Och det satt i länge, länge.

Nu har jag två nya härliga gårdshundar, men Milla finns fortfarande med mig, har foton på henne överallt och saknar henne i stort sett varenda dag.
Min lilla prickiga dansksvenska gårdshund, ett år på fotot

 

[Fibusen]

Tänk endå vilken tur vi haft som fått möta dessa underbara varelser, och få ha dom hos oss en stund. Hur dom alla satt sitt tassavtryck i våra hjärtan. Det är en sån enorm sorg att mista dom, men oj oj oj vilken glädje att våra vägar korsades, om än bara för en kort tid.

 

[Jeffery]

I min sorgeprocess blev jag tvungen att föreställa mig platsen där min Jessie var nu. Hur hon hade det där. Vilka hon umgicks med.

Det slutade med att jag skrev ned denna lilla text till följande bild:

-----------------------------------------------
This is the Heaven of the Dogs. It is called Scent Paradise.

Across the lake you see the Rabbit Meadow, the Pine Cone Forest above, where the everlasting throwing sticks is - and below, the always accessible shore where swim, jump and chase is endless and inevitable.
And how much we humans want to go there, we cannot pass the lake. We must content ourselves with watching this meadow at distance. But if we listen very carefully, we'll hear remote barks of joy. They run out in the water, splashes in the sun. A butterfly passes by.

We can all hear the particular dog we are missing.
They are happy. There is no pain. They are all doing fine. They are all needed in their new afterlife.

 

[Hyacinth]

Den där alltså. Min älskade tant som jag fortfarande saknar varenda dag. Hon var med på allt, lilla våfflan. Vackrast, klokast och snällast.

 

[Diabetikern]

Dvärgschnauzer nästan 14 år tillsammans. Rycktes bort på 20 min.

Det gör fortfarande ont och jag saknar henne. Har skaffat en ny liten följeslagare som fyller upp en del av platsen men minnen som t.ex kort på Facebook startar igång tårar lätt.

 

[nightcrawler]

Den här gossen var speciell . Morsan åkte och köpte honom för hon ville ha en egen i lite lagom storlek. Min hund var för stor och hon klarade inte av henne. Så såg hon den här pojken med slips och visste att det var honom hon ville ha. Han hade ett sånt härligt sätt. Alla tyckte om han. Till och med min hundhatande tik som helst av allt skulle dräpa alla hundar, tyckte om honom. Tyvärr så blev han bara 5. Vi fick ta bort han pga ep. Det gjorde fruktansvärt ont. Min hund som hade flyttat hem till mina föräldrar talade klart och tydligt om att hon inte ville vara kvar där när han var borta. Jag fick inte åka hem utan henne. Hon blev dessutom grå i ansiktet strax därefter. Det hade börjat lite innan men nästan precis efter så blev hon jättegrå. Dom var ett riktigt radarpar.

 

[Targa]

Jag trycker på gilla-knappen i era inlägg här, men skulle önska att det fanns någon annan knapp som man kunde använda. Så många fina hundar som inte finns längre, som saknas djupt men som ändå har lämnat så många härliga minnen efter sig. Älskade vovvar

 

[nightcrawler]

Jag trycker på gilla-knappen i era inlägg här, men skulle önska att det fanns någon annan knapp som man kunde använda. Så många fina hundar som inte finns längre, som saknas djupt men som ändå har lämnat så många härliga minnen efter sig. Älskade vovvar

Skulle finnas som på fb, så man kan välja gubbe

 

[Wenniz]

Gör så ont varje gång jag ser denna bild på FB, saknar Sheila otroligt mycket och jag ångrar att jag opererade henne från första början, nästan ett år senare rasade ryggen på henne och hon hade så otroligt ont.

Sheila var min första enga hund, perfekt på alla vis och världens bästa läromästare. Önskade verkligen hon fick leva längre för hon var så otroligt speciell.

 

[russinbulle]

Min älskade och mycket saknade skrynkelfis Puma - den snällaste hund jag någonsin ägt
Alltid vänligt mot alla människor och alla hundar - tyvärr även om dom bet sig fast i henne Blev rejält söndertrasad några gånger i livet av just attackerande hundar, men förblev ändå "terapi-hund" för små hundrädda hundar
Hennes största kärlek i livet var mitt äldsta barnbarn

 

[Milosari]

Först ut är farbror Loke. Så jobbig, så underbar, en riktig personlighet. Han gjorde intryck på alla som träffade honom. Loke var min första hund, ett impulsköp som skulle vara sällskapshund. Det gick inte alls, han åt upp mitt hem. Han behövde tränas varje dag, minst en gång om dagen för att vara någotsånär lugn. Han gjorde bara som jag sa när det passade honom, över Loke hade ingen full kontroll. All ”lydnad” byggde på överenskommelser med eftergifter från båda håll. Loke väckte mitt intresse för hundträning och vi tävlade i elitklass lydnad till slut.

 

[Milosari]

Man kan visst bara ladda upp en fil i taget. Här är Loke och jag 2008, vi tränar visst på att backa om jag minns rätt.

 

[Milosari]

Nästa är lilla Minina. En som jag bara skulle passa lite. Hon fick stanna tills hon dog. Försökte tävla lite i lydnadettan men det tyckte hon inte var så skoj. Hon var en riktigt ilsk liten hund, men jag kommer aldrig få en hund som avgudar mig som hon gjorde. Alltid så trogen.

 

[Jeffery]

Visa bifogad fil 12164 Man kan visst bara ladda upp en fil i taget. Här är Loke och jag 2008, vi tränar visst på att backa om jag minns rätt.

Lärde du dig att backa till slut?