Hundar som inte längre är ibland oss.

[Milosari]

Bild nr 2 på min prinsessa, tagen av en bukefalist som inte verkar vara aktiv under sitt gamla namn?

 

[Jeffery]

Jag trycker på gilla-knappen i era inlägg här, men skulle önska att det fanns någon annan knapp som man kunde använda. Så många fina hundar som inte finns längre, som saknas djupt men som ändå har lämnat så många härliga minnen efter sig. Älskade vovvar

Vi bestämmer att i den här tråden betyder ett simpelt gilla att vi förnimmer saknad som inläggen emitterar. Och att vi vid en hastig anblick tycks skära lök.

 

[Milosari]

Lärde du dig att backa till slut?

Ja nu 10 år senar så kan jag

 

[Milosari]

Och en liten bonusbild på järngänget. Lilla gårdshunden i mitten överlevde längst, han blev 17 år! Loke blev 13 och Minina nästan 16.

 

[Jeffery]

Nu när det snöat 15 cm på 48 timmar, och våren känns som om den frusit fast minns jag en sommarfilm. Den här är nog topp tre bland de filmer jag har med henne, i en ganska ung upplaga..

Det är lite shoot-out arkadspel över den här, och egentligen skille jag vilja ha en poängställning i röda kantiga siffror till vänster, som tickar upp med 10, 20 eller 25 pinnar för varje träff.
Till höger kunde high scoren stå.

Det här är en form av vattenleken.
Så här kul hade vi:

 

[Seabaz]

4 första åren var detta min hund. Lyckades hitta ett toppenhem åt honom när jag inte själv kunde ta hand om honom längre, och där levde han i ytterligare 9 år ...togs bort för ett par veckor sedan pga diskbråck (och ålder)

 

[Kakis]

Världens bästa Spunk Vi fick 3 år tillsammans av hans drygt 4-åriga liv, som såklart blev alldeles för kort. Sötare och svårare hund får man leta efter, och ingen kunde svepa in sig i en filt som han.

 

[Jeffery]

Första pris i en filtinsvepartävling?

 

[Kakis]

Första pris i en filtinsvepartävling?

Nej hans första och enda agilitypinne i Sverge. En månad senare fanns han inte mer

 

[Jeffery]

Nej hans första och enda agilitypinne i Sverge. En månad senare fanns han inte mer

 

[Hyacinth]

Visa bifogad fil 12167 Och en liten bonusbild på järngänget. Lilla gårdshunden i mitten överlevde längst, han blev 17 år! Loke blev 13 och Minina nästan 16.

Jag kommer ihåg Loke jätteväl! Nån gång hade han brutit sig in i köket, typ genom väggen

 

[Milosari]

Jag kommer ihåg Loke jätteväl! Nån gång hade han brutit sig in i köket, typ genom väggen

Ungefär så ja. Helt hopplös var han

 

[Red_Chili]

Jag orkar inte riktigt läsa några inlägg och klarar väl inte riktigt av att skriva något vettigt själv heller. Men ja, min finaste tant Zala behöver nämnas här. Min första egna saluki som jag tog över då hon inte trivdes på kenneln. Min nu yngsta, galningen Ebrah, är barnbarn till just Zala och det släktskapet var en av anledningarna till att jag så gärna ville ha henne.

Zala var inte bara en otroligt vacker saluki och fullständigt medveten om det, hon var extremt intelligent, lättuttråkad, aktiv, bestämd i sina åsikter... När hon kom hem till en väns föräldrar första gången fick hon efter fem minuter smeknamnet "Grevinnan" och hon fick självklart ligga i den hundförbjudna soffan också. Efter något år sa min mor att "jag tror vi blivit Du med varandra" och jag, tja, jag var hennes slav Zala uppfostrade mig utmärkt i hur man är en salukiägare och tålmodigt tittade hon på mig som om jag var fullständigt dum i huvudet när jag klantade mig, missförstod henne eller inte uppfattade hennes kroppspråk korrekt. Hon var otroligt tydlig i allting och jösses vad hon lärde mig mycket.

De här två bilderna togs ungefär 1½ månad innan jag var tvungen att ta bort henne pga tumörer, 11½ år gammal. Det blev hennes sista lure coursing-träning och hon var minst lika ivrig och glad som de yngre hundarna

 

[Red_Chili]

Jag hade även en dotter till finaste Zala i nästan 6 år innan jag var tvungen att ta bort henne pga en från början felbehandlad skada som gjorde att kroppen till sist inte klarade mer. Min fina lilla Wahidah var ett riktigt litet underbart monster. Energi så det sprutade ur öronen på henne, hela världen var en stor lekplats och allt var kul. Roligast var såklart att jaga, men även att träna med mig blev kul när jag väl lärde mig hur man ska göra med en saluki. Tillsammans tävlade vi lydnad och rallylydnad, vi provade agility och personspår, lärde oss roliga tricks osv. Wahidahs enorma energi och intelligens i kombination med att vi fick upp ögonen för lite all möjlig hundträning gjorde att jag lärde mig extremt mycket mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig när det gäller just hund.

Jag lyckades också klura ut metoder för att få till bra inkallning och jag minns fortfarande tydligt hur mina ben skakade den dag hon var lös på ett ställe där hon brukade få jaga trasa och en hare dök upp framför näsan på henne. Hon stack efter, såklart, men så stannade hon, tittade på mig, tittade på haren, tittade på mig och efter vad som kändes som tusen evigheter kom hon travandes till mig.

Tokiga lilla saluki. Så mycket vi hann med ändå.

 

[Red_Chili]

Jag måste nämna Siri också, trots att hon aldrig var min. Hon var en av mina första stora salukikärlekar. När hon var ett halvår gammal så var jag själv 10 år, så det var ju inte aktuellt att kidnappa henne ens som foderhund När jag träffade henne första gången så var det hennes första vinter. Jag minns så tydligt hur förvånad hon blev när det plötsligt kommit snö i rastgården och hur hon skuttade runt åt alla möjliga håll som för att titta närmare på den utan att stå på den trots att den var under tassarna

När jag sedan träffade Siri som äldre så bestämde hon sig för att jag var hennes människa. De andra hundarna hon bodde med fick inte komma nära när vi hade våra mys-stunder. Då morrade hon åt dem och det sa ägaren att hon aldrig gjorde annars. Ägaren trodde inte ens på mig när jag berättade om det. Men ja, Siri hade bestämt sig. Hon bestämde sig ganska lätt för många olika saker. Som att hon absolut inte skulle gå ut när hon var skendräktig. Då parkerade hon i en hundbädd, vägrade röra sig och man fick verkligen välta ut henne ur bädden för att alls få henne att röra sig... Hon var också en pratglad tjej. Hon pratade mycket och glatt när jag satt och kliade på henne, men pratade argt (inte morrade) när jag gjorde något dumt, som att välta ut henne ur bädden.

När hon blev gammal var det prat om att jag skulle ta henne, men ja, blev Zala istället och de två fungerade inte ihop så att ta båda var inte ett alternativ. Jag funderar fortfarande på hur allt hade blivit om jag istället tagit henne, eller om det funnits möjlighet att ha dem båda...

 

[HeddaVovven]

Min Freddie dog för ett och ett halvt år sedan av förgiftning (troligtvis). Han blev endast tre år gammal. Han hade sina fel och brister men var också så full av liv och livsglädje. Sorgen som drabbade mig när han dog så plötsligt var obeskrivlig. Än idag gråter jag ibland när jag tänker på honom även om jag försöker minnas allt roligt vi gjorde. Nu har jag en halvbror till honom här hemma och även om det såklart finns likheter är de ganska olika varandra både utseendemässigt och mentalt.
Jag saknar Freddie otroligt mycket och kommer aldrig glömma honom.

 

[HeddaVovven]

Här är fine Freddie

 

[Jeffery]

Hålet.
En mytisk fornlämning, där enligt sägnen Urhunden Utan Namn hade grävt ned ett ben. Därinunder ska ett gigantiskt lårben ligga, och bara vänta på att bli uppgrävt.

Som troende Hund förväntas man visa lämningen respekt, varför vi gick åter efter att vördnansfullt mediterat vid kanten; känt tidens hoppsaskutt fläkta förbi.

 

[Sonic76]

Min älskade Passa
Ett och ett halvt år sen och det gör ff ont

 

[YorkWann]

Jag orkar inte riktigt läsa några inlägg och klarar väl inte riktigt av att skriva något vettigt själv heller. Men ja, min finaste tant Zala behöver nämnas här. Min första egna saluki som jag tog över då hon inte trivdes på kenneln. Min nu yngsta, galningen Ebrah, är barnbarn till just Zala och det släktskapet var en av anledningarna till att jag så gärna ville ha henne.

Zala var inte bara en otroligt vacker saluki och fullständigt medveten om det, hon var extremt intelligent, lättuttråkad, aktiv, bestämd i sina åsikter... När hon kom hem till en väns föräldrar första gången fick hon efter fem minuter smeknamnet "Grevinnan" och hon fick självklart ligga i den hundförbjudna soffan också. Efter något år sa min mor att "jag tror vi blivit Du med varandra" och jag, tja, jag var hennes slav Zala uppfostrade mig utmärkt i hur man är en salukiägare och tålmodigt tittade hon på mig som om jag var fullständigt dum i huvudet när jag klantade mig, missförstod henne eller inte uppfattade hennes kroppspråk korrekt. Hon var otroligt tydlig i allting och jösses vad hon lärde mig mycket.

De här två bilderna togs ungefär 1½ månad innan jag var tvungen att ta bort henne pga tumörer, 11½ år gammal. Det blev hennes sista lure coursing-träning och hon var minst lika ivrig och glad som de yngre hundarna

Väldigt vacker!