Alexandra_W
Trådstartare
Jag föredrar ju att kombinera en mild men konsekvent hand med motivering för att uppfostra och träna mina hundar. Och så har det även varit för Viktor. Dock så visst kan jag bli mer handgriplig och ta tag i vid grava överträdelser som jaga katt etc, och har även ett par gånger varit hyfsat brysk men utan att vara elak (t ex vid finger-/vantnafsning). Men generellt har det varit mild, konsekvent och uppmuntrandet. Mer belöna korrekt beteende än banna inkorrekt i den normala träningen.
Fungerat utmärkt i många fall, och saker han väl en gång lärt sig sitter som berget. T ex det första jag klickade honom för var hakan i golvet, och det sitter prickfritt och är även ett befäst beteende som han själv 'tar till' i många (positiva och korrekta) situationer. Han är mycket matmotiverad vilket gjort det mycket lätt att lära in saker, och han är en klippa på stanna kvar t ex.
Däremot så gå 'fot' (dock inte på kommando, utan gå fint vid mattes sida i koppel utan extremkrav på position etc) har varit knepigare. Han går jättefint, om inget annat intressant finns.. Blandar man in godis blir fokuset på godis och han tränger och flamsar och har sig. Jag har absolut inte upplevt det som något större problem i vardagen, men han är väldigt störningskänslig i koppel och drar då gärna, och har t ex hos veterinären fått -faktiskt - rycka tag i honom och tycka 'nu skärper du dig' och han har skärpt sig.
Nu är han dels bannad från att leka med U, och dels varit konvalescent, så energin sprutar ur öronen på honom. Det har jag full förståelse för, det är okej. Det som inte är lika okej och jag inte har lika stor förståelse för är hur ohyfsad, burdus och dryg han bli. När jag ikväll i mörkret finns en hoppande riesen i ögat fick jag nog. Ja sinnet rann över en aning. Så in och hämta kedjestrypet och stadskopplet. Och så hade vi en liten Gestapopromenad i mörkret. Och JA, jag ryckte helt frankt till (och gav omedelbart efter) om han drog, och JA jag drog mig inte för att helt sonika preja honom om han trängde. Och jag krävde att han skulle stanna när jag stannade, starta direkt när jag startade, inte nosa, inte titta på annat och följa med i svängar. Och jag körde koppelrycksmetoden, jag står för det. (Naturligtvis berömde jag också men 'bara' när jag ansåg det var extra bra, t ex när han stannade precis rätt och följde perfekt i sväng eller gick helt perfekt vid sidan).
Det är inte en uppfostrings eller träningsmetod jag alls gillar, förespråkar eller brukar använda mig av, men som sagt sinnet rann över efter att ha bannat honom för hoppande och belönat icke-hoppande i snart två veckor utan annan reaktion än 'kul matte, skitkul' oavsett.
Det som däremot förvånade mig var han reaktion på Gestapometoderna. Han var inte minsta 'stukad' eller 'kuvad', och tycktes inte 'ta illa vid' av det. Utan tvärtom begripa att nu var det allvar och inte lek, och var fokuserad, med på noterna och som sagt MVG+ i uppträdande. Inget flams, inget trams, inget fokustapp.
Dvs med gestapokoppelryckmetoden reagerade och svarade han som man förväntar sig de svarar på 'milt konsekvent och uppmuntrande'-metoder.
Och det är ju en tuff hund, som är otroligt trygg i sig själv, väldigt självsäker och modig, och ganska 'hårdhudad'. Skulle inte vilja kalla honom skarp alls, det känns som fel ord, men hårdhudad just. Eller gåshudad, det mesta rinner liksom av, och han är en lika glad skit ändå. Han är på samma sätt plättlätt att jobba med, som skitsvår, beroende på vad det gäller. Träningsmässigt har han det vi pysslat med so far varit a walk in the park, men uppfostransmässigt en betydligt hårdare nöt. (kanske för han kom vältränad men ganska ouppfostrad?). T ex som jag sa så stanna kvar, kom hit osv är han klockren på. Idag kom grannen med ett öppet korvpaket och han sprintade ju iväg, jag kallade in och han tvärvände. Men var sen hoppig och dryg som attans på grannen när grannen kom fram. Och just t ex hoppigheten, där skulle man (känns det som ivf) kunna slå honom i huvudet med något hårt och han skulle glatt hoppa igen (nej jag har inte provat slå honom i huvudet med något hårt, men jag har varit sugen).
Min pappa är snudd på en karikatyr av en gammaldags brukshundsmänniska, och löste igår när vi var där Viktors hoppande med att helt sonika knäa, och trängande och bufflande med att lagom ovarsamt 'klämma' nosen i dörren (inte så det gör ont, men så det blir obehagligt, sen släppa efter och om nosen inte försvinner göra om det), osv. Tigger man vid bordet får man skaftet av en bordskniv på nosen osv. Varvid Viktor formligen satte sig och tindrade med ögonen och frivilligt var som limmad vid pappas sida sen, utan att vara ombedd. Fanns inget av krypande/lismande/fjäskande beteende, utan bara rent 'du är min idol' typ.
Jag har ju ansett att det är ett ytterst fåtal hundar som 'behöver' hårdare metoder eller 'svarar bättre' på det, och skulle inte räkna Viktor dit rent allmänt då det är en social, öppen hund som inte är speciellt skarp alls. Men nu börjar jag faktiskt fundera.
SÅ vad anser ni, finns det hundar som 'behöver' eller 'svarar bättre' på hårdare eller mer 'handfasta' metoder?
OBSERVERA dock att jag aldrig varit medlem i kaninkramarklubben och heller inte i köttbullstränarklubben, så 'mina' metoder är inte rosa sockervadd direkt heller, men inte så mycket handfast 'ryck, slit och fysisk korrigering'.
Fungerat utmärkt i många fall, och saker han väl en gång lärt sig sitter som berget. T ex det första jag klickade honom för var hakan i golvet, och det sitter prickfritt och är även ett befäst beteende som han själv 'tar till' i många (positiva och korrekta) situationer. Han är mycket matmotiverad vilket gjort det mycket lätt att lära in saker, och han är en klippa på stanna kvar t ex.
Däremot så gå 'fot' (dock inte på kommando, utan gå fint vid mattes sida i koppel utan extremkrav på position etc) har varit knepigare. Han går jättefint, om inget annat intressant finns.. Blandar man in godis blir fokuset på godis och han tränger och flamsar och har sig. Jag har absolut inte upplevt det som något större problem i vardagen, men han är väldigt störningskänslig i koppel och drar då gärna, och har t ex hos veterinären fått -faktiskt - rycka tag i honom och tycka 'nu skärper du dig' och han har skärpt sig.
Nu är han dels bannad från att leka med U, och dels varit konvalescent, så energin sprutar ur öronen på honom. Det har jag full förståelse för, det är okej. Det som inte är lika okej och jag inte har lika stor förståelse för är hur ohyfsad, burdus och dryg han bli. När jag ikväll i mörkret finns en hoppande riesen i ögat fick jag nog. Ja sinnet rann över en aning. Så in och hämta kedjestrypet och stadskopplet. Och så hade vi en liten Gestapopromenad i mörkret. Och JA, jag ryckte helt frankt till (och gav omedelbart efter) om han drog, och JA jag drog mig inte för att helt sonika preja honom om han trängde. Och jag krävde att han skulle stanna när jag stannade, starta direkt när jag startade, inte nosa, inte titta på annat och följa med i svängar. Och jag körde koppelrycksmetoden, jag står för det. (Naturligtvis berömde jag också men 'bara' när jag ansåg det var extra bra, t ex när han stannade precis rätt och följde perfekt i sväng eller gick helt perfekt vid sidan).
Det är inte en uppfostrings eller träningsmetod jag alls gillar, förespråkar eller brukar använda mig av, men som sagt sinnet rann över efter att ha bannat honom för hoppande och belönat icke-hoppande i snart två veckor utan annan reaktion än 'kul matte, skitkul' oavsett.
Det som däremot förvånade mig var han reaktion på Gestapometoderna. Han var inte minsta 'stukad' eller 'kuvad', och tycktes inte 'ta illa vid' av det. Utan tvärtom begripa att nu var det allvar och inte lek, och var fokuserad, med på noterna och som sagt MVG+ i uppträdande. Inget flams, inget trams, inget fokustapp.
Dvs med gestapokoppelryckmetoden reagerade och svarade han som man förväntar sig de svarar på 'milt konsekvent och uppmuntrande'-metoder.
Och det är ju en tuff hund, som är otroligt trygg i sig själv, väldigt självsäker och modig, och ganska 'hårdhudad'. Skulle inte vilja kalla honom skarp alls, det känns som fel ord, men hårdhudad just. Eller gåshudad, det mesta rinner liksom av, och han är en lika glad skit ändå. Han är på samma sätt plättlätt att jobba med, som skitsvår, beroende på vad det gäller. Träningsmässigt har han det vi pysslat med so far varit a walk in the park, men uppfostransmässigt en betydligt hårdare nöt. (kanske för han kom vältränad men ganska ouppfostrad?). T ex som jag sa så stanna kvar, kom hit osv är han klockren på. Idag kom grannen med ett öppet korvpaket och han sprintade ju iväg, jag kallade in och han tvärvände. Men var sen hoppig och dryg som attans på grannen när grannen kom fram. Och just t ex hoppigheten, där skulle man (känns det som ivf) kunna slå honom i huvudet med något hårt och han skulle glatt hoppa igen (nej jag har inte provat slå honom i huvudet med något hårt, men jag har varit sugen).
Min pappa är snudd på en karikatyr av en gammaldags brukshundsmänniska, och löste igår när vi var där Viktors hoppande med att helt sonika knäa, och trängande och bufflande med att lagom ovarsamt 'klämma' nosen i dörren (inte så det gör ont, men så det blir obehagligt, sen släppa efter och om nosen inte försvinner göra om det), osv. Tigger man vid bordet får man skaftet av en bordskniv på nosen osv. Varvid Viktor formligen satte sig och tindrade med ögonen och frivilligt var som limmad vid pappas sida sen, utan att vara ombedd. Fanns inget av krypande/lismande/fjäskande beteende, utan bara rent 'du är min idol' typ.
Jag har ju ansett att det är ett ytterst fåtal hundar som 'behöver' hårdare metoder eller 'svarar bättre' på det, och skulle inte räkna Viktor dit rent allmänt då det är en social, öppen hund som inte är speciellt skarp alls. Men nu börjar jag faktiskt fundera.
SÅ vad anser ni, finns det hundar som 'behöver' eller 'svarar bättre' på hårdare eller mer 'handfasta' metoder?
OBSERVERA dock att jag aldrig varit medlem i kaninkramarklubben och heller inte i köttbullstränarklubben, så 'mina' metoder är inte rosa sockervadd direkt heller, men inte så mycket handfast 'ryck, slit och fysisk korrigering'.