Valptass
Trådstartare
Min lilla Marvin verkar vilja leva som innekatt 
Nu är han snart ett halvår och ser fortfarande inte vad poängen är med att gå ut. Ute är det kallt och blåsigt, stort och läskigt. Spelar ingen roll om jag klär honom varmt, går ut när det är soligt och har med mig gott godis och roliga leksaker... Spelar heller ingen roll om vi går hela flocken (jag och sambon har två hundar till) eller om vi går bara han och jag. Han kan ta sig igenom en promenad eller ett besök i hundrastgården men inte med nån större entusiasm, och när vi ska hemåt igen vill han verkligen att vi skyndar oss. Har en ryggsäck som han får sitta i när vi ska gå en längre sträcka, den är bättre än att gå men han kan ändå pipa till lite när han märker att det kommer bli just en längre sträcka...
Hur hanterar jag det här? Vår nakenhund var också lite skeptisk till stora världen i början men i den här åldern följde han med på timslånga skogspromenader och tyckte om att gå ut. Marvin är en italiensk vinthund, som visserligen beskrivs som lite kattlik, men...
Är det någon med liknande erfarenhet? Hur skulle ni hantera en hund som är ovillig att gå ut? Tror ni att det växer bort? Jag hade hoppats att det var en bebisgrej så jag har inte velat pressa honom för mycket, men nu är han väl inte riktigt bebis längre så jag måste kanske omvärdera mitt förhållningssätt.
"Kan vi gå hem nu?"
Nu är han snart ett halvår och ser fortfarande inte vad poängen är med att gå ut. Ute är det kallt och blåsigt, stort och läskigt. Spelar ingen roll om jag klär honom varmt, går ut när det är soligt och har med mig gott godis och roliga leksaker... Spelar heller ingen roll om vi går hela flocken (jag och sambon har två hundar till) eller om vi går bara han och jag. Han kan ta sig igenom en promenad eller ett besök i hundrastgården men inte med nån större entusiasm, och när vi ska hemåt igen vill han verkligen att vi skyndar oss. Har en ryggsäck som han får sitta i när vi ska gå en längre sträcka, den är bättre än att gå men han kan ändå pipa till lite när han märker att det kommer bli just en längre sträcka...
Hur hanterar jag det här? Vår nakenhund var också lite skeptisk till stora världen i början men i den här åldern följde han med på timslånga skogspromenader och tyckte om att gå ut. Marvin är en italiensk vinthund, som visserligen beskrivs som lite kattlik, men...
Är det någon med liknande erfarenhet? Hur skulle ni hantera en hund som är ovillig att gå ut? Tror ni att det växer bort? Jag hade hoppats att det var en bebisgrej så jag har inte velat pressa honom för mycket, men nu är han väl inte riktigt bebis längre så jag måste kanske omvärdera mitt förhållningssätt.
"Kan vi gå hem nu?"
