D
Danieln
Börjar med lite bakgrundsinfo:
I April förra året skaffade jag min första hund, en blandras Hälleforshund/Gråhund/Jämthund, eftersom jag alltid velat ha hund, och då fick jag möjlighet. Då jag även börjat jaga en del tyckte jag det var lämpligt med en jakthundsras/blandning.
En bekant hade då denna hunden, Chicko, som då var knappt två år, som han tyvärr inte kunde behålla då hans Laika-tik och Chicko inte gick ihop alls, Laikan ville inte ha honom där helt enkelt. Han hade inte haft Chicko sedan han var valp, utan ungefär ett år, jag vet ingenting om de första ägarna. Jag är alltså tredje ägaren.
Hur som helst, jag fick låna hem honom över ett par helger för att se hurdan han var, och han var helt underbar. Snäll, tillgiven, lugn, dock utan i princip någon grundlydnad, så det blev som så att jag tog över honom.
Tanken var, och är fortfarande, att min pappa ska passa honom om jag ska iväg, samt hjälpa till att motionera honom nån gång då och då.
MEN, tyvärr är det så att så fort han kommer hem till pappa blir han stirrig och springer fram och tillbaks, gnäller, skäller och vill gå ut. Går vi en långpromenad med honom då så blir han oftast lugn, lägger sig ner, men ibland fortsätter han gnälla och skälla ändå.
Här hemma är han ALDRIG på det viset, såvida han inte behöver ut och göra sina behov, men då får han göra det, sen är han lugn igen.
Han har varit mycket hemma hos pappa och borde ha vant sig vid det här laget, och det har inte alltid varit såhär, även om han hela tiden varit lugnare hemma. Men nu har det blivit betydligt värre och det går knappt att ha honom där längre.
Pappa har inga andra djur eller någonting som jag kan tänka mig stör honom. Det finns inga löptikar i närheten heller.
Åker vi hem till någon annan (vilket inte händer så ofta, han får oftast stanna hemma) brukar han visserligen springa runt och vara väldigt nyfiken, men inte gnälla och skälla på det viset.
Pappa har, i mitt tycke, varit lite för "pjoskig" med honom, minsta lilla han har gnytt så har han gått ut och rastat honom, även om han var ute för en timma sedan, så jag har en teori om att Chicko har lärt sig att "Om jag gnyr och skäller så får jag gå ut!"
Ska kanske tillägga att när jag tog hem honom första gången, på prov, var han lugnare än vad han är nu när han är hos pappa. Däremot revirmakerade han inne de första två dagarna, vilket jag förstått är ett tecken på osäkerhet, men det slutade han snabbt med.
Vad tror experterna här?
I April förra året skaffade jag min första hund, en blandras Hälleforshund/Gråhund/Jämthund, eftersom jag alltid velat ha hund, och då fick jag möjlighet. Då jag även börjat jaga en del tyckte jag det var lämpligt med en jakthundsras/blandning.
En bekant hade då denna hunden, Chicko, som då var knappt två år, som han tyvärr inte kunde behålla då hans Laika-tik och Chicko inte gick ihop alls, Laikan ville inte ha honom där helt enkelt. Han hade inte haft Chicko sedan han var valp, utan ungefär ett år, jag vet ingenting om de första ägarna. Jag är alltså tredje ägaren.
Hur som helst, jag fick låna hem honom över ett par helger för att se hurdan han var, och han var helt underbar. Snäll, tillgiven, lugn, dock utan i princip någon grundlydnad, så det blev som så att jag tog över honom.
Tanken var, och är fortfarande, att min pappa ska passa honom om jag ska iväg, samt hjälpa till att motionera honom nån gång då och då.
MEN, tyvärr är det så att så fort han kommer hem till pappa blir han stirrig och springer fram och tillbaks, gnäller, skäller och vill gå ut. Går vi en långpromenad med honom då så blir han oftast lugn, lägger sig ner, men ibland fortsätter han gnälla och skälla ändå.
Här hemma är han ALDRIG på det viset, såvida han inte behöver ut och göra sina behov, men då får han göra det, sen är han lugn igen.
Han har varit mycket hemma hos pappa och borde ha vant sig vid det här laget, och det har inte alltid varit såhär, även om han hela tiden varit lugnare hemma. Men nu har det blivit betydligt värre och det går knappt att ha honom där längre.
Pappa har inga andra djur eller någonting som jag kan tänka mig stör honom. Det finns inga löptikar i närheten heller.
Åker vi hem till någon annan (vilket inte händer så ofta, han får oftast stanna hemma) brukar han visserligen springa runt och vara väldigt nyfiken, men inte gnälla och skälla på det viset.
Pappa har, i mitt tycke, varit lite för "pjoskig" med honom, minsta lilla han har gnytt så har han gått ut och rastat honom, även om han var ute för en timma sedan, så jag har en teori om att Chicko har lärt sig att "Om jag gnyr och skäller så får jag gå ut!"
Ska kanske tillägga att när jag tog hem honom första gången, på prov, var han lugnare än vad han är nu när han är hos pappa. Däremot revirmakerade han inne de första två dagarna, vilket jag förstått är ett tecken på osäkerhet, men det slutade han snabbt med.
Vad tror experterna här?