HSP (highly sensitive person)

[matildadahlgren]

Hej! Jag har nyligen insett att jag nog är en hsp. Något som förklarar så otroligt mycket. Nu är det så att jag försöker lära mig att hantera detta (något som är lättare sagt än gjort). Därför skulle jag vilja höra era erfarenheter. Ni som är hsp, hur hanterar ni det? Och hur påverkas ni av det? Hur tolkas och hanteras det av omgivningen? Till exempel tror många att jag är blyg pga att jag är introvert, därmed väldigt tyst, samt att jag gärna sitter ensam osv för att jag helt enkelt inte orkar umgås med folk. Så berätta gärna om olika erfarenheter! Hur ser era liv ut?

Sen har jag en fundering kring en "situation" i mitt liv. Jag har en person i mitt liv som jag upplever att jag inte gillar. Jag är egentligen ingen person som ogillar folk utan anledning. Men henne känner jag att jag verkligen inte vill ha i mitt liv, trots att hon utifrån sett inte gjort något. Verkar alltid glad och trevlig. Både jag och min sambo upplever att hon känns ganska falsk och så, men utan att hon visat några såna tendenser egentligen. Mest en känsla vi har. Upplever också att hon försöker få sig själv och sitt liv att framstå som så mycket bättre än vad det är. Förstår ni hur jag menar? Oftast när jag träffar just henne så blir jag på dåligt humör (ibland blir jag nästan sur och ibland känner jag mig lite nere och trött typ. Orkeslös?) och kan ibland vara det i några dagar. Nästan så jag får en känsla av ångest också. Jag har funderat och funderat men kan inte komma på varför jag känner som jag gör med just henne. Helst skulle jag bara vilja plocka bort henne från mitt liv, men tyvärr går inte det då hon är tillsammans med min sambos tvillingbror. Så vi är liksom en del av samma familj. Jag har aldrig varit med om att känna såhär mot en människa som inte gjort något förut. Som sagt så är hela den här HSP grejen ny för mig, så jag kanske är helt ute och cyklar. Men kan det vara så att hon utstrålar någon slags energi av just det som jag känner? Kanske att det är hennes känslor jag känner, och inte mina egna?? Är det ens möjligt? Jag läste i ett forum om någon HSP som hade väldigt jobbigt med just folk som låtsades vara något de inte var (tror det var så hon uttryckte det). Kom då och tänka på min situation, att det kanske är något liknande? Berätta gärna om ni har egna erfarenheter kring detta också!!
Tacksam för svar!

 

[Cherarriduracell]

Jag är högkänslig. Tar "slut" fort och behöver återhämta mig ofta. Det är svårt att förklara vilka strategier jag har, men jag tycker jag lärt känna mig själv bättre och bättre och sätter stopp innan jag är helt slut.

 

[lovehorses]

Jag är HSP, nyligen kommit på det. JAg är dock inte introvert och så men det är jobbigt när dagen är slut.
Har du läst boken "drukna inte i dina egna känslor" om int gör det där får du förklarat en hel del.

Tänk bara på att detta är ingen diagnos och bortförklaring på något vis utan man får försöka hitta sätt att leva med det. Ibland måste man får sitta ensam i ett rum och vara osocial på alla vis för att samla krafter till nästa grej.
I boken kallar dom det att man måste få lägga sig under en sten någon dag för att klara med resten av grejerna man ska göra. Tycker det är bra skrivet.
Finns en podd också att lyssna på, sök på hsp podd så hittar du den. Mycket bra den med.

Lycka till!

 

[Ramona]

Ni som är hsp, hur hanterar ni det? Och hur påverkas ni av det? Hur tolkas och hanteras det av omgivningen? Till exempel tror många att jag är blyg pga att jag är introvert, därmed väldigt tyst, samt att jag gärna sitter ensam osv för att jag helt enkelt inte orkar umgås med folk. Så berätta gärna om olika erfarenheter! Hur ser era liv ut?

Jag är HSP och för mig är det bara positivt. Visst, jag kan bli jättetrött, men samtidigt är det en så stor fördel att "ha känslan". Jag kan komma in på en pågående fest med massa människor och jag vet precis vem som ligger med vem, vem som bråkar, vem som vill ligga med någon, ven som kommer dricka för mycket och vem som helst bara vill gå hem, etc. Jag blir fortfarande förvånad när andra människor inte ser vad som är så uppenbart. Tex - det glittrar ju om människor som är kära, hur kan man ens missa att se det liksom?

Det som är jobbigt för mig är att jag har känslorna på utsidan. Jag är i grund och botten en glad och lättsam människa, men blir jag arg eller frustrerad börjar jag gråta och det har jag ibland svårt att kontrollera. Jag har svårt för att vara kylig och sval. Jag har också lätt för att handla i affekt, eftersom det blir så mycket känslor, men där har jag blivit mycket bättre mer åldern. Är över 40 år.

Men kan det vara så att hon utstrålar någon slags energi av just det som jag känner? Kanske att det är hennes känslor jag känner, och inte mina egna?? Är det ens möjligt?

Jag lärde mig någon gång att när någon människa trycker undan en massa känslor så ploppar det upp hos en annan människa i dess närhet, oftast ens partner, så jag tror absolut att hon utstrålar någonting som du tar upp. Bästa medicinen för det där är att prata med personen om läget. Du behöver ju inte sätta dig ner med personen, men försök att komma personen lite närmare så att den öppnar sig för dig. Då får man oftast en annan förståelse för personens känslor och då också en bättre förståelse för sina egna.

 

[Pica]

Det som hjälpt mig är att ta reda på var mina gränser går och att lära mig skilja på andras och mina känslor.
Jag känner fortfarande av allt men har lättare att bromsa när jag tar in för mycket som inte är mitt.
Det är ett livslångt lärande känner jag, men det är ganska roligt att vara HSP i det stora hela.

 

[Gotthard]

Jag är också hsp. Jobbar dagligen på att lära känna mig själv bättre och hur jag ska hantera mina och andras känslor. Jag försöker tänka att andras känslor inte är mitt ansvar. Jag kan inte stänga av min förmåga att uppfatta känslor runtomkring mig men jag kan välja att bara notera och sen släppa det.

Har insett att jag känner väldigt mycket och väldigt intensivt, är jag glad så är jag "all over the place" och är jag ledsen så gråter jag så tårarna sprutar. Ena dagen kan jag vara festens mittpunkt och andra dagen vill jag knappt hälsa på folk. Jag tror att jag kan vara rätt svår att få grepp om och det går inte att stoppa mig i ett fack, som tex "Gotthard är snäll men blyg" eller "gotthard är glad och kaxig".

Jag känner mig ofta oförstådd, även när jag pratar med mina nära vänner. Det är väldigt frustrerande, men jag tror att det är för att jag övertänker och grubblar på saker med min speedade hjärna så att det i slutändan blir rätt tilltrasslat och obegripligt. Jag har ingen aning hur jag ska hantera den biten faktiskt.