Sv: Höstmammorna 2009
Tack!
Nu har jag knåpat ihop en kort förlossningsberättelse så ni får veta lite mer. Bilder har jag inga överförda till datorn än.
Den 13:e oktober börjar morgonen med värkar som sedan avtar när jag bestämmer mig för att sova lite till. Fortsätter sedan dagen med oregelbundna värkar. Frustrerande att inte veta om det är på riktigt eller bara fejk. Runt sextiden anmärker maken på att värkarna kommer tätare samt att jag verkar bli mer påverkad i varje värk. Jag vågar fortfarande inte tro att det är på riktigt än. Vi äter middag och nattar sonen. Klockan hinner bli tio innan jag inser att det faktiskt kan vara på riktigt, då bestämmer vi oss för att ringa förlossningen och höra om det överhuvudtaget har plats för oss. De har plats så vi åker in, värkarna gör såpass ont att jag inte vill åka bil med värre.
Vi skrivs in 23:02 och får börja med att göra en ctg-kurva, kolla blodtryck och temp. Jag har då lite feber vilket ger barnet lite höga hjärtljud, får alvedon som får oss båda att må bättre.
23:40 undersöker barnmorskan mig och jag är då öppen 4 cm. ”Bara?!” är min första tanke, ”jag kommer få stå ut med de här skitvärkarna i minst 4 timmar till!”.
”Fan den kommer!” är mina nästa ord, både maken och barnmorskan verkar lite skeptiska. Men då, 00:22, avgår fostervattnet i och med första krystvärken, barnmorskan som precis dragit av mig byxor och trosor får sig en rätt rejäl dusch. Pustar mig igenom en krystvärk med orden ”jag är inte redo än”, frågar sedan vad klockan är och krystar igen när jag fått veta att vi åtminstone är på rätt sidan midnatt.
00:29 är vår underbara flicka född, 48 cm lång och 3505 g tung. Trots bajs i fostervattnet och navelsträngen ett löst varv runt halsen mår hon hur bra som helst. Hon ammar nästan direkt, en riktig naturbegåvning.
Men min kropp sköter sig inte lika bra, moderkakan vill inte lossna trots spruta, amning, krystande, lustgas och barnmorskans brutala massage. 01:15 börjar jag förberedas för operation, jag får en kanyl i armen och kateter. I korridoren utanför operationssalen hälsar sköterskor och doktorer artigt, själv hinner jag bara säga ”Nu trycker det verkligen på” och sen var moderkakan äntligen ute.
Jag hann förlora 1 liter blod och fick behålla mitt dropp för att fylla på kroppen igen.