Minns så väl att jag också var sån med andra barnet Jobbade till tre veckor innan bf och upplärningen av min vikarie var en pina för jag ville bara vara ifred från allt och alla och hade ingen lust att engagera mig mer än nödvändigt i nåt som inte hade med mig och min familj att göra. Med första barnet var det skillnad för då var jag sjukskriven 100% de tre sista månaderna pga stressrelaterad migrän och var hemma med djuren ensam och vilade
Känner att det är lite så för mig också Sen hjälper det ju inte precis med alla mer eller mindre härliga symptom man har dragit på sig och som helt plötsligt är något slags normalläge... Får bara hoppas på att folk runt omkring mig har förståelse