Hopp eller förtvivlan...?

[Hiddeous]

Sv: Hopp eller förtvivlan...?

Fullt möjligt men där sa i alla fall min IVF-läkare att man skulle leva som gravid om inte annat så för att lugna ens eget psyke kan jag tänka mig :-) man är rätt nojig medan man håller på och för att man inte ska "må dåligt" över något man gjort kan jag tänka mig att man ger de råden.

Jag tror att i stort sett alla andra faktorer är viktigare än livsstil vid en fertilitetsbehandling. Först och främst kvinnans ålder, äggens kvalitet, läkarnas skicklighet att ställa in hormonmedicinering och pricka in när äggen är mogna; spermiernas kvalitet, slemhinnans skick, val av embryon till återföring - till exempel. Allt detta är faktorer som kan ha avgörande betydelse och därför är det där läkarna lägger sin tid och kraft på att utveckla metoder och modeller. Vad vi äter och dricker (så länge vi inte är storkonsumenter av alkohol) är troligtvis helt försumbart i sammanhanget.

 

[wtf]

Sv: Hopp eller förtvivlan...?

först av allt, bamsekram till dig!!

jag har själv varit ofrivilligt barnlös och kämpat med det i ungefär 3½ år, varav ungefär 1 år med hjälp.
Vi är såkallat oförklarligt barnlösa, min sambo är det inga fel på så det är hos mig någonting är lite lurt.

Jag var så jävla bitter, blev verkligen inte glad när brorsan berättade att dom skulle ha barn... jag höll på att börja gråta och hoppades nog innerst inne att dom skulle få missfall. ville inte träffa dom på säkert halva tiden och varje gång så var det ett ständigt påminnande om något jag aldrig kunde få (kändes det som då).
Ett tag hatade jag allt som hade med barn att göra och jag bestämde mig för att jag fan inte skulle ha några. jag tyckte synd om min sambo som är 11 år äldre än mig (jag är idag 23 och han 34) för att han skulle slösa bort sina år på nån värdelös brud som inte ens kan ge honom ett barn.
så två gånger var det riktigt jäkla nära att det skulle ta slut...

det är ett under att vi är tillsammans idag! jag var så elak mot honom...

När vi började få hjälp så gick det som tur var ganska fort, många får ju äta dom här pergotime ganska länge, men doktorn tyckte synd om oss som hållt på så länge.. så jag behövde bara äta dom en omgång. minus såklart.
sedan dröjde det väl en menscykel innan vi fick börja med att medicinera för insemination. minus en gång till...
sedan flyttade vi och då blev det en faktiskt välbehövd paus på några månader.

när vi sedan började om på det nya sjukhuset fick vi hoppa in direkt på IVF, så jag började medicinera med den långa metoden i februari.
jag hade hört att man kunde må riktigt jävla dåligt och bli galet deprimerad av medicinen, så jag förberedde både mig själv och min omgivning på det värsta.

jag använde suprecur nässpray för att nedreglera mina egna funktioner och faktiskt så var det enda jag märkte av att jag fick såna här vallningar som man kan få vid klimakteriet.
dom här sprutorna man tar sedan för att stimulera äggen (har glömt vad sjutton dom hette...) hade jag tagit förut fast i mindre dos när vi gjorde inseminationen, tyckte faktiskt det var ganska fascinerande att ta dom haha.
märkte faktiskt inte av några biverkningar där förutom lite stramande i över äggstockarna i slutet.

både jag och sambon tyckte ändå att det var skönt att äntligen få IVF, för äntligen kunde det faktiskt hända något!
och vi räknade första gången som en testomgång, för att se hur det gick till och vi räknade inte med att nåt ägg ens skulle bli befruktat.

jag minns äggplockningsdagen väldigt väl, vi fick gå in på ett rum och jag fick byta om till sjukhuskläder. spännande spännande!
och sedan fick jag ligga i sängen med en kanyl i armvecket i någon timme innan dom tillslut hämtade in oss till doktorn.
det var så sjukt coolt att se på skärmen när doktorn plockade ut äggen! ont gjorde det också, men jag fick så mycket morfin jag ville och det kändes hur skönt som helst (ruset alltså!).
jag började tillochmed gråta, doktorn trodde det gjorde ont men det var nog inte därför - utan för att äntligen skulle det hända något!! men jag fick mer morfin iallafall haha.

12 finfina ägg fick vi ut och alla(!!) blev befruktade, jösses! det hade vi verkligen inte räknat med.
de odlades i 3 dagar och det visade sig vara riktiga superägg, för normalt var att äggen hade 8-10 celler efter 3 dygn medan det inte gick att räkna cellerna på mina ägg längre hon gissade på runt 70-80 celler istället
fick tillbaka ett ägg och resten skulle odlas till det 5:e dygnet och därefter frysas ner. dock var det bara ett ägg som klarade sig så långt!

den eviga väntan på att få pissa på den där jäkla stickan var nog värst, minns inte vilken ruvardag jag skulle testa på men jag tror att det kan ha varit 12 eller 14e dagen.
fick ett infall och tjuvtestade på rd 7 och tyckte mig skymta ett svaaaagt streck, och jag var tvungen att fråga sambon.. men ja, nog fan var där ett streck? eller?
på rd 9 provade vi igen på ett clearbluetest, och ÄNTLIGEN fick jag mitt efterlängtade plus sedan testade jag typ 4 gånger till med jämna mellanrum

vi fick se lille parveln i vecka 9 för första gången, jag var helt säker på att han skulle vara död eftersom jag mådde prima, man ska ju må illa och spy ju! haha. men när jag fick se hjärtat och att han rörde sig som han skulle så började jag gråta helt hejdlöst
gynekologen (som även hade skött min medicinering) måste ha trott att jag blev ledsen på riktigt.

nu är jag i vecka 24 och hela tiden har jag mått som en prinsessa! 30 november kommer min lilla son

känner att det blev en mindre roman det där, men det bjuder jag på
hur som helst, jag hoppas innerligt att ni kommer att lyckas!

 

[terwa]

Sv: Hopp eller förtvivlan...?

Härlig läsning. Känner igen mycket av det känslomässiga du skriver. Lycka till med lille knodden.

Apropå alkohol så valde jag att inte röra alkohol under mina behandlingar men jag ser inte att det skulle göra varken till eller från för TS. Det var mitt personliga val att vara så ren från iaf alkohol som möjligt. Sen att jag pimplade kaffe var ju kanske mindre bra, kaffe är ju inte heller nyttigt i större mängder. Så länge man inte är gravid var det inga problem att dricka alkohol enligt mina IVF-läkare.

 

[Miss Victim]

Sv: Hopp eller förtvivlan...?

Åh vad roligt att allt gick så bra!

Vad gäller hur du kände mot barn och gravida så har jag varit där jag med. Min största skräck var att någon av mina syskon (som är yngre än mig) skulle komma och säga att de väntade smått... Jag drabbades av en rejäl depretion men var till doktorn och nu mår jag prima. I samband med detta så blev en vän gravid genom IVF och jag blev så himla glad vilket jag inte trodde jag skulle bli.

TILL ALLA:

Jag måste nog börja oroa mig för att de inte ska bli några ägg utplockade eller befruktade för den tanken har inte slagit mig har sett det som självklart eftersom jag känner mig som en levande äggmaskin på pergo...
Hur konstigt det än låter så ser jag fram emot detta så himla mycket! Jag längtar och dagarna segar sig fram. Har bara hört hur påfrestande det ska vara och att det inte är något att se fram emot...varför det känns fel eller tabu att längta efter detta. Skum känsla.

Eftersom jag inte dricker några större mångder vin så har jag beslutat mig för att vara som vanligt med skillnaden att inte gå med alls om jag mår dåligt

Under dessa drygt två år som gått så har jag missat många roliga fester pga att jag inte ville gå ifall det skulle ha tagit sig denna månad...För ett tag sen så bestämde jag att inte låta detta styra mitt liv längre och efter det har jag mått bättre men det var ju inte nån IVF behandling det handlade om då.

Tack så jättemycket för alla era svar!

 

[Javan]

Sv: Hopp eller förtvivlan...?

Jag bestämde ganska tidigt i min barnlöshet att till jag fått ett PLUS på stickan var jag INTE gravid och att ta test innan utebliven mens var ett stort no-no. Har i alla fall en ganska snäll mens som kommer puntkligt dvs jag har inte tagit ett enda "onödigt" test lätt att fastna i testträsket annars misstänker jag.

Jag förstår precis vad du menar med att se framemot - det gjorde jag också ÄNTLIGEN skulle det ju hända något och man kanske skulle få en orsak till varför det inte gick när äggen skulle befruktas (hårda skal eller något). Att du inte skulle få ut ägg känns osannolikt som du säger och jag håller alla tummar att det går vägen första vändan. Vet att många ser det som försöksrunda jag hade dock otroligt stora förhoppningar även då och tänkte inte försöksrunda utan OM det lyckas när kommer bebis och så vidare.

Fysiskt gick det utan problem för min del, hade lite huvudvärk under nedregleringen (har aldrig huvudvärk annars) men sprutorna gick toppen utom ägglossningssprutan den fick maken ge mig (lite grövre nål men det kändes inte mera för det jag som var löjlig...).

under äggplock fick då jag så bra med smärtstillande att det inte gjorde ont överhuvudtaget fick lite lite mensvärk på kvällen. värst var väntan som sagt efter ET (återförandet) har det gått har det inte gått och ett evigt analyserande av "tecken". Behöver jag säga att jag tjuvtestade??? Jag som aldrig tjuvtestar annars. Fick ett svagt plus på ruvardag 8 och hann även jag med ett par test innan jag var nöjd