Nejmen, vad otäckt
@Emor !! Vilken tur att det ändå gick bra med dig och bebisen! Usch, ni får vara rädda om er, allihopa!
Det var ett tag sedan jag läste här (igen) och det är så mycket jag vill skriva och besvara, så det finns nog en viss risk att det blir ännu ett mastodont-inlägg från min sida.. Jag hoppas att ni inte tycker att det blir för mycket läsning från mig
Jag kan ju börja med att jag är sjukskriven pga foglossningen numera. Det är ju inte riktigt vad jag ville, men man måste ju vara rädd om sig, så det är bara att gilla läget.
Egentligen passar det rätt bra ändå, för nu har vi fått en ny lägenhet som vi flyttar in i i början av november och med BF den 21/10 så är det ju rätt skönt att kunna börja småplocka med packandet redan nu. Jag känner mig dock lite besvärad av att antagligen inte kunna hjälpa till så mycket med själva flyttandet, men antingen är jag ju jättegravid eller rätt så nyförlöst och då är det ju inte jätteoptimalt att kånka på lådor och sånt.. Men jag får helt enkelt göra allt jag kan för att underlätta för flyttdagen och hjälpa till så mycket (lite) jag kan.
BM påtalade ju ännu en gång vikten av att vi inte får vänta hemma för länge om förlossningen drar igång på egen hand den här gången (vilket jag verkligen hoppas!). Kollar man kurvan så gick jag ju från typ 3-4 cm öppen till att dottern var ute på lite mer än en timme, och det var ju ganska fort för en förstföderska tydligen, så att eh.. Nästa kommer väl med raketfart den med. Den här gången är jag nog lite mer förberedd på det iallafall, sist fick jag världens chock när allt tog jättelång tid först och jag var inställd på typ "en veckas värkar innan ungjäkeln tittar ut" och sen helt plötsligt hade jag krystvärkar från ingenstans! Jag hann inte riktigt med helt enkelt, men allt gick ju bra ändå och nästan enligt planen.
Den här gången blir det dock ett ännu tydligare förlossningsbrev och en ännu mer påläst make (så att de inte kan lura i honom en massa dumheter och göra honom rädd), så det ska jag börja skriva på i dagarna.. Svårt att få till det kort och koncist bara, men ändå med all info man vill ha med. Blärk.
Till alla er som är rädda för sätesbjudning pga snitt så vill jag bara säga att man kan föda sätesbarn vaginalt också. En bekant vars barn låg i säte pratade med sin läkare och han sa att de inte rekommenderade det till förstföderskor då det ofta ändå tar lång tid första förlossningen och det är ju inte bra om navelsträngen blir klämd, men att om hon ville så provade de men med beredskap på snitt ifall det skulle behövas.
En annan bekant födde båda sina första barn i säte utan problem.
Om min lille skulle ligga i säte nu så skulle jag nog hellre välja vaginal förlossning i första hand, men jag vill ju verkligen absolut inte snittas heller. Det är nog bland det värsta som kan hända, enligt mig, att bli snittad. Speciellt om det inte är "urakut" så att de hinner lägga ryggbedövning, fy för böveln för att vara vaken när de plockar ut bebisen! Nej, ska de snitta mig så vill jag sova..
När jag var mammaledig med dottern så var det otroligt långsamt, tyckte jag! Visst har man bebisen att gosa med och allt, men jag hade (har) inga vänner som har barn, så det fanns liksom ingen att umgås med om dagarna eftersom alla jobbade. Den här gången är det några som ska ha barn mer eller mindre samtidigt som mig, så det känns lite roligare! Och iom att vi kommer att flytta så får jag lite lättare att ta mig någonstans med. Men annars var babysången och sådana saker uppskattat, då fick man ju komma ut och träffa lite folk iallafall!
Jag tycker att det är så häftigt att kroppen ändå vet vad den ska göra när förlossningen väl är igång! Allt går ju liksom av sig självt! Jag är nog inget jättefreak vad det kommer till kontroll, inte i den här situationen iallafall när jag liksom ändå känner att kroppen redan vet vad den ska göra, jag kan ju inte göra så mycket mer liksom.
För mig var det viktigt sist att inte kämpa emot så mycket, jag ville inte ha en massa medicinsk smärtlindring (defenitivt inte EDA eller morfin) utan det jag tog till var lustgasen. Jag hatade profylaxandningen redan på föräldrakursen och provade den aldrig igen, utan jag kände mer att min grej är att slappna av, andas djupt och bara följa med, inte stressa upp mig med att hyperventilera (vilket profylaxen var för mig).
Den här gången hoppas jag få akupunkturen på en gång och att jag kan klara mig utan lustgasen också. Jag vill ha det så naturligt som möjligt helt enkelt, utan en massa onödig inblandning av medicin och egentligen vårdpersonalen med. (Jag kanske ska förtydliga att jag inte tackar nej till hjälp från personal och att jag inte stänger alla dörrar för medicinsk hjälp - om den behövs - men jag blir hellre pushad att klara mig utan än "påprackad" något i första hand liksom).
Just nu är min spontana tanke mest "Tänk om vi inte hinner in till sjukan?". Inte på något skrämmande sätt alltså, utan mest att jag i så fall hellre föder hemma än på parkeringen, typ. Och kanske inte i bilen heller, jag tror inte att maken riktigt skulle bli jätteglad om han var helt ensam med en födande fru i bilen.. På de fina skinnsätena xD
Förhoppningsvis hinner ju mamma hit iallafall i så fall (hon ska ju vara barnvakt) och i värsta fall får man väl skicka upp dottern till grannen och ha mamsen som barnmorska. Det är helt enkelt ingen tanke som skrämmer mig, även om det kanske inte är helt optimal när det kommer till att maken skulle förlösa mig, att dottern fortfarande skulle vara hemma eller så.
Angående föräldrakursen så kommer jag inte att gå den igen. Jag tror inte ens att vi får det eftersom vi redan gått den en gång/ fött barn tidigare. Men iallafall, jag tycker inte att jag fick mycket ny information och BM som höll i kursen tyckte nog mest att jag var jobbig när jag ifrågasatte vissa rutiner etc.. Ehrm.
Min make var visst också jobbig när han sa att det var upp till mig att känna när jag var redo att ha sex igen efter förlossningen, för så var det ju verkligen inte! Nej, efter max 6 veckor skulle man vara igång igen, punkt. Jag kände bara att OM man får sy en massa eller har avslag (vad tusan heter det!?) fortfarande eller något annat besvär, då är det ju inte bara att sätta igång igen!? Man är ju olika liksom, sedan är det ju inte toppenbra om det tar ett år innan man kommer igång igen heller, men vad fasen.. Nej, då blev maken idiotförklarad han med.
Nu känns det som att jag skrivit en massa om ingenting, men något vettigt kanske det blev iallafall.. Mina sjukskrivna dagar innehåller inte så mycket tyvärr, förutom att slutföra broderiet jag gör åt dottern, småplocka, ta det lugnt och baka lite inför kalaset jag ska ha för mig själv i helgen. Jag fyller ju gammalt imorgon och blir 26 år! Då är man ju officiellt närmre trettio än tjugo! Ujujuj ^^
Ta hand om er nu och gå försiktigt i trapporna! Inget mer skadandes, hör ni det!? (speciellt du, Emor, nu får du försöka att hålla någon liten kroppsdel någorlunda intakt iallafall!
)
