Hjärta och smärta - separation

[Mammas]

Efter mycket om och men har vi nu beslutat oss för att det är dags att separera. Och det är vad jag vill. Det är det bästa i situationen. Vi har båda lyckats vara mestadels vuxna och jobba för att det ska lösa sig på ett smidigt sätt för både oss och vårt barn.

Men det är så svårt. Det gör så ont. Jag känner mig så vilsen. Så ensam. Hur gör jag? Hur kurerar jag mig på bästa sätt? Hur hamnar jag på fötter igen? Hur hittar jag tillbaka till den självsäkra person jag egentligen är?

Det praktiska är egentligen inte några problem, det löser sig, men hur övertygar jag mig själv om att jag inte behöver det stöd jag haft hittills under hela mitt vuxna liv? Att jag verkligen klarar mig själv? Jag vet ju att jag kan egentligen, men just nu tror jag inte på det. Det känns inte så.

 

[Amha]

Det är ju jättesvårt, alla hanterar det så olika. Hur hade ett råd till en vän sett ut i den situationen? Det borde säga mycket om hur du själv "borde" hantera det.

Hoppas att det löser sig på bästa sätt. Är gräsänka från lördag-tisdag så om du vill kan du ju komma och fika om det skulle kännas trevligt.

 

[Roheryn]

Jag separerade för ett år sedan. Vi hade då varit ett par i över 20 år, och har en nu snart 15-årig dotter tillsammans. För mig skedde det hela efter ett par år av uppslitande gräl och andra otrevligheter, och kulmen blev när maken en söndagskväll helt sonika sa att jag skulle flytta. Jag hade ingenstans att ta vägen, flyttade in i mitt föräldrahem (som jag delvis ägde) hos min fars nyblivna änka och hela livet var ett stort kaos. Att lämna mitt hem och inte minst min dotter den söndagskvällen var det jobbigaste och svåraste jag någonsin gjort, men det gav också en viss styrka, en känsla av att "klarar jag detta så klarar jag allt". Och det har jag ju gjort - bor idag bra i egen lägenhet, har dottern varannan vecka, betalar mina räkningar, har köpt egen bil, kunde behålla hästen, har det bra och är FRI. Men jag har känt som du MÅNGA gånger, undrat hur jag skall fixa allt själv.

Jag tror att enda botemedlet mot de där tankarna om att man inte kommer att klara det är att faktiskt GÖRA det. Som en klok gammal faster sa en gång "Det är bara att sätta den ena foten framför den andra och fortsätta gå".

 

[tanten]

Alla människor klarar sig själv.

Däremot MÅR man oftast bättre med en bra partner. Ingen människa är en ö.

Jag levde i 20 år med en man som i alla bemärkelser var hälften av mig. Men till slut var den halvan inte speciellt bra och jag tvingades lämna honom för att överleva.

Det var tufft att vara på egen hand. Men jag är ju en hel person och den insikten kom så småningom.
Det praktiska går bäst. Det känslomässiga är värre. Men visst klarar jag mig. Riktigt utmärkt.

 

[Magiana]

Ta en dag i taget. Andas och försök lita på att det går. Tillåt dig att känna allt du känner. Då läker du så småningom. Smärtan varar inte för evigt.

 

[Korven]

Det ordnar sig. Alltid. På nåt sätt. Dörrar du inte visste fanns öppnar sig.

 

[Mammas]

Det praktiska går bäst. Det känslomässiga är värre.

Det är lite så här jag känner. Det har gått en vecka och jag har varit med i en budgivning och har flera väntande visningar, har lånelöfte och en plan om hur vi ska gå tillväga med det praktiska. Men vad gör jag när ensamhetskänslan kommer, visst kan jag umgås med vänner (det har jag gjort i en vecka och har ett gott kontaktnät), men när kroppen skriker efter lugn men huvudet inte fixar lugnet utan att det ska kännas som att hjärtat slits itu, hur gör jag?

Jag vet rent intellektuellt att att det kommer att bli bättre så snart jag landat i ett nytt boende och jag slipper vara hemma hos andra när det inte är min tur att vara hemma men det gör det inte lättare rent känslomässigt. Men ja, det gör det inte lättare i situationen. Umgås med vänner, bada, äta glass, kedjeröka för att få tiden att gå och hoppas att tiden läker alla sår? Låta mina vänner fånga upp mig när jag faller? Förbli stark för att jag måste?

 

[Amha]

Vara stark för att man måste är dumt. En vacker dag kommer du falla och gör du det senare är risken att du faller mycket hårdare om du inte sörjer nu.

 

[Skjøldur]

Har du varit tillsammans med honom hela ditt vuxna liv? I så fall förstår jag om du är lite extra vilsen nu då du ska stå på egna ben. Sorgen över ett ett kan vara lika stark som då någon dött. Nu har du ett barn tillsammans med honom och då är kan du ju inte bryta kontakten helt o håller heller. Antagligen har du inte slutat älska honom, utan ändå beslutat att livet måste levas utan honom. Du får ta en dag i sänder och tänk på att de flesta har ett eller flera brutna förhållanden bakom sig, vi är många som förstår dig när du är ledsen. Du får vara dig själv.

 

[Stereo]

Låta mina vänner fånga upp mig när jag faller?

Ja!

Förbli stark för att jag måste?

Nja. Det beror på vad du lägger i begreppet "stark". Det behöver inte vara att bita ihop och kämpa vidare utan att bryta ihop. Ibland är väl det starkaste du kan göra - och det bästa på längre sikt - att just bryta ihop, få stöd av dina vänner, och sedan komma igen. Lyssna på dina känslor.

 

[Mammas]

Vara stark för att man måste är dumt. En vacker dag kommer du falla och gör du det senare är risken att du faller mycket hårdare om du inte sörjer nu.

Ja!

Nja. Det beror på vad du lägger i begreppet "stark". Det behöver inte vara att bita ihop och kämpa vidare utan att bryta ihop. Ibland är väl det starkaste du kan göra - och det bästa på längre sikt - att just bryta ihop, få stöd av dina vänner, och sedan komma igen. Lyssna på dina känslor.

Menar mer hålla en fasad när jag måste. På jobbet, när jag pratar med exet, när jag väljer att inte be om att vi försöker igen (vilket jag vetvetvet är en usel idé och bara skulle skada oss båda) etc. Jag pratar rätt mycket om hur jag känner med mina vänner, så det känns rätt chill. Och sedan har jag bearbetat en del innan, och är kanske lite chockad av intensiteten i hur jag känner, jag har övervägt separation till och från under sex år. Och det är väl eg inte konstigt att jag känner mig vilsen som första gången singel som vuxen, var tonåring när vi träffades.

Och jag vet att folk gått ur värre förhållanden med sämre förutsättningar så det kommer att gå bra. Det är bara nu som det känslomässiga känns så stort.

 

[Stereo]

Det är bara nu som det känslomässiga känns så stort.

Det förstår jag. Nu tänker jag berätta något som jag skäms lite för, men here goes. När jag och mitt ex förra sommaren ömsesidigt gjorde slut efter tre år tillsammans kändes det ganska bra redan efter någon vecka, mycket för att vi fortfarande var vänner och att vi pratade igenom vårt förhållande ordentligt och redde ut de flesta missförstånd och "annoyances" som ledde till att det tog slut. Livet lekte och vi båda mådde bra.

I januari träffade han en ny tjej. Och jag kollapsade totalt. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, utan att riktigt kunna säga varför. Jag pratade jättemycket med mina vänner och - faktiskt - med mitt fantastiska ex, som stöttade mig och sa att känslor är känslor, låt dem komma och passera igen, förr eller senare blir det bättre. Han var ett enormt stöd, hur konstigt det än kanske låter.

Sedan valde jag ändå att bryta kontakten, av två anledningar: jag vill inte vara "det jobbiga exet" som är där och stör i hans nya relation, och jag mådde enormt mycket bättre när jag slapp se hur nykär och glad han var.

Det han sa, och det några av mina kompisar sa, om att man inte kan styra över känslor och är det jobbigt så är det, är något jag försöker bära med mig. Så nej, det är inte alls någonstans konstigt att marken gungar under dina fötter, att känslorna svänger hit och dit, att de känns så orimligt jättestarka, att det är läskigt och jobbigt.

Det här med fasader, du kanske inte behöver hålla det? Jag och exet hade inga fasader inför varandra, och på jobbet sa jag ungefär "oj, nu kommer det en gråtattack - jag är strax tillbaka!" och så smet jag in på toan och grät en skvätt. Det blev till och med lite humor med det hela, nån fiskade fram en näsduk i precis rätt ögonblick och det blev mycket skratt också. Det visade sig också att jag hade oväntat fantastiska kollegor som alla var otroligt förstående och stöttande. Det kändes som en styrka att jag vågade vara ärlig med att jag var helt upp och ner känslomässigt, speciellt när jag fick så mycket stöd, pepp, sympati och näsdukar tillbaka.

 

[Fan of Bill]

Att lämna mitt hem och inte minst min dotter den söndagskvällen var det jobbigaste och svåraste jag någonsin gjort

Du menar att bara för att din man sa att du skulle gå, så gjorde du det, på stört?

Varför gjorde du det

Aldrig i glödhetaste helvetet att nån skulle få mig ur huset på ett sådant sätt. Tål han inte att se mig, då får väl han dra då?

 

[Fan of Bill]

Efter mycket om och men har vi nu beslutat oss för att det är dags att separera. Och det är vad jag vill. Det är det bästa i situationen. Vi har båda lyckats vara mestadels vuxna och jobba för att det ska lösa sig på ett smidigt sätt för både oss och vårt barn.

Men det är så svårt. Det gör så ont. Jag känner mig så vilsen. Så ensam. Hur gör jag? Hur kurerar jag mig på bästa sätt? Hur hamnar jag på fötter igen? Hur hittar jag tillbaka till den självsäkra person jag egentligen är?

Det praktiska är egentligen inte några problem, det löser sig, men hur övertygar jag mig själv om att jag inte behöver det stöd jag haft hittills under hela mitt vuxna liv? Att jag verkligen klarar mig själv? Jag vet ju att jag kan egentligen, men just nu tror jag inte på det. Det känns inte så.

Det är hemskt och ledsamt med separationer. Det jag lärt mig av livet är att man klarar det man är tvungen till.

Du kommer att klara dig. Du hittar snart tillbaka till dig själv, känslor måste landa först bara.

 

[Killaloe]

Jag har inte så mycket vettigt att säga egentligen (men du vet vart jag finns om du behöver mig på något sätt), men det jag vill säga är att du är en alldeles fantastiskt och underbar person och en av de starkaste och tuffaste människorna jag vet. Du klarar det, även när det är skräp och ensamt det blir bättre. Och jag tror, eller jag pratar iaf för mig själv, att vi som känner dig kommer finnas där så att du slipper vara så himla stark och pepp när du inte vill eller kan och du vill ha den stöttningen.

Som sagt, jag är inte den festligaste och piggaste människan just nu - men kan jag göra något för dig så hör av dig! Och du/ni är alltid välkomna om ni vill.

 

[Intejag]

Efter mycket om och men har vi nu beslutat oss för att det är dags att separera. Och det är vad jag vill. Det är det bästa i situationen. Vi har båda lyckats vara mestadels vuxna och jobba för att det ska lösa sig på ett smidigt sätt för både oss och vårt barn.

Men det är så svårt. Det gör så ont. Jag känner mig så vilsen. Så ensam. Hur gör jag? Hur kurerar jag mig på bästa sätt? Hur hamnar jag på fötter igen? Hur hittar jag tillbaka till den självsäkra person jag egentligen är?

Det praktiska är egentligen inte några problem, det löser sig, men hur övertygar jag mig själv om att jag inte behöver det stöd jag haft hittills under hela mitt vuxna liv? Att jag verkligen klarar mig själv? Jag vet ju att jag kan egentligen, men just nu tror jag inte på det. Det känns inte så.

Oj kram!!!!
Kan tyvärr allt för lätt identifiera mig med dina känslor, sitter i samma situation själv.
Det hela är en process som var och en löser på olika sätt.
Har du vänner eller släktingar som står dig nära, så är det nu du ska ta hjälp av dem!
Med stöttande och uppmuntran, samt en stor famn att kunna bryta ihop i, när det behövs

Kan du hitta något som kan få dig tillbaka, någon fritidsaktivtet kanske?
Om du är häst eller hund människa, kan du få bekräftelse via dem att du är bra på alla sätt och vis?
Tänker på träningar/tävlingar etc
Eller ulvspelslekar
Ja du förstår nog vad jag menar! Gör något du tycker är roligt och som kan ge dig en känsla av att du faktiskt är väldigt bra, och fantastiskt duktig
Jag tänker iaf på dig!

 

[Mammas]

Tack för alla fina ord! Jag har sovit hemma inatt, vilket jag inte gjort två nätter innan, och nu känns det redan bättre. Både för att jag är hemma och för att jag sovit gott. Vi pratade lite igår och kommer nog båda att sova hemma om inte jämt så iallafall om en vill, den som inte har ansvaret för barnet. Första dealen var att den som inte hade barnansvaret skulle vara någon annanstans, men det blev för jobbigt för oss båda uppenbarligen. Så det känns ok. Najs med för stor lägenhet, nu kan jag sova i gästrummet!

Imorgon är det möte och umgänge med min förening så det känns bra, det ska bli roligt. Det kommer att lösa sig. Återigen tack för alla tips och råd. Jag vet ju egentligen att det kommer att bli bra, intellektuellt alltså. Det är bara att hela jag inte riktigt hänger med.

 

[Lovisaleonora]

Umgås med vänner, bada, äta glass, kedjeröka för att få tiden att gå och hoppas att tiden läker alla sår? Låta mina vänner fånga upp mig när jag faller? Förbli stark för att jag måste?

Or all of the above? Hoppa över rökningen.

Det är kaos innan dammet lägger sig. Det måste få vara det när stora förändringar nalkas.

 

[_CorpseBride_]

Jag är ganska ung och har ingen erfarenhet av att ha ett så långt förhållande där det dessutom är barn inblandat.
Men jag väl säga kram! Det kommer att bli bättre!
Jag tog mig ur ett förhållande som visserligen inte varade i lika många år, men vi var sambos och förlovade. Han levde på mig som en igel och var dessutom våldsam. Det kom en dag då mina nära fick nog och hjälpte mig ur det. Hela världen rämnade eftersom jag hade sett en framtid med honom framför mig och istället satt jag bostadslös med min hund.
Men jag tog stöd av familj och vänner. De fick lyssna i timmar på hur jag ena stunden var ledsen och ville tillbaka för att i andra hata killen som behandlat mig illa. Men de fanns där och stöttade. Ofta får man mer stöd än man tror av omgivningen och man ska ta allt stöd man får, det hjälper oerhört! Sedan, känslorna går över. Låt det komma och svalla över dig, de kommer en dag då det känns lättare!

 

[Roheryn]

Du menar att bara för att din man sa att du skulle gå, så gjorde du det, på stört?

Varför gjorde du det

Många anledningar. En av dem var att jag faktiskt VILLE separera, ville lämna honom, och att det kändes som om vi kommit till vägs ände med alla diskussioner. Och det var detta som gav mig den knuff som kanske behövdes för att verkligen genomföra det. Samt en känsla av att det inte skulle bli lättare att göra det vid någon annan tidpunkt, så det var lika bra att ta tjuren vid hornen. En annan, mer praktisk, anledning var att det var han som ägde lägenheten och vi hade ett par år tidigare genomfört en bodelning och skrivit äktenskapsförord, så allt hans (som lägenheten) var hans och allt mitt (som hästen) var mitt.