T
Trolltyggve
Jag vet inte längre vart jag ska vända mig, så jag vänder mig hit. Historien är rätt lång och komplicerad, så jag hoppas att ni orkar läsa.
Jag har tillsammans med mitt ex ett barn. Vi har gemensam/delad vårdnad om detta barn.
För att ta allting från början, så blev jag med barn i ett tidigt skede i vårat förhållande. Jag kände under lång tid på mig att jag var gravid, men flera graviditetstester visade negativt. Till slut fick jag ett positivt, och vi åkte in för UL för att se hur långt det hade gått. Detta var på en fredag, och det visade sig att jag hade måndagen som sista abortdagen. En abort bokades in, och vi åkte hem.
För mig fanns det inga som helst planer på att behålla barnet först. Både jag och mitt ex var aktiva missbrukare. Mitt ex hade dock lagt av och varit ren ett tag tills han träffade mig, och har hela vägen velat lägga av igen. Jag har aldrig haft dom planerna. Detta blev dock en nykter helg, då jag även om jag skulle ta bort barnet inte medvetet ville, ja ni vet, knarka med ett barn i magen. Vi diskuterade inte så mycket under den här helgen. Mitt ex förklarade dock sin ståndpunkt tydligt för mig. Han ville ha barnet, han var emot abort och tyckte att detta var våran chans att bli nyktra.
Jag höll inte med, ansåg att vi hade för lite ordnat och att ett barn inte ska vara en anledning eller chans till att bli nykter. Det ska vara en självklarthet att vara nykter när man ens börjar fundera på barn.
Hur som helst, så blev det svårare och svårare ju närmare måndagen det led, jag hade UL bilden i huvudet och barnet hann redan bli en del av livet under den korta tiden.
För mig rullade det på fint, jag har varit nykter sedan dess, och faktiskt inte haft några större problem, även om jag varit sugen vissa lowdays, så har suget aldrig blivit riktigt jobbigt. Mitt ex fortsatte köra på i 1-2 månader till, innan han fick en 12-stegs behandling, och har efter det varit ren. När behandlingen var slut flyttade han in till mig i min lägenhet och då började saker och ting spåra ur.
I slutet av min graviditet hade vi en mindre argumentation om en hårfön. Jag hade den hängandes i badrummet, han slängde in den i min garderob då han inte tyckte den skulle hänga framme. Jag, arg som ett bi, kastar hårfönen efter honom, varpå han kastar mig ett par meter bakåt in i väggen.
Som en sådan tjockskallig idiot som jag är avfärdade jag hela händelsen som att det var jag som hade varit larvig som brusat upp över en sådan liten grej och börjat kasta saker på värsta drama queensättet. Detta beteende fortsatte med jämna mellanrum under vårat fortsatta förhållande, aldrig att han slog mig rent ut med handen, men han hade en tendens att kasta omkring mig, och vid ett tillfälle hoppade han på mig så jag for omkull.
Hur som, när vi var på BB och vårat barn var fött kom nästa stora grej. Mitt ex vägrade låta personalen ta PKU prov på barnet, då han ansåg att det inte fick lagras. Lappen som man kan fylla i om att det inte får sparas trodde han inte på alls, och vägrade ändå. Jag låg väl en hel dag och grät och försökte få honom att ändra sig, men icke.
När vi kom hem, kom ju då samtalet om vaccinationer upp. Han är totalt emot, jag tvärtom. Jag har försökt kompromissa på alla sätt och åtminstonde försökt få barnet vaccinerat emot stelkramp, men icke. Jag har kontaktat både BVC och socialstyrelsen och frågat om jag begår ett lagbrott (såsom exet påstod) ifall jag vaccinerade barnet utan hans godkännande, men ingen har gett mig ett svar, utan sagt att vi måste komma överens. Och det går ju inte.
Tiden gick, barnet blev större, och vi hade det väl rätt bra emellanåt. Dock lider mitt ex av en extrem svartsjuka, så alla mina vänner har försvunnit (även de av kvinnligt kön, eftersom jag är bisexuell så har han inte godtagit dessa heller). I somras var vi ute hos mina föräldrar för att fira midsommar. Vi har då ett bråk (barnet är hos min syster och inte i samma hus), som handlar bla om vaccinationer och om ion silver (kollodialt silver) som han börjat dricka, och vill att barnet också ska dricka. Jag vägrar. Grälet slutar med att mitt ex slänger en soda stream flaska på min hand så illa att den bryts. Jag försvinner därifrån, och ringer upprörd upp en vän och säger att jag tror att det är brutet. Mitt ex har då stått och tjuvlyssnat, och blir förbannad över att jag står och skrämmer upp vännen och ljuger för att få honom att framstå i dåliga dagar. Jag ber honom ge sig av därifrån, vilket han gör.
Min bror kommer och säger att jag bör åka in till akuten, vilket jag gör. Där så konstateras det att två fingerleder är brutna, och jag får ligga kvar för att opereras morgonen efter. Under natten ringer mitt ex och har ångest över vad han har gjort. Han hämtar även barnet hos mina föräldrar och säger att han kommer över med barnet till mig när jag kommer hem. Under natten talar min vän, som jag ringde när jag var upprörd, om för mitt ex att han ska hålla sig borta från mig.
Jag opereras, kommer hem till mina föräldrar. Då har mitt ex hunnit få till det så fint i sitt huvud att min vän, som lite halvt på fyllan (detta var alltså under en storhelg) bett honom hålla sig borta ifrån mig, och jag har ett förhållande bakom hans rygg
, så när jag ringer för att fråga om jag kan hämta barnet, så vägrar han och säger att jag inte får träffa barnet mer. Min mamma ringer då upp honom, varpå han häver ur sig något om att jag är otrogen och slänger luren i örat på henne. Det hela slutar iaf med att han kommer över med barnet.
Efter detta ger jag honom en deadline på en dryg månad på att skaffa ett nytt boende och flytta. Under tiden får jag låna en vän, som är bortrest, lägenhet. När månaden har gått och ingenting har hänt, åker jag iväg med barnet på semester 10 dagar. Under denna tid går jag med på att flytta hem och göra ett nytt försök.
Självklart så fungerar ju inte detta, och efter att han skallat mig och kastat in mig i ytterdörren när vi haft besök hemma, och grannarna har kommit nedspringande och sagt att dom hört allt o ska ringa polisen, så tar jag hans nyckel och slänger ut honom. Det ironiska i detta bråk är att det började med pengar och slutade i att jag sa något i stil med "vad ska du göra annars? slå mig igen?", varpå han tappar fattningen, skriker att han aldrig har slagit mig och skallar mig och slänger in mig i dörren.
Han flyttar hem till sina föräldrar, och gav inte upp försöken att få tillbaka mig förens jag såg till att han fick reda på att jag träffat någon ny.
Nu försöker han istället jävlas med mig på alla sätt som går. Barnet bor där, då jag jobbar, och han är föräldraledig. Jag träffat barnet på helgerna. Mitt ex har en stark ovilja mot att jobba, och har under hela tiden jag känt honom vägrat arbeta. Han har sökt lite jobb, men jobb som han är alldeles för underkvalificerad för att få.
Nu har han föräldradagar kvar tills April. Barnet har fått dagisplats och börjar inskolningen i slutet av Januari. Detta vägrar mitt ex. Barnet ska bo hos honom tills hans föräldraledighet tagit slut, och då ska vi ha barnet varannan vecka. Jag säger att barnet fortf är för liten för varannan vecka (1,5 då), han håller inte med (hans sponsor inom NA/AA har sin dotter varannan vecka o har så haft sedan åtminstonde 10 månaders ålder).
Fram tills i höstas har vi alltid haft barnet båda två när vi bott åtskilda. 2-3 dagar på varje ställe. Nu började jag jobba i höstas, och har således bara fått träffa barnet på helgerna, och knappt det. Någon gång har det försvunnit någon helg när jag varit tvungen att arbeta, flera gånger har halva helgen försvunnit för att exet ska på någon släktgrej som hon måste med på.
Om vi inte tar den här dagisplatsen, så har vi ingen garanterad dagisplats när hans föräldradagar tagit slut, då står han helt utan inkomst.
Vad i helvete ska jag göra?
Jag har hela tiden undvikit att göra det här till en vårdnadstvist, för bara för att han är ett svin till ex, så är han fortfarande barnets pappa. Jag vill verkligen undvika den här fällan där vi svartmålar varandra allt vad vi kan, för att få vårdnaden. Jag vill inte ta mitt barn ifrån sin pappa, men samtidigt så är det han som har all bestämanderätt sålänge jag inte ansöker om ensam vårdnad (med umgängesrätt såklart). Han vägrar vaccinera. Jag kan inte göra något åt saken. Han vägrar dagis. Jag kan inte göra något åt saken.
Är det någon som känner igen mig, så ber jag er att snälla inte avslöja mitt vanliga alias.
Jag har tillsammans med mitt ex ett barn. Vi har gemensam/delad vårdnad om detta barn.
För att ta allting från början, så blev jag med barn i ett tidigt skede i vårat förhållande. Jag kände under lång tid på mig att jag var gravid, men flera graviditetstester visade negativt. Till slut fick jag ett positivt, och vi åkte in för UL för att se hur långt det hade gått. Detta var på en fredag, och det visade sig att jag hade måndagen som sista abortdagen. En abort bokades in, och vi åkte hem.
För mig fanns det inga som helst planer på att behålla barnet först. Både jag och mitt ex var aktiva missbrukare. Mitt ex hade dock lagt av och varit ren ett tag tills han träffade mig, och har hela vägen velat lägga av igen. Jag har aldrig haft dom planerna. Detta blev dock en nykter helg, då jag även om jag skulle ta bort barnet inte medvetet ville, ja ni vet, knarka med ett barn i magen. Vi diskuterade inte så mycket under den här helgen. Mitt ex förklarade dock sin ståndpunkt tydligt för mig. Han ville ha barnet, han var emot abort och tyckte att detta var våran chans att bli nyktra.
Jag höll inte med, ansåg att vi hade för lite ordnat och att ett barn inte ska vara en anledning eller chans till att bli nykter. Det ska vara en självklarthet att vara nykter när man ens börjar fundera på barn.
Hur som helst, så blev det svårare och svårare ju närmare måndagen det led, jag hade UL bilden i huvudet och barnet hann redan bli en del av livet under den korta tiden.
För mig rullade det på fint, jag har varit nykter sedan dess, och faktiskt inte haft några större problem, även om jag varit sugen vissa lowdays, så har suget aldrig blivit riktigt jobbigt. Mitt ex fortsatte köra på i 1-2 månader till, innan han fick en 12-stegs behandling, och har efter det varit ren. När behandlingen var slut flyttade han in till mig i min lägenhet och då började saker och ting spåra ur.
I slutet av min graviditet hade vi en mindre argumentation om en hårfön. Jag hade den hängandes i badrummet, han slängde in den i min garderob då han inte tyckte den skulle hänga framme. Jag, arg som ett bi, kastar hårfönen efter honom, varpå han kastar mig ett par meter bakåt in i väggen.
Som en sådan tjockskallig idiot som jag är avfärdade jag hela händelsen som att det var jag som hade varit larvig som brusat upp över en sådan liten grej och börjat kasta saker på värsta drama queensättet. Detta beteende fortsatte med jämna mellanrum under vårat fortsatta förhållande, aldrig att han slog mig rent ut med handen, men han hade en tendens att kasta omkring mig, och vid ett tillfälle hoppade han på mig så jag for omkull.
Hur som, när vi var på BB och vårat barn var fött kom nästa stora grej. Mitt ex vägrade låta personalen ta PKU prov på barnet, då han ansåg att det inte fick lagras. Lappen som man kan fylla i om att det inte får sparas trodde han inte på alls, och vägrade ändå. Jag låg väl en hel dag och grät och försökte få honom att ändra sig, men icke.
När vi kom hem, kom ju då samtalet om vaccinationer upp. Han är totalt emot, jag tvärtom. Jag har försökt kompromissa på alla sätt och åtminstonde försökt få barnet vaccinerat emot stelkramp, men icke. Jag har kontaktat både BVC och socialstyrelsen och frågat om jag begår ett lagbrott (såsom exet påstod) ifall jag vaccinerade barnet utan hans godkännande, men ingen har gett mig ett svar, utan sagt att vi måste komma överens. Och det går ju inte.
Tiden gick, barnet blev större, och vi hade det väl rätt bra emellanåt. Dock lider mitt ex av en extrem svartsjuka, så alla mina vänner har försvunnit (även de av kvinnligt kön, eftersom jag är bisexuell så har han inte godtagit dessa heller). I somras var vi ute hos mina föräldrar för att fira midsommar. Vi har då ett bråk (barnet är hos min syster och inte i samma hus), som handlar bla om vaccinationer och om ion silver (kollodialt silver) som han börjat dricka, och vill att barnet också ska dricka. Jag vägrar. Grälet slutar med att mitt ex slänger en soda stream flaska på min hand så illa att den bryts. Jag försvinner därifrån, och ringer upprörd upp en vän och säger att jag tror att det är brutet. Mitt ex har då stått och tjuvlyssnat, och blir förbannad över att jag står och skrämmer upp vännen och ljuger för att få honom att framstå i dåliga dagar. Jag ber honom ge sig av därifrån, vilket han gör.
Min bror kommer och säger att jag bör åka in till akuten, vilket jag gör. Där så konstateras det att två fingerleder är brutna, och jag får ligga kvar för att opereras morgonen efter. Under natten ringer mitt ex och har ångest över vad han har gjort. Han hämtar även barnet hos mina föräldrar och säger att han kommer över med barnet till mig när jag kommer hem. Under natten talar min vän, som jag ringde när jag var upprörd, om för mitt ex att han ska hålla sig borta från mig.
Jag opereras, kommer hem till mina föräldrar. Då har mitt ex hunnit få till det så fint i sitt huvud att min vän, som lite halvt på fyllan (detta var alltså under en storhelg) bett honom hålla sig borta ifrån mig, och jag har ett förhållande bakom hans rygg
, så när jag ringer för att fråga om jag kan hämta barnet, så vägrar han och säger att jag inte får träffa barnet mer. Min mamma ringer då upp honom, varpå han häver ur sig något om att jag är otrogen och slänger luren i örat på henne. Det hela slutar iaf med att han kommer över med barnet.Efter detta ger jag honom en deadline på en dryg månad på att skaffa ett nytt boende och flytta. Under tiden får jag låna en vän, som är bortrest, lägenhet. När månaden har gått och ingenting har hänt, åker jag iväg med barnet på semester 10 dagar. Under denna tid går jag med på att flytta hem och göra ett nytt försök.
Självklart så fungerar ju inte detta, och efter att han skallat mig och kastat in mig i ytterdörren när vi haft besök hemma, och grannarna har kommit nedspringande och sagt att dom hört allt o ska ringa polisen, så tar jag hans nyckel och slänger ut honom. Det ironiska i detta bråk är att det började med pengar och slutade i att jag sa något i stil med "vad ska du göra annars? slå mig igen?", varpå han tappar fattningen, skriker att han aldrig har slagit mig och skallar mig och slänger in mig i dörren.
Han flyttar hem till sina föräldrar, och gav inte upp försöken att få tillbaka mig förens jag såg till att han fick reda på att jag träffat någon ny.
Nu försöker han istället jävlas med mig på alla sätt som går. Barnet bor där, då jag jobbar, och han är föräldraledig. Jag träffat barnet på helgerna. Mitt ex har en stark ovilja mot att jobba, och har under hela tiden jag känt honom vägrat arbeta. Han har sökt lite jobb, men jobb som han är alldeles för underkvalificerad för att få.
Nu har han föräldradagar kvar tills April. Barnet har fått dagisplats och börjar inskolningen i slutet av Januari. Detta vägrar mitt ex. Barnet ska bo hos honom tills hans föräldraledighet tagit slut, och då ska vi ha barnet varannan vecka. Jag säger att barnet fortf är för liten för varannan vecka (1,5 då), han håller inte med (hans sponsor inom NA/AA har sin dotter varannan vecka o har så haft sedan åtminstonde 10 månaders ålder).
Fram tills i höstas har vi alltid haft barnet båda två när vi bott åtskilda. 2-3 dagar på varje ställe. Nu började jag jobba i höstas, och har således bara fått träffa barnet på helgerna, och knappt det. Någon gång har det försvunnit någon helg när jag varit tvungen att arbeta, flera gånger har halva helgen försvunnit för att exet ska på någon släktgrej som hon måste med på.
Om vi inte tar den här dagisplatsen, så har vi ingen garanterad dagisplats när hans föräldradagar tagit slut, då står han helt utan inkomst.
Vad i helvete ska jag göra?
Jag har hela tiden undvikit att göra det här till en vårdnadstvist, för bara för att han är ett svin till ex, så är han fortfarande barnets pappa. Jag vill verkligen undvika den här fällan där vi svartmålar varandra allt vad vi kan, för att få vårdnaden. Jag vill inte ta mitt barn ifrån sin pappa, men samtidigt så är det han som har all bestämanderätt sålänge jag inte ansöker om ensam vårdnad (med umgängesrätt såklart). Han vägrar vaccinera. Jag kan inte göra något åt saken. Han vägrar dagis. Jag kan inte göra något åt saken.
Är det någon som känner igen mig, så ber jag er att snälla inte avslöja mitt vanliga alias.
