Zuzzi
Trådstartare
För 1 vecka sedan gick jag och min sambo in på stan med våran 3,5-åriga tik, en cool och världsvan tjej med kanonpsyke, det enda hon har lite svårt med är främmande män trots att det aldrig har hänt nånting, aldrig någon som har varit dum med henne men hon är överlag en försiktig tik som tyr sig mer till kvinnor eller feminima män 
hon är klok och orädd, har alltid haft med henne överallt för miljöträningens skull, jakthund som inte reagerar på höga/plötsliga ljud mer än att vrida på huvudet för att kolla.
Hon går snällt fot vid min sida, avslappnad som vanligt, på trottoaren men när vi går förbi en bil så smäller det... 2 GIGANTISKA och galna hundar mer eller mindre slänger sig på rutorna från insidan av bilen och blir helt vansinniga över att min hund går förbi samtidigt som de skäller elakt och morrar, det hela händer på en sekund så hinner inte själv reagera innan min hund har gett sig iväg och det var på nåder att jag orkade hålla en låggående 30 kg's skrämd hund!
Ville absolut inte springa ifrån det läskiga och hade jag fortsatt gå så hade jag förmodligen tappat en livrädd hund mitt i stan i semestertider.
Det här hade inte varit några problem om det nu inte hade kommit en drogpåverkad karl och börjat skrika och gorma på hundarna i bilen som tydligen var hans varav min redan rädda hund blir ännu mera rädd över denna okända man som började skrika och agera hotfullt. Tar tillbaka min hund så hon slipper möta mannen och går då förbi bilen och sätter henne, mannen sätter sig i bilen och hundarna fortsätter skälla hysteriskt.
Börjar gå förbi bilen igen för att ta oss in på stan och att hunden ska få se att det är OK och när vi nästan gått förbi, ja vad gör inte karljääävuln... jo kliver ur bilen och skriker att det fan i mej inte går att sitta i bilen med odjuren! Vi skyndar oss förbi vilket fall som och sätter henne ner en bit bort med en fullt gråtande och livrädd liten ynklig varelse
Därefter gick jag 1,5 timme på stan för att få henne att lugna ner sig och känna sig trygg igen men hon var som förbytt, nervös och svansen långt mellan bakbenen upp emot magen. Hon försökte smita ut från stan när vi gick förbi de vägar vi brukar ta ut från stan.
Har därefter gått in på stan för att visa henne att det är OK att vara där, ingen vill mörda henne men hon är fortfarande lika hysteriskt nervös, min hund som aldrig har varit rädd för något, det skär i hjärtat på mig när jag ser hur rädd hon är. Vi var på marknad och gick 2 timmar förra helgen men hon slappnade inte av en sekund. När hon får godis är hon sitt glada vanliga jag förutsatt att vi står still.
Har börjat cykla med dragsele för att göra av med energi. Var ute 2 timmar på tur med varierande träning med drag i trav/galopp, simma och lös i lugn takt innan vi cyklade in på stan, tänkte att en normal hund orkar väl inte vara rädd men det blev samma reaktion, svansen mellan benen och ett huvud som ständigt vevar och försöker fly när människor kommer i närheten/hastiga ljud.
Jag lever på hoppet att hon är på väg in i löp då hon kan få hjärnspöken. Enda gången vi har haft en liknande situation var innan hon löpte förra sommaren och hon satte huvudet under en eltråd och fick sig en stöt i en ganska bred passage mellan 2 hästhagar mellan 2 gårdar på jobbet, där jag måste gå för att komma till toalett/lunchbarack, då försökte hon också fly och var tvungen att hålla henne kopplad annars stack hon tillbaka till bilen. Hon löpte och var inte med på jobbet och när hon väl fick vara med igen var det som bortglömt.
Men jag är mer orolig att hon blev ärrad av händelsen, har ni några tips på vad vi kan göra för att göra stadsbesöken mer positiva? Hon älskar leversnacks så lukten av dom går ofta fram när hon blir osäker. Övningar för att få henne fokuserad på mig? Får jag kontakt får hon en godis men lika fort blir hon orolig över omgivningen. Vila helt från stan och invänta eventuellt löp och fortsätta jobba sen om det nu inte försvinner med löpet?
En liten framgång hade vi sist när vi cyklade, var ute 45 minuter och sedan for vi genom stan över torget och svansen sloknade bara och drog inte hysteriskt för att komma därifrån, man ska väl leva på hoppet va?
hon är klok och orädd, har alltid haft med henne överallt för miljöträningens skull, jakthund som inte reagerar på höga/plötsliga ljud mer än att vrida på huvudet för att kolla.Hon går snällt fot vid min sida, avslappnad som vanligt, på trottoaren men när vi går förbi en bil så smäller det... 2 GIGANTISKA och galna hundar mer eller mindre slänger sig på rutorna från insidan av bilen och blir helt vansinniga över att min hund går förbi samtidigt som de skäller elakt och morrar, det hela händer på en sekund så hinner inte själv reagera innan min hund har gett sig iväg och det var på nåder att jag orkade hålla en låggående 30 kg's skrämd hund!
Ville absolut inte springa ifrån det läskiga och hade jag fortsatt gå så hade jag förmodligen tappat en livrädd hund mitt i stan i semestertider.
Det här hade inte varit några problem om det nu inte hade kommit en drogpåverkad karl och börjat skrika och gorma på hundarna i bilen som tydligen var hans
varav min redan rädda hund blir ännu mera rädd över denna okända man som började skrika och agera hotfullt. Tar tillbaka min hund så hon slipper möta mannen och går då förbi bilen och sätter henne, mannen sätter sig i bilen och hundarna fortsätter skälla hysteriskt.Börjar gå förbi bilen igen för att ta oss in på stan och att hunden ska få se att det är OK och när vi nästan gått förbi, ja vad gör inte karljääävuln... jo kliver ur bilen och skriker att det fan i mej inte går att sitta i bilen med odjuren! Vi skyndar oss förbi vilket fall som och sätter henne ner en bit bort med en fullt gråtande och livrädd liten ynklig varelse
Därefter gick jag 1,5 timme på stan för att få henne att lugna ner sig och känna sig trygg igen men hon var som förbytt, nervös och svansen långt mellan bakbenen upp emot magen. Hon försökte smita ut från stan när vi gick förbi de vägar vi brukar ta ut från stan.
Har därefter gått in på stan för att visa henne att det är OK att vara där, ingen vill mörda henne men hon är fortfarande lika hysteriskt nervös, min hund som aldrig har varit rädd för något, det skär i hjärtat på mig när jag ser hur rädd hon är. Vi var på marknad och gick 2 timmar förra helgen men hon slappnade inte av en sekund. När hon får godis är hon sitt glada vanliga jag förutsatt att vi står still.
Har börjat cykla med dragsele för att göra av med energi. Var ute 2 timmar på tur med varierande träning med drag i trav/galopp, simma och lös i lugn takt innan vi cyklade in på stan, tänkte att en normal hund orkar väl inte vara rädd men det blev samma reaktion, svansen mellan benen och ett huvud som ständigt vevar och försöker fly när människor kommer i närheten/hastiga ljud.
Jag lever på hoppet att hon är på väg in i löp då hon kan få hjärnspöken. Enda gången vi har haft en liknande situation var innan hon löpte förra sommaren och hon satte huvudet under en eltråd och fick sig en stöt i en ganska bred passage mellan 2 hästhagar mellan 2 gårdar på jobbet, där jag måste gå för att komma till toalett/lunchbarack, då försökte hon också fly och var tvungen att hålla henne kopplad annars stack hon tillbaka till bilen. Hon löpte och var inte med på jobbet och när hon väl fick vara med igen var det som bortglömt.
Men jag är mer orolig att hon blev ärrad av händelsen, har ni några tips på vad vi kan göra för att göra stadsbesöken mer positiva? Hon älskar leversnacks så lukten av dom går ofta fram när hon blir osäker. Övningar för att få henne fokuserad på mig? Får jag kontakt får hon en godis men lika fort blir hon orolig över omgivningen. Vila helt från stan och invänta eventuellt löp och fortsätta jobba sen om det nu inte försvinner med löpet?
En liten framgång hade vi sist när vi cyklade, var ute 45 minuter och sedan for vi genom stan över torget och svansen sloknade bara och drog inte hysteriskt för att komma därifrån, man ska väl leva på hoppet va?
