Hjälp mej språkpoliser!

[kamomillo]

Varför säger man EN om sig själv?
EN kan tycka så, eller EN vill gärna....
De är väl ganska självklart att man är EN och inte två?
På vår dialekt sa man förr EN Ernst, eller EN Rune och A Irma eller A Doris...
Jag hatade det!

Lika så EGNA???? Mitt EGNA rum? Min EGNA gaffel...
Heter det inte Mitt EGET rum? eller Min EGEN gaffel?

Och så slutligen.... Västerbottenost, heter det inte VästerbottenSost?
Jag kan nog räkna upp 50 ord där jag vill ha ett S med, men jag inser att de inte är riktigt rätt...

Har språket förändrats, eller har jag blivit en gnällkärring som hakar upp mej på petitesser?

* Jenny *

 

[karamelldrottningen]

Undrar om det inte är mest folk i Skåne och däromkring som säger en om allt? Eller det kanske är någon dialekt?

Västerbottenost och västerbottensost är väl skitsamma det är ju samma sak

 

[EmmaBovary]

Det är många som byter ut "man" mot det könsneutrala "en".

 

[karamelldrottningen]

Det är många som byter ut "man" mot det könsneutrala "en".

Men kommer inte det söderifrån?

 

[EmmaBovary]

Men kommer inte det söderifrån?

Dialektalt är det säkert så, men de medvetna valen är nog snarare inspirerade av engelskan.

 

[KesoNeso]

Men kommer inte det söderifrån?

Jag är uppvuxen i nordvästra Skåne, och vi har alltid sagt ”man”. Jag har trott att ”en” är dialektalt och används ganska långt uppåt. Dock har jag ju också märkt att fler o fler använder det och antar att det är pga könsneutraliteten.

 

[Andromedae]

"En" används både som könsneutralt alternativ till "man" och som dialektal variantform av detsamma.

Här är lite bakgrund från Institutet för språk och folkminnen.

 

[karamelldrottningen]

Dialektalt är det säkert så, men de medvetna valen är nog snarare inspirerade av engelskan.

Aha så det är ordet ones som spridit en

 

[Problematisk]

Och så slutligen.... Västerbottenost, heter det inte VästerbottenSost?

Nej nej NEJ!! Inget S där!

Eller jo, dra mig baklänges, det ÄR ett S där!

Mitt liv har levts i en lögn

 

[MiaMia]

En är samma som ordet man. Det finns dialektala skillnader (tror i vart fall delar av Norrland har mycket en)
Till det kommer (också som dialektal variation) att det används i vissa sammanhang där andra skulle säga jag.

En och a framför namn är en bestämd artikel från början som jag förstått det. Också vanligt i vissa dialekter och även i Norge (delar av?)

Båda två är alltså helt andra ord än räkneordet en.

Egna är också en gammal eller dialektal böjning. Inte fel bara annorlunda än riksspråksnormen.
Tänk på att det som är vår skriftspråksnorm i dag kommer från språket i en ganska begränsad del av landet.
Jämför med Norge där folk pratar mycket mer olika. De har inte haft så stark styrning mot att en version ska betraktas som "rätt". Var ganska hårda tag mot dialektalt uttal och grammatik i skolorna en period och hård styrning av språket i radio/TV

 

[avslutat medlemskap]

Varför säger man EN om sig själv?
EN kan tycka så, eller EN vill gärna....
De är väl ganska självklart att man är EN och inte två?
På vår dialekt sa man förr EN Ernst, eller EN Rune och A Irma eller A Doris...
Jag hatade det!

Lika så EGNA???? Mitt EGNA rum? Min EGNA gaffel...
Heter det inte Mitt EGET rum? eller Min EGEN gaffel?

Och så slutligen.... Västerbottenost, heter det inte VästerbottenSost?
Jag kan nog räkna upp 50 ord där jag vill ha ett S med, men jag inser att de inte är riktigt rätt...

Har språket förändrats, eller har jag blivit en gnällkärring som hakar upp mej på petitesser?

* Jenny *

Lite längre ner är där du bor , runt Ragunda säjer man ju N Ivar, man lägger alltså till N framför mansnamn och likadant som hos din A framför kvinnonamn.

Här nere i Sörmland runt där jag bor tar en på sej böxo och stövlo å går ut å ger jura inna en börjar mjälka å möka skit.

 

[L8P8]

Undrar om det inte är mest folk i Skåne och däromkring som säger en om allt? Eller det kanske är någon dialekt?

Västerbottenost och västerbottensost är väl skitsamma det är ju samma sak

Född, uppvuxen i Skåne och bor ff kvar. Har aldrig stött på detta under min uppväxt, jag har mer fått uppfattningen att det kommer från norra Sverige. Nuförtiden vet jag att fler och fler använder det för att det är könsneutralt.

 

[MiaMia]

Väldigt tråkigt det där att folk tror en är något nypåfund.

Är det därför jag trodde subjektsanvädningen var "ett steg djupare dialektalt"?
För de som lärt sig det riktiga gamla ordet använder det så. Men de som bara byter ut man inte gör det.
Jag tror nya en kommer utrota det gamla, för att de så småningom kommer blandas ihop och då vinner det sydliga, moderna, hippa. Men gillar det inte.

 

[L8P8]

Lika så EGNA???? Mitt EGNA rum? Min EGNA gaffel...
Heter det inte Mitt EGET rum? eller Min EGEN gaffel?

* Jenny *

Jag vill absolut hålla med dig i detta, det som du skriver först är nog dialektalt.

 

[fejko]

För mig är det värmländska att byta ut man mot en. Typ: En vill ju gärne vare med på fästen.

 

[MiaMia]

http://spraktidningen.se/artiklar/2011/09/visst-gor-ett-s-skillnad
Om detta stämmer så är Västerbottenost en typ av ost; inte en ost som hör till Västerbotten

 

[skogaliten]

Det är många som byter ut "man" mot det könsneutrala "en".

Men man() gör det urskillningslöst allt för ofta!

"En" är svåranvänt, faktiskt betydligt besvärligare än att använda "hen".
Och det går ofta att skapa en neutral meningsbyggnad, utan att använda "man": Se samma betydelse som det jag skrev nyss men med "man använt här: "man kan ofta skapa en neutral meningsbyggnad utan att använda "man".

"Man" kan stå för en en odefinierad massa av personer, beteckna en myndighet/en okänd makt som "gjort något", eller stå för den egna personen.

"En" kan vara ett räkneord, eller peka på enskild person, eller ersätta "jag", men aldrig "peka ut" den där odefinierade massan t.ex.

Så vilken inneboende betydelse "man" eller "en" har, avgör hur det kan fungera att skriva så att det begripligt vem eller vilken företeelse avsikten är att peka ut.

Att reflexmässigt byta ut "man" mot "en" fungerar mindre bra, bytet fungerar egentligen bara om det är en särskild person det syftas på.

Jag har sett alldeles för många exempel på texter, där "en" använts på ett misslyckat sätt, därför att skribenten inte förstått att det uppstår problem med läsförståelsen när man inte inser skillnaden mellan "man" (som t.ex. den odefinierade massan) och "man" som utpekandet av en särskild person.

läs gärna den här artikeln:
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/03/annu-ett-svenskt-pronomen-i-farozonen

 

[skogaliten]

För mig är det värmländska att byta ut man mot en. Typ: En vill ju gärne vare med på fästen.

Ditt exempel är ett typiskt exempel på när "en" används istället för "jag"...

 

[fejko]

@skogaliten
Ja, det kanske du har rätt i. Fast det finns ju folk som använder man i stället för jag för att de är för fega för att stå för sin åsikt.
Knepigt!

 

[karamelldrottningen]

Men man() gör det urskillningslöst allt för ofta!

"En" är svåranvänt, faktiskt betydligt besvärligare än att använda "hen".
Och det går ofta att skapa en neutral meningsbyggnad, utan att använda "man": Se samma betydelse som det jag skrev nyss men med "man använt här: "man kan ofta skapa en neutral meningsbyggnad utan att använda "man".

"Man" kan stå för en en odefinierad massa av personer, beteckna en myndighet/en okänd makt som "gjort något", eller stå för den egna personen.

"En" kan vara ett räkneord, eller peka på enskild person, eller ersätta "jag", men aldrig "peka ut" den där odefinierade massan t.ex.

Så vilken inneboende betydelse "man" eller "en" har, avgör hur det kan fungera att skriva så att det begripligt vem eller vilken företeelse avsikten är att peka ut.

Att reflexmässigt byta ut "man" mot "en" fungerar mindre bra, bytet fungerar egentligen bara om det är en särskild person det syftas på.

Jag har sett alldeles för många exempel på texter, där "en" använts på ett misslyckat sätt, därför att skribenten inte förstått att det uppstår problem med läsförståelsen när man inte inser skillnaden mellan "man" (som t.ex. den odefinierade massan) och "man" som utpekandet av en särskild person.

läs gärna den här artikeln:
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/03/annu-ett-svenskt-pronomen-i-farozonen

Intressant artikel!
Jag har aldrig uppfattat man som könsbundet, men det kanske är så. Den feminina motsvarigheten skulle vara Ken men det känns ju lite fel att säga så (tänker på Barbies pojkvän istället).
En tycker jag låter lurigt i skriftspråk med vad som egentligen menas, om det är en som i jag, eller någon specifik annan. En kan ju inte vara fler än en person som jag tänker mig att ordet man syftar på.