Hjälp ? Bli ensam eller känna sig ensam?

[nagelbitarn]

Vill du verkligen stanna hos någon som behandlar dig så? Som inte ens kan ta sitt ansvar när du har ont?

Nej. Inte om det är hans personlighet, men jag tyckte mig se en tydlig depression efter min förlossning och ett par månader där efter. Så jag antar att jag ger honom tid att bevisa att han inte är en kronisk skitstövel .

Men vi är inte ett par i den bemärkelsen förrän jag sett mannen jag föll för återvända och bli kvar.

Han gick från att vara omtänksam och kärleksfull till en fullblodsegoist. Jag får se om jag kan finna det i mig att förlåta och gå vidare..
Men lätt är det inte, fy vad jag skulle vilja ta mitt pick och pack och dra. Men jag tror inte det hjälper mig att bara lägga ner, jag vill veta att jag fattar ett logiskt beslut och inte förivrar mig? Ungefär.

 

[AgentCarter]

Nej. Inte om det är hans personlighet, men jag tyckte mig se en tydlig depression efter min förlossning och ett par månader där efter. Så jag antar att jag ger honom tid att bevisa att han inte är en kronisk skitstövel .

Men vi är inte ett par i den bemärkelsen förrän jag sett mannen jag föll för återvända och bli kvar.

Han gick från att vara omtänksam och kärleksfull till en fullblodsegoist. Jag får se om jag kan finna det i mig att förlåta och gå vidare..
Men lätt är det inte, fy vad jag skulle vilja ta mitt pick och pack och dra. Men jag tror inte det hjälper mig att bara lägga ner, jag vill veta att jag fattar ett logiskt beslut och inte förivrar mig? Ungefär.

Män kan också ha förlossningsdepression, med tanke på en så stor personlighetsförändring kanske det är vad som har hänt?

Vi hade det också väldigt tufft första året och var nära att gå isär, den dåliga sömnen, båda mådde psykiskt dåligt, både jag och han studerade 100% jag distans och han på en skola som gjorde att han pendla 2 timmar dag + natt jobb som gjorde att han var borta i dygn....
Det blev dock bättre med tiden och att vi verkligen pratade om det. Nu är väl inte vårt förhållande perfekt för det nu men sonen är en extremt pappig kille och sambon har honom minst lika mycket som mig, i sommar har han haft honom mer

 

[AgentCarter]

Män kan också ha förlossningsdepression, med tanke på en så stor personlighetsförändring kanske det är vad som har hänt?

Vi hade det också väldigt tufft första året och var nära att gå isär, den dåliga sömnen, båda mådde psykiskt dåligt, både jag och han studerade 100% jag distans och han på en skola som gjorde att han pendla 2 timmar dag + natt jobb som gjorde att han var borta i dygn....
Det blev dock bättre med tiden och att vi verkligen pratade om det. Nu är väl inte vårt förhållande perfekt för det nu men sonen är en extremt pappig kille och sambon har honom minst lika mycket som mig, i sommar har han haft honom mer

Såg att jag läste som en kratta och att du redan funderade på depression! Bra att han tagit imitativ till terapi, men visst var det familje? Kan vara bra för honom att gå själv med.

(och kan tillägga att varför mitt och sambons förhållande inte är hundra är pga renovering, det är fan djävulens påfund)

 

[nagelbitarn]

Uppdatering!

Egentligen har det mesta blivit bättre. Vi delar mer på ansvaret för vårt barn och jag lyckades sätta ner foten ordentligt, med ganska bra resultat.

Men jag lever fortfarande med den där känslan av att inte riktigt räknas, som är svår att sätta fingret på. Det är som att allt jag föreslår och som han går med på (så som tid på dagis den första tiden) alltid är möjligt att bara ändra på, om han själv kommer på att han inte vill/kan/orkar...Eller att han helt enkelt inte höll med från början och säger det lite sent..

Dessutom så grälas det fortfarande och jag har aldrig tyckt att skrik och skäll är särskilt konstruktivt. man ska inte behöva slåss för förändring varje jävla gång något blir lite krångligt.

Så jag är less och det blir en separation i alla fall.
Känner mig olycklig med den här relationen och är helt enkelt trött på att slita för något jag knappt tror på längre.

Men då uppstår et väldigt många praktiska problem, var tar man vägen när man inte hör hemma någonstans? När ens yrke blir helt omöjligt som ensamstående småbarnsmamma? Treskift och helg fungerar bara inte.

Och tja, ni kan ju gissa hur engagerad min sambo är i att ordna umgänge och allt annat kring en separation. Han tog för givet att jag kommer ordna arbete dagtid, ta allt ansvar och även skuldbeläggas om jag måste flytta hem till Sverige igen " Du tar min familj i från mig".
Tja, nu sa jag i och för sig att jag väljer ort utifrån vad han tycker är bäst- nära med bil eller lätt att ta sig med flyg etc.

Tyvärr blir det ekonomiskt mycket svårt att bli kvar här då levnadskostnaderna är absurda .En tvåa går för kring 3 miljoner.

Självklart ska jag försöka stanna så att min son får tillgång till sin pappa, men hur, vet jag inte. Han är ju själv inte intresserad att flytta på sig då karriären hamnar i kläm.

Så vad tycker ni, utifrån enbart mig, lilla jag, utan sambons krav på mig:
- ska jag prioritera att jobba där jag redan vet att jag trivs?
eller flytta nära min mamma ( en plats jag egentligen är väldigt klar med).
Eller ska lön och arbetstider få styra helt- jag menar, tid och pengar kommer ju bli en otrolig bristvara?

Det finns en ort som jag bara trivs på, utan att jag vet varför. där känner jag både stallfolk, min bästa vän bor där, jag trivdes jättebra på jobbet och där finns möjligheten att jobba med mitt drömjobb (när jag kan arbeta obekvämt igen)...Men det är galet långt till min familj och jag kommer bli lika ensam där som här...


.

 

[Blueberry]

Spontant:

Gör det som är bäst för dig, det som du tror att du blir lyckligast av.
Om han inte lägger två strån i kors och låter karriären komma i första rummet - go ahead och gör det du med. Annars kommer du bara komma i kläm mellan vad han vill och vad du önskar att du kunde göra.

Han tog för givet att jag kommer ordna arbete dagtid, ta allt ansvar och även skuldbeläggas om jag måste flytta hem till Sverige igen "Du tar min familj i från mig".

Förstår att du har tröttnat

 

[trazel]

Jag skulle ha sett över var det finns förskoleplats dygnet runt, det finns inte i alla kommuner. Sedan skulle jag helt enkelt flytta dit, finns det i din mammas kommun så skulle jag flytta hem dit (eller till närmaste kommunen med dygnet runt-förskola). Det finns ju inget som hindrar ett umgänge för det. Vill pappan ha ett umgänge så kommer ni antagligen kunna lösa det, oavsett var du bor. Att ha tillgång till min familj skulle jag prioritera väldigt högt om jag blev ensamstående.

 

[em-pirre]

Jag skulle ha sett över var det finns förskoleplats dygnet runt, det finns inte i alla kommuner. Sedan skulle jag helt enkelt flytta dit, finns det i din mammas kommun så skulle jag flytta hem dit (eller till närmaste kommunen med dygnet runt-förskola). Det finns ju inget som hindrar ett umgänge för det. Vill pappan ha ett umgänge så kommer ni antagligen kunna lösa det, oavsett var du bor. Att ha tillgång till min familj skulle jag prioritera väldigt högt om jag blev ensamstående.

Dygnet runt i all ära, men jobbar mamman först kvällsskifte och slutar typ kl 22, och börjar jobba nästa dag 7, så betyder det at barnet är på dagvård över ett dygn i sträck. Det funkar, men är inget jag skulle klara av.

 

[trazel]

Dygnet runt i all ära, men jobbar mamman först kvällsskifte och slutar typ kl 22, och börjar jobba nästa dag 7, så betyder det at barnet är på dagvård över ett dygn i sträck. Det funkar, men är inget jag skulle klara av.

Är man ensamstående och fast i en sån bransch så har man ju inte så mycket till val..?

 

[em-pirre]

Är man ensamstående och fast i en sån bransch så har man ju inte så mycket till val..?

Är man fast så är man. Men man får fråga sig om man verkligen är fast. Om det kanske finns alternativ (jobba mycket då pappan har barnet) eller ändrade jobbtider.

 

[trazel]

Är man fast så är man. Men man får fråga sig om man verkligen är fast. Om det kanske finns alternativ (jobba mycket då pappan har barnet) eller ändrade jobbtider.

Många som arbetar med ett "vanligt" jobb (dvs där det normala är kontorstider) har svårt att förstå att i vissa branscher är svårt, för att inte säga omöjligt, att få ett jobb som enbart är dagtid. Jag försökte ge TS en möjlig lösning. Det finns nämligen lösningar. Sen förstår jag att det inte är ett drömläge, men jag kan (tyvärr) tänka mig många andra scenarion som skulle vara värre.