Hjälp ? Bli ensam eller känna sig ensam?

[nagelbitarn]

Det här är ju... bara inte OK, helt enkelt. Det här avståndet han bygger in är inte något som kommer att lösa sig själv, snarare blir det en snöboll av det hela. Att han var så avvaktande/oengagerad redan innan tycker jag är ett dåligt tecken, förutom att det också lär göra det lite svårare att nå fram.

Jag är av samma åsikt och det är något jag lyft otaliga gånger. Att anknytning börjar redan under graviditeten. Han hade fullt upp med att ta hand om mig och tänkte inte på barnet som var på väg.

Prio ett tror jag antagligen är att få något slags utomstående samtalshjälp/rådgivning, kanske kan han höra sanningen från någon annan om han inte kan höra den från dig. Men helt krasst tycker jag nog också att du bör ta dig en ordentlig titt på vad du förväntar dig från en man du är i en relation med och har barn med, och hur långt du är villig att gå ifrån den bilden. Till vilket pris är du villig att offra vad för att nå fram till vaddå?

Inofficiellt har jag redan tagit det steget, satt ner foten och helt sonika dumpat honom. Det gjorde jag innan jag startade den här tråden. Men jag ger honom gärna en chans att ta tag i sig och sitt synsätt innan jag flyttar. Mycket för att jag kommer flytta närmre min familj och då blir det väldigt svårt med umgänge mellan son och far. Det är viktigt för mig att tänka långsiktigt och jag kan nog förlåta och ta honom tillbaka om han tar tag i sitt föräldraskap och förhållningssätt. Jag accepterar inte att leva som någon slags serviceenhet.

 

[Madick]

Har du möjlighet att börja jobba så han får vara hemma med bebis? Jag har mitt tredje barn nu och började jobba när hon var 6,5 mån så pappan fick vara hemma. STOR skillnad på förståelse och även kontakt med barnet, även om den här pappan har tusen mils försprång på tidigare barns fars engagemang och empati. Det är svårt att förstå om man inte varit där.

 

[Blueberry]

Lite OT:
Visst befinner du dig väldigt långt norrut?

Det finns garanterat bukesystrar som gärna hänger med dig. Jag skulle gladeligen ta en playdate med er om vi var i närheten. Husarresten lär ju sätta sina spår, och att hänga kravlöst med andra och bebis är rätt skönt.

 

[Monstermom]

Inofficiellt har jag redan tagit det steget, satt ner foten och helt sonika dumpat honom. Det gjorde jag innan jag startade den här tråden. Men jag ger honom gärna en chans att ta tag i sig och sitt synsätt innan jag flyttar. Mycket för att jag kommer flytta närmre min familj och då blir det väldigt svårt med umgänge mellan son och far. Det är viktigt för mig att tänka långsiktigt och jag kan nog förlåta och ta honom tillbaka om han tar tag i sitt föräldraskap och förhållningssätt. Jag accepterar inte att leva som någon slags serviceenhet.

Det tycker jag låter helt rimligt, och långsiktigt för det bästa. Det är lätt att fastna i att leta efter små myrsteg framåt, och så lyfter man inte blicken för att se att man inte faktiskt kommer någon vart på det stora hela. Han är en vuxen man, han får helt jäkla enkelt skärpa till sig - eller låta bli. Hans val.

Starkt av dig.

 

[nagelbitarn]

@Madick
Jag kan börja jobba, men i och med FK och min utlandsflytt blir jag då utförsäkrad. Eftersom jag inte vågar lita på att det faktiskt ordnar sig om han går hemma så vågar jag helt enkelt inte än. Jag vill se tecken på att han förstår vår son bättre och att jag inte blir satt i exakt samma situation utöver arbetet-dvs låst hemma med städ,disk och bebis all all ledig tid.

@Blueberry , jag bor låååångt norrut i ett bukefritt land, men jag har gott utbyte av mammagrupp och öppen förskola i alla fall .

 

[nagelbitarn]

@westernsuzie, jag håller med dig. Det är svårt att få in känslan när barnet "sitter ihop med mamman/bröstet" och det har jag full förståelse för. Det jag önskar är en motsvarande empatisk förmåga att se att just den symbiosen faktiskt kan tära på en.

Tror vi är fler som älskar en stund när kroppen bara är ens egen?

Och som du säger, mannen kan inte förvänta sig att hushållet ska skötas av den som går hemma :/ Det är en del av mitt problem! Jag sitter i den så kallade kvinnofällan och blä på det, helt enkelt.

@Tora du är så klok du!

Jag ställer samma krav " Nu när du är ledig i natt så måste jag få sova! Du får ta sonen" men jag får ofta svaret " nä jag är trött efter jour" eller att " jag måste få vila". Om det följdes av ett " men jag tar honom nästa natt och så lagar jag middag/du vilar ikväll" ja då hade jag haft mer förståelse...

Vår lille är väldigt mammig, om det är frukten av pappans beteende eller ej, det går ju inte att svara på. Men det hjälper inte att bli frustrerad när det inte går att trösta/natta etc. Jag blir tokig på gnället kring detta, jag säger ofta att det är bara att gilla läget och göra sitt bästa, mer begär ingen.
Utan trösta, gulla och lek samt inte ta det personligt när sonen vill till mig eller när "inget" fungerar. Huvudsaken är att han försöker, att varje försök är ett steg mot en bättre relation...

 

[nagelbitarn]

Uppdatering!
Haft ett videosamtal ( som inte slutade i aggression och tårar) där vi mer eller mindre lyckats enats om en slags strategi.
Han försökte utrycka sig som att jag _kanske_vill göra slut, men jag stod på mig och påminde honom att jag redan tagit steget. Men att jag är villig att hitta tillbaka om stora ansträngningar görs.

Han har i alla fall bokat terapi ( privat så det går snabbare, vi har redan tid inom den offentliga vården men då om en månad ). Och han har skissat på en handlingsplan för vardagen.

Förutom att de dominanta tendenserna fanns ( han berättar vad han tänkt utan att fråga om jag funderat på hur vi ska göra).

Jag lade till ett krav på att han tar min roll i ett dygn för att få någon insyn och jag hans. Så vi får följa en lista den andre komponerat. Jag kan ju inte arbeta åt honom, men tänkte se om jag kan få ett intropass på ev nytt jobb så att jag är borta lika länge.

Så vi kommer bo ihop, men inte som par. Vilket hjälper mig- lättare att inte råka passa upp på honom med klädtvätt/matlagning etc.

Ska bli läskigt att åka hem efter helgen, men vi får väl se. Jag ska nypa tårna i gräset och stå fast vid mina åsikter.

 

[Blueberry]

Åh, vad skönt - ett steg framåt!
Hoppas att det fungerar och att det så småningom infinner sig en teamkänsla.

 

[nagelbitarn]

Sådärja!

Efter första terapisessionen så fick jag en hel eftermiddag/kväll fri.
Jag cyklade till stallet, städade ligghallen med de andra tjejerna, fikade och åkte hem.
Hemma fanns det mat och en sovande bebis! .

Så, lite tips från er med er fungerande föräldraskap-hur ska jag få detta till rutin? Hur gör ni med "egendagar"?
Hur befäster man detta så snabbt som möjligt?

Vi har enats som att dela upp veckorna i kalender, min tanke är att vi först får skriva en "önskevecka", dvs så jag hade levt om jag fick bestämma allt. Sedan jämför vi och enas om ett mellanting.
Vad tror ni?

De emotionella och mer relationspecifika problemen vägrar jag ta tag i nu, jag har sagt att jag först vill känna mig respekterad och efter det kan jag tänka mig att väcka liv i kärleken. För kärlek har alltid funnits mellan oss, det är jämlikhet som vi är värdelösa på. Så jag sa tvärt nej när han ville definiera oss som par- vad tror ni? Rätt eller fel av mig?

 

[Blueberry]

Sådärja!

Efter första terapisessionen så fick jag en hel eftermiddag/kväll fri.
Jag cyklade till stallet, städade ligghallen med de andra tjejerna, fikade och åkte hem.
Hemma fanns det mat och en sovande bebis! .

Så, lite tips från er med er fungerande föräldraskap-hur ska jag få detta till rutin? Hur gör ni med "egendagar"?
Hur befäster man detta så snabbt som möjligt?

Vi har enats som att dela upp veckorna i kalender, min tanke är att vi först får skriva en "önskevecka", dvs så jag hade levt om jag fick bestämma allt. Sedan jämför vi och enas om ett mellanting.
Vad tror ni?

De emotionella och mer relationspecifika problemen vägrar jag ta tag i nu, jag har sagt att jag först vill känna mig respekterad och efter det kan jag tänka mig att väcka liv i kärleken. För kärlek har alltid funnits mellan oss, det är jämlikhet som vi är värdelösa på. Så jag sa tvärt nej när han ville definiera oss som par- vad tror ni? Rätt eller fel av mig?

Jag tror att du gör rätt i att sätta egna villkor just nu. Oavsett hur det blir i framtiden, om ni blir ett par eller separerar, så är det ändå en högst rimlig grund för att han ska bli mer lyhörd och du ska bli mer sedd och respekterad.

Angående uppdelning vet jag inte riktigt. För mig är det viktigt att vi förutom egen tid med (och utan) barnet även har värdefull tid tillsammans, som en familj.

Jag skulle kanske föreslå en egen heldag (mest för att jag tycker att det är jobbigt att vara borta från min bebis länge), fem egna halvdagar och tid tillsammans. Ni behöver ju lära er att "dela på barnet", inte på kalendern. När båda är hemma ska det inte per automatik innebära att du har bebisjour, till exempel.

 

[Blueberry]

Jag vill förtydliga att egen tid behöver inte innebära att den ena är borta och den andra är ensam hemma med barnet. Bebis betyder inte automatiskt husarrest. Dessutom går det att ha egentid under samma tak, i alla fall under vårt tak. Det innebär till exempel att jag kan duscha, laga (och äta!) god middag i lugn och ro, se något serieavsnitt, ta en promenad med hundarna. Egen vardagstid liksom, medan maken och ongen är i närheten och båda kan få en puss emellanåt - men utan att jag har bebisjour.

 

[Amha]

Jag har bara sagt att jag ska/vill göra ___ på ___dag och om han har planerat något annat för egen del/har önskemål. Ibland är det ju grejer med jobbet t.ex. sena möten och liknande som han glömt att informera om eller nyss fått reda på. Tycker det har funkat ganska bra. Sen är ju frågan hur din partner är "lagd" så att säga. Han kanske behöver att man rutar in det med kalender i början för att ändra ditt beteende och då är det klart att ni ska göra på det viset.

Ett tips som vi har använt oss av (och använder) är att alla händelser som drabbar oss båda skrivs in i delad mobilkalender som båda har på startsidan i mobilen. Jag är ju en såndär som tycker att mycket av dagens teknik är satans påfund. Så fort något inte funkar så vrålar jag sambons namn och "det funkaaaar inteeee! Varför har vi inte en vanlig jävla papperskalender som mina föräldrar hade när jag var liten?! Jag haaaatar teknik!!!" men han har varit envis och jag har insett att det faktiskt ändå är ganska bra sen är det ju bra att backa upp händelserna antingen på papper eller med någon googlekalender sparat i gmailkontot eller så.

Annars har blåbäret bra tankar tycker jag, särskilt runt den där bebisjouren. Ni måste ju båda kunna varva lite utan att det behöver bli så inrutat. Bebisen skriker, man säger "orkar du?" eller "jag kan gå" eller nåt sånt men det kanske dröjer en liten stund innan ni är där.

 

[Badger]

Sådärja!

Efter första terapisessionen så fick jag en hel eftermiddag/kväll fri.
Jag cyklade till stallet, städade ligghallen med de andra tjejerna, fikade och åkte hem.
Hemma fanns det mat och en sovande bebis! .

Så, lite tips från er med er fungerande föräldraskap-hur ska jag få detta till rutin? Hur gör ni med "egendagar"?
Hur befäster man detta så snabbt som möjligt?

Vi har enats som att dela upp veckorna i kalender, min tanke är att vi först får skriva en "önskevecka", dvs så jag hade levt om jag fick bestämma allt. Sedan jämför vi och enas om ett mellanting.
Vad tror ni?

De emotionella och mer relationspecifika problemen vägrar jag ta tag i nu, jag har sagt att jag först vill känna mig respekterad och efter det kan jag tänka mig att väcka liv i kärleken. För kärlek har alltid funnits mellan oss, det är jämlikhet som vi är värdelösa på. Så jag sa tvärt nej när han ville definiera oss som par- vad tror ni? Rätt eller fel av mig?

Tjaa, det är nog svårt. Det är mest det enkla som är lätt att skriva.

Varannan nattning
Varannan morgon på helg
Vartannat blöjbyte
Varannan tupplur på semestern
Turas om att få äta i lugn och ro varje måltid
En kväll till dig och en till mig och några tillsammans eller två kvällar till dig, två till mig och en tillsammans på en vecka.
Ett helgfika/springa på stan på helgen per person

Osv som grund. Sedan frågar man alltid den andre om man ska göra något och kanske är det så att om en alltid rider på lördagar och den andre då jättegärna vill göra en viss grej så får barnvakt hittas. En kanske gör mer hobby på vintern och den andre på sommaren.

Beroende på babyn så borde man väl räkna jobb hela dagen på jobb eller jobb hela dagen med baby som ungefär likvärdigt. Så då är båda lika trötta på kvällen och kanske har båda gjort lika mycket övrigt hemarbete på kvällen (dvs den hemma har inte tvättat mer tvätt en den som var på jobbet har gjort. Men det beror väl på om babyn sover hela dagarna eller ska ha oavbruten uppmärksamhet).

 

[nagelbitarn]

Tjaa, det är nog svårt. Det är mest det enkla som är lätt att skriva.

Varannan nattning
Varannan morgon på helg
Vartannat blöjbyte
Varannan tupplur på semestern
Turas om att få äta i lugn och ro varje måltid
En kväll till dig och en till mig och några tillsammans eller två kvällar till dig, två till mig och en tillsammans på en vecka.
Ett helgfika/springa på stan på helgen per person

Osv som grund. Sedan frågar man alltid den andre om man ska göra något och kanske är det så att om en alltid rider på lördagar och den andre då jättegärna vill göra en viss grej så får barnvakt hittas. En kanske gör mer hobby på vintern och den andre på sommaren.

Beroende på babyn så borde man väl räkna jobb hela dagen på jobb eller jobb hela dagen med baby som ungefär likvärdigt. Så då är båda lika trötta på kvällen och kanske har båda gjort lika mycket övrigt hemarbete på kvällen (dvs den hemma har inte tvättat mer tvätt en den som var på jobbet har gjort. Men det beror väl på om babyn sover hela dagarna eller ska ha oavbruten uppmärksamhet).

Tack för bra tips, är fortfarande lite förtvivlad över att man ska behöva stapla upp livet, men det behövs ju tydligen

Just att få honom att förstå att det är tufft med en väldigt aktiv pojke om dagarna, samtidigt som han tar för givet att jag ska sköta hela hushållet + hund... Och inte bli trött av detta :/

Bör nog schemalägga allt hushållsarbete! Huvva.

Men jag känner mig tvungen att ge det en chans, så att jag verkligen kan känna att jag gjort mitt bästa.

 

[Monstermom]

Tack för bra tips, är fortfarande lite förtvivlad över att man ska behöva stapla upp livet, men det behövs ju tydligen

Just att få honom att förstå att det är tufft med en väldigt aktiv pojke om dagarna, samtidigt som han tar för givet att jag ska sköta hela hushållet + hund... Och inte bli trött av detta :/

Bör nog schemalägga allt hushållsarbete! Huvva.

Men jag känner mig tvungen att ge det en chans, så att jag verkligen kan känna att jag gjort mitt bästa.

Ja, jag skulle tro att ni måste stapla upp i detalj hela livet just nu, men får ni det att funka så behöver det ju inte vara så så länge. (Bara det inte börjar glida snett igen när man lättar på "reglerna" .) Jag förstår att det känns konstlat och knepigt, men det funkar ju inte utan så då är det lika bra att göra det grundligt och ordentligt. Inga halvmesyrer nu, heja, det här fixar du!

 

[Badger]

Tack för bra tips, är fortfarande lite förtvivlad över att man ska behöva stapla upp livet, men det behövs ju tydligen

Just att få honom att förstå att det är tufft med en väldigt aktiv pojke om dagarna, samtidigt som han tar för givet att jag ska sköta hela hushållet + hund... Och inte bli trött av detta :/

Bör nog schemalägga allt hushållsarbete! Huvva.

Men jag känner mig tvungen att ge det en chans, så att jag verkligen kan känna att jag gjort mitt bästa.

Tjaaa, fast vi gjorde så i stort, utan att stapla upp det egentligen. Det kändes bara naturligt att om två sitter i en soffa och en blöja behöver bytas så är det den som inte gjorde det förra gången som gör det. Och om en person sov hela morgonen på lördagen så känns det såklart helt naturligt att den andra får sova på söndagen.

Och med nattningarna är det helt kört om man inte gör så, eftersom barnet vänjer sig vid den ena om den gör det fyra gånger av fem, och tjatar. -Nej det är mammas tur nu är väldigt bra som svar och den förälder som blir ratad kommer bara bli mer och mer ratad om man låter det hålla på (bekräftar att den andra är bättre) tills den aldrig kan lägga annars och så blir hen ledsen och ynklig och deppig och en sämre förälder. Det ger sig ju inte heller så i slutänden kan det bli så att tex mamman blir så föredragen framför pappan att till och med traditionella könsroller inte fungerar. Mamman (160 lång och 55 kg tung) måste bära 20 kg barn i famnen hela vägen själv utan avbyte, för barnet kan inte vara hos pappan som inte är trygg. Medan (184 cm 85 kg) pappa går bredvid och bär ingenting. (sedan kan det väl bli så ändå men man behöver väl inte uppmuntra det)

Med hemsysslorna är det lite annorlunda, jag tvättar och diskar oftast och han handlar och lagar mat oftast.

 

[ameo]

Egentid för mig har varit att få gå ut i stallet och mocka i lugn och ro, på kvällarna när maken kommit hem. Och medan barnen var små försökte jag åka iväg själv och göra något där jag var "ameo" istället för att vara "mamma", ungefär en gång i månaden. Jag var hemma på heltid och tog hand om barnen i nära 10 år och hur mycket man än älskar sina barn så behöver man få tid för att ladda batterierna ibland.

Om det någon gång har uppstått situationer när saken diskuterats, så har jag valt att fokusera på att "barnen behöver sin pappatid" istället för att trycka på att jag behöver egentid. Det har fungerat bra för oss.

 

[Mirre]

Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Jag hade det så med stora sonens pappa, han lade allt på mig och allt skulle bara passa honom. Jag gick till slut, för oss hade inte familjerådgivning hjälpt tror jag. Han behövde bli själv och växa upp, i vårt fall funkade det. Han skärpte till sig och blev pappa pt barnet på riktigt. Idag är sonen sju år och har en jättebra pappa.

 

[nagelbitarn]

Jag hade det så med stora sonens pappa, han lade allt på mig och allt skulle bara passa honom. Jag gick till slut, för oss hade inte familjerådgivning hjälpt tror jag. Han behövde bli själv och växa upp, i vårt fall funkade det. Han skärpte till sig och blev pappa pt barnet på riktigt. Idag är sonen sju år och har en jättebra pappa.

Ja tid får visa hur det blir här. Han tar tack och lov sitt ansvar när det gäller matning, blöjor etc. Det är helhetsynen som saknas, att bli pappa och inte bara min assistent.

I veckan har jag både fått sova, träna och rida!
Om det fortsätter så, då måste jag bara klara att komma över sorgen av att ha lämnats så ensam i en så utsatt situation.
Mest bitter är jag nog över tiden när jag var helt immobil pga ischias, men jag fick ändå ta hela hushållet och hund+barn. Det är surt att inte ens få hjälp när man inte kan komma ur sängen ( tog ca 40 min att bara vända sig för att amma...)

 

[Mirre]

Ja tid får visa hur det blir här. Han tar tack och lov sitt ansvar när det gäller matning, blöjor etc. Det är helhetsynen som saknas, att bli pappa och inte bara min assistent.

I veckan har jag både fått sova, träna och rida!
Om det fortsätter så, då måste jag bara klara att komma över sorgen av att ha lämnats så ensam i en så utsatt situation.
Mest bitter är jag nog över tiden när jag var helt immobil pga ischias, men jag fick ändå ta hela hushållet och hund+barn. Det är surt att inte ens få hjälp när man inte kan komma ur sängen ( tog ca 40 min att bara vända sig för att amma...)

Vill du verkligen stanna hos någon som behandlar dig så? Som inte ens kan ta sitt ansvar när du har ont?