Hatar mitt liv!

[whalan]

Sv: Hatar mitt liv!

Håller med Inte_Ung och visst kan det kännas asjobbigt och även ibland pest och pina. Men känner man att man vill dö - så behövs hjälp av psykolog oavsett om man är man eller kvinna. Det har inget med kön att göra.

 

[Calazirya]

Sv: Hatar mitt liv!

Tycker du att Lambo bara låter lite uttråkad på att vara mammaledig?

Har vi läst samma tråd funderar jag på?

Hon har ju börjat jobba men känner som att hon bara vill gråta gråta gråta iaf. För mig är det en jäkla skillnad på att tycka att det är trist att vara bara hemma och att bara vilja gråta och dö stundtals.

 

[veronican]

Sv: Hatar mitt liv!

En tanke bara...

Hur mår du i övrigt? Under graviditet händer ju massor med hormonerna i kroppen och ibland kan det bli knas efteråt. T ex kan man få en störd funktion utav sköldkörtelhormon efter en graviditet. Detta kan bla ge depression och trötthet. Ett enkelt blodprov hos läkaren kan visa om din sköldkörtel funkar bra.

Givetvis kan det ju "räcka" att ha ett litet barn för att bli trött och psykiskt tärd, men det kan ju vara bra att utesluta något kroppsligt som är i obalans.

Har du känt dig trött, frusen? Okoncentrerad, deprimerad? Gått upp/ned i vikt trots god aptit/sämre aptit? Frusen? Förstoppad? Fått hesare röst? Ledvärk? Det behöver inte vara alla dessa symptom! Det är lätt att missa en underproduktion av sköldkörtelhormon hos dem som tex enbart har symptomen lätt depression, trötthet, ledvärk och okoncentration. Tidiga symptom kan vara enbart trötthet och depression.

Bara en tanke!
Hoppas du får en vändning i ditt mående snart

 

[jerseyko]

Sv: Hatar mitt liv!

*KL*

Du har fått kanonbra svar i tråden.

Ring din barnmorska och be om en tid, det finns psykologer som jobbar med barnmorskorna som är specialiserade på föräldrar.

Och tacka inte ja om de erbjuder antidepressiva på en gång. Be om en ordentlig undersökning och blodprov där man kollar alla värden. Sköldkörteln t.ex. kan påverkas av graviditeten och en symtom är trötthet och depression.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Det där är inte riktigt bra.
Kan du få någon hjälp med att hantera det?
Så att du får till det så att du kan göra egna saker även om barnet är med?

Jag hade så mycket att göra när mina var små så jag hann inte falla in i 100% barn fällan.
De var tvungna att vara med på mitt för annars så skulle det inte ha fungerat.

Hästgård på gott och ont liksom.
Hästarna måste ju ha mat oavsett.

Nej jag har nog aldrig tänkt på det bara, det har blivit som det har blivit och han har varit "huvudattraktionen" vad vi än gjort egentligen.

Jag har ju inte varit tvungen att göra nånting så det har inte direkt fallit sig den naturliga vägen, men jag ska helt klart tänka på det där.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Men varför måste träning kosta pengar?
Ut och spring med barnvagnen.

Hitta en bra lekpark och lyft barnet upp och ner ur klätterställningen o.s.v.

Om du inte kommer på något bra att göra så kan även det vara tecken på depression.
Depression är så handlingsförlamande.

Nej det måste det inte egentligen, jag är bara så värdelös på att hålla motivationen uppe om jag inte "tävlar" med andra - som i gruppträning.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

SäKerligen kan du ha varit deprimerad länge utan att du varit medveten om det. På tiden då att du tar tag i det? Så du kan börja göra saker med glädje istället för utav tvång?
Jag har precis börjat på Sats jag. Jobbet betalar. Svindyrt annars ju.

Isåfall har det gått väldigt upp och ner, jag och sambon pratade om det igår. Första gången i mitt liv som jag berättade hur jag kände på riktigt. Jobbigt var det men skönt efter.

Vaknade en morgon och kände inte igen mig själv, från att ha tyckt att livet leker jämt till att tycka att vad jag än gjorde var jobbigt och besvärligt. Över en natt bara. Men det var LÄNGE sen och där efter har det verkligen gått upp och ner.

Inte är det gratis inte, men oj så roligt det är!

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

sådär har jag alltid gjort också och gör fortfarande (tyvärr) men som många andra säger, sök hjälp och dra inte på det, gör det NU.
Kanske kan räcka med lite, men ta tag idet.

Jag borde gjort det när jag var hemma med vårt första barn. Gjorde det inte och hur det gick har jag inte lust att gå in på här

Men snälla, utmana dig själv och investera i att komma till rätta med det.

Jag är som jag är, idag känns det inte alls tungt och så kan det vara hela dagen. Men igår fick jag två "återfall", så det svänger som sagt rejält...

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

*kl*
Efter att jag fick min son för 10 år sen fick jag fibromylagi. Sämsta perioden gjorde jag inget annat än sov... lämnade på dagis och fick sätta klockan på ringning för att inte försova mig när han skulle hämtas. Sen sov jag när han sov...
Hade ingen lust till något, ville inte planera något. Blev i samma veva ensamstående dessutom.
Bröt en del av mitt beteende genom att bestämma med en kompis att vi skulle ut och gå vissa dagar, eller simma eller bara göra något.Visst lusten och orken fanns inte när var dags, men det var svårt att säga nej när hon stod klar i dörren och väntade!
Sen när man väl kommit utanför dörren så kom glädjen och energin. Samma var det när det gällde ridningen. Jobbigast var att ta sig ut i hallen och klä på sig, efteråt var jag en helt annan människa.
Tycker du ska ta hjälp av vården och även försöka planera in lite mera egen tid på helgen.
En timme ensam eller med andra än den närmsta familjen kan ladda batteriena för resten av dagen!

Jag trodde att det var det som behövdes, men nu har jag ju börjat jobba - dvs många timmar iväg och sen kom helgen och det blev totalkaos.

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

pratade du med sambon om att du vill och behöver få hjälp då?
Så han kan stötta dig i när du tagit hjälp, för du kommer bara få redskap att arbeta med, själva arbetet får du sköta själv, då kommer din sambon in, genom att han ser till att du får möjlighet att förändra det som måste förändras, att han lyssnar på dig när du behöver hjälp eller ber om saker, när du berättar vad psykologen sagt att du måste göra, ändra på, agera annorlunda.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Lat? Du har ju varit hemma och tagit hand om en bebis månader i sträck, du behöver väl helt enkelt lata dig. Min gissning är att du har lite slöande att ta igen, helt enkelt, efter att ha haft jour dygnet runt en längre period.

Däremot låter det inte riktigt normalt att vara så trött, jag är ingen psykolog, men för en lekman låter det som att du är deprimerad, just detta att du inte har lust med något, gråter mycket och vill sova så mycket.

Däremot tycker jag inte alls du ska ha dåligt samvete (för det låter som att du har det) för att du vill ta det lugnt och slöa lite, eller för att du inte orkar umgås med sonen hela tiden när du är hemma. Han klarar sig, han har ju en pappa också.

Det är nog sant, jag har inte tänkt på det så - när jag väl sitter vid datorn (till exempel) så är man ju ändå "på G" hela tiden.. Precis som när man är hemma o väntar på att jobbet ska ringa, jag kan inte koppla av då heller.

Igår var jag uppe till 22:45 i alla fall

Ja hans pappa är toppen tack och lov, nu är det han som är föräldraledig också. Lite dåligt samvete får man ändå, kanske för att man vet att man vill men inte har lust eller orkar jämt. Då känner jag mig lat och egoistisk.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. För mig är det så att jag har svårt att få till balansen mellan att ta energi och ge energi. Det ÄR ju jättesvårt när man är småbarnsförälder, man kan inte bara dra iväg på bio när man behöver tänka på nåt annat. Man kan inte ens ta en kvällspromenad med sin man, i alla fall inte på impuls. Min tanke är att folk är olika bra på att finna sig i föräldrarollen. För egen del harjag en känsla av att jag måste stå ut under den här perioden i barnens liv då så mycket handlar om praktisk omsorg. Jag kommer att vara en bättre förälder ju mer det kommer att handla om relationen och det mänskliga mötet. Förra året tog jag stora dottern som då var 3 och åkte till Göteborg vi två, det var fantastiskt kul att göra saker ihop på bägges villkor. Men det är svårt med mindre barn, det är jättebra om man har såna intressen att det passar att ta med en plutt på dem men i de allra flesta fall passar det inte särskilt bra. Min 1,5-åring är tex måttligt intresserad av att sitta i vagnen längre studner, han vill helst bäras. Bara det gör ju att tillvaron begränsas drastiskt om man inte har lust med att stå ut med gråt och tandagnisslan. Det måste vara helt okej att tycka att det är trist och krävande under perioder.

Jag tycker att man hör var och varannan dag om killar som brutit sin föräldraledighet för att de tyckte att det var för jobbigt/tråkigt/inte trivdes, men om en tjej anser samma sak så anses hon redo för en terapeut, för att hårddra resonemanget i denna tråd. Sen är det säkert aldrig fel att snacka med en terapeut men enligt min åsikt så är det faktiskt inte så himla konstigt att man lackar till och tycker att det är skittråkigt med all denna omsorg och hushållsarbetet.

Skönt att höra att det finns folk som har liknande tankar i alla fall. Låter trevligt med eran Gbg-resa!

Jag är inte föräldraledig längre.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Visst är det jobbigt - men det skall inte kännas som att man bara vill dö.
De riktigt små barnen släpar man med sig som paket om man får till rutinerna.

Aktiva 1.5 - 2 åringar kan vara ganska så påfrestande men samtidigt så är det en ålder då man kan börja kommunicera rent språkligt med barnen.
Jag är ganska så säker på att en del av problemet är att den förälder som mår dåligt i sin roll inte fått till den del där barnet är med föräldrarna på föräldrarnas villkor i ställer för att fölräldrarna försöker att följa barnet på barnets villkor.

Små barn vet inte hur livet skall levas.
Det är fel att göra livet till en barnanpassning.
Vuxna skall visa sitt liv för barnen.
Och i det läget kommer de vuxna att känna att de lever sina egna liv och inte barnens liv.

Det där kan man få hjälp med.
T.ex. genom BVC så finns det Föräldrautbildningar för sådant.
Om man inte som jag har äldre släktingar (Tack till min Ex-svärmor) och en underbar Dagmamma att lära av.

Jag är nog ett praktexempel på "förälder som försöker att följa barnet på barnets villkor". Men jag har ALDRIG tänkt så. Var lite bra att få ord på det.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

En tanke bara...

Hur mår du i övrigt? Under graviditet händer ju massor med hormonerna i kroppen och ibland kan det bli knas efteråt. T ex kan man få en störd funktion utav sköldkörtelhormon efter en graviditet. Detta kan bla ge depression och trötthet. Ett enkelt blodprov hos läkaren kan visa om din sköldkörtel funkar bra.

Givetvis kan det ju "räcka" att ha ett litet barn för att bli trött och psykiskt tärd, men det kan ju vara bra att utesluta något kroppsligt som är i obalans.

Har du känt dig trött, frusen? Okoncentrerad, deprimerad? Gått upp/ned i vikt trots god aptit/sämre aptit? Frusen? Förstoppad? Fått hesare röst? Ledvärk? Det behöver inte vara alla dessa symptom! Det är lätt att missa en underproduktion av sköldkörtelhormon hos dem som tex enbart har symptomen lätt depression, trötthet, ledvärk och okoncentration. Tidiga symptom kan vara enbart trötthet och depression.

Bara en tanke!
Hoppas du får en vändning i ditt mående snart

Jag har egentligen mått såhär till och från väldigt länge, men jag förtränger som skrivet rätt bra. Däremot kan det vara bra perioder som håller i sig rätt länge som tur är. Fast oavsett så svänger det väldigt mycket om nåt "går emot" på fel sätt.

Känner ingen skillnad på mig efter graviditet som innan. Hm, det enda som stämmer in är väl att jag känner mig deppig och tröttheten är bara nåt som varat i några dagar. Okoncentrerad vet jag inte men fått extreeeemt dåligt minne.

 

[Crianza]

Sv: Hatar mitt liv!

Nej det måste det inte egentligen, jag är bara så värdelös på att hålla motivationen uppe om jag inte "tävlar" med andra - som i gruppträning.

Det finns inga andra i närheten som är i samma situation som dig (dvs. känner att de inte har råd att träna). Att ni tränar ihop bara att det inte sker i en dyr gymlokal. Utan ni bestämmer innan att träffas vid ett ställe för att köra gemensamt joggningpass, danspass. Har för mig att jag läst i en lokalblaska om att det var ett gäng mammor som höll formen/kom i form på det sättet.
Men det behöver ju inte tvunget vara så att det är mammor bara utan andra.
Finns det inte typ hälsoforum på nätet, det borde ju kunna gå att starta en tråd där med typ: Träningskamrater efterlyses,

 

[Mabuse]

Sv: Hatar mitt liv!

Lite dåligt samvete får man ändå, kanske för att man vet att man vill men inte har lust eller orkar jämt. Då känner jag mig lat och egoistisk.

Varför det? Får du dåligt samvete för att du är mänsklig?

Det låter som att du har orimligt höga krav på dig själv att du alltid ska vilja vara med ditt barn, varför skulle det vara så? Jag tycker om min man också och vill inte vara utan honom, men det är ändå trevligt när han är borta någon kväll ibland och jag kan vara själv hemma och göra vad som faller mig in.

Det är väl ganska självklart, tycker jag, att man inte har lust eller orkar jämt. Det är ju därför man är två om föräldraskapet, för att man inte alltid ska vara tvungen fast man inte har lust och orkar, utan kan bytas av lite.

 

[Freddie]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag hade länge svårt att finna någon balans i mitt nya "mammaliv". Det blev ett pendlande mellan ett närmast tvångsmässigt pedagoiskt umgänge med sonen, där jag ansträngde mig till max för att han skulle få det han behövde och en lika tvångsmässig "egentidstillvaro" som jag sprängde in här och där när jag inte stod ut med duplolego, "Max balja" och Öppna förskolan.
Det här är ett personlighetsdrag (en personlighetsstörning till och med) som jag dragits med sedan tonåren, men nu när sonen snart blir 4 år har mammalivet trots allt artat sig riktigt, riktigt bra.

När sonan var kring 1,5-2 år gammal började jag se på familjelivet som just familjeliv, inte barnliv. Jag fann till sist en balans där alla tre i familjen mådde bra och fick vad de behövde, utan att tillvaron blev varken instabilt glammig eller dötrist Öppna förskolan-inrutad. Idag älskar jag att vara förälder! Verkligen älskar det. Vi är en familj, men jag känner allt mer att jag inte "bara" är mamma. Det handlar inte om att jag nu är mamma när jag är med sonen och "vanliga" Fredrika när jag är utan honom, utan att jag är en människa som fungerar både som mamma, partner, kompis etc.

Ett tag var det som om jag klistrat på mödraskapet utanpå mitt riktiga jag och när någon började prata med mig om någonting som inte rörde barn, kände jag mig plötsligt vilsen och undrade hur jag någonsin skulle kunna svara på någonting som inte kunde besvaras med ord som "Libero", "Polarn & Pyret" eller "Han ska ha mellanmål klockan tre!".

Jag tror att föräldraskapet delvis blir en sådan utmaning för att det idag är så lätt att skilja barnen från de vuxna. Vi skapar små barnvärldar överallt och anser att barnen inte ska behöva ha "tråkigt", utan helt ska få avstå från vuxenmåsten som att storhandla eller ta långpromenader utan att ha en lekplats som mål. Vi lämnar ungarna i lekhörnan på Ica och låter den ena föräldern underhålla barnet/barnen medan den andra tar en promenad.
Jag menar inte att det är fel att lämna barnen i lekhörnan på Ica en stressig lördagsförmiddag, men att våra ambitioner att låta barnet "slippa" vuxenvärlden varken gagnar oss eller barnen.

Nu känns det som att jag bara babblar goja här, men vad jag ville ha sagt var att jag känner igen mig i en hel del av dina tankar. Jag kände ngt liknande när sonen var runt året och livet kändes faktiskt allmänt piss rätt ofta, men det har blivit otroligt mycket bättre. Jag hoppas att det blir det för dig också.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Varför det? Får du dåligt samvete för att du är mänsklig?

Det låter som att du har orimligt höga krav på dig själv att du alltid ska vilja vara med ditt barn, varför skulle det vara så? Jag tycker om min man också och vill inte vara utan honom, men det är ändå trevligt när han är borta någon kväll ibland och jag kan vara själv hemma och göra vad som faller mig in.

Det är väl ganska självklart, tycker jag, att man inte har lust eller orkar jämt. Det är ju därför man är två om föräldraskapet, för att man inte alltid ska vara tvungen fast man inte har lust och orkar, utan kan bytas av lite.

Tydligen! Min sambo fattar inte heller varför jag får det, så jag ska skärpa mig.

Men nu har halva min släkt fått reda på det här forumet och mitt användarnamn så jag är måttligt nöjd, blir inga fler inlägg från mig då jag har bett Gunnar radera användarnamnet - men kanske ses vi under ny identitet

Tack för alla bra svar!

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Tänk om jag kan bli sådär klok en dag

Men som sagt, nu har halva släkten börjat läsa här så det blir inga mer svar.

 

[Tassetass]

Sv: Hatar mitt liv!

Nej det måste det inte egentligen, jag är bara så värdelös på att hålla motivationen uppe om jag inte "tävlar" med andra - som i gruppträning.

Kan inte jobbet pröjsa lite så att du får råd med gymkort? De flesta företag har ju friskvårdsbidrag som inte sällan är rätt så generösa.