Hatar mitt liv!

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Ett litet barn kan man släpa med sig på sina egna aktiviteter så att det känns som ett eget liv i stället för barnets liv.
Men om man i stället ägnar sig 100% bara åt barnets liv så blir man lätt alldeles galen.

Man kan ha barn med utan att de är centrum för aktiviteterna.

Där sa du nåt som jag inte alls tänkt på, för så fort han är med är det 100% honom. Det bara blir så av nån anledning.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Precis.

Om man ska orka vara mamma kan man inte vara mamma 24/h dygn 365 dagar om året.

Lambo: Varför kan du inte vara borta mer än en kväll varannan vecka? Jag tror som mabuse att du måste få vara själv mer för att må bra. Spelar ingen roll vad du hittar på som redan skrivet, bara att du får vara ensam och tänka på inget alls..

Kanske kan vi höras på msn snart

Jag kan vara borta mer egentligen men orken och lusten har inte funnits där bara. Så det är mer att andra släpar med mig 1 gång varannan vecka. Den gången njuter jag till 110 %. Men det känns ändå som att de här problemen kommer finnas kvar, fast jag förtränger dom just under mina roliga stunder.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Sådär skall man inte behöva må.
Det är något annat som nog går att göra något åt.

Jag råder dig att söka hjälp inom sjukvården då det kan vara en depression.
Och det är inte bra.

Det känns så märkligt för nu, kort efter så känns livet inte alls tråkigt utan snarare tvärtom. Fruktansvärt jobbigt att det skiftar så drastiskt. Vet ju att jag om en kort stund kan vilja "hoppa från en bro" igen.

Är inte en depression nåt som sitter i jämt? Jag är ju trots allt mer glad än ledsen. Tror jag i alla fall

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Men en kväll i veckan för dig själv måste du väl kunna ha åtminstone, jag antar att barnet inte helammas längre?

Jag skulle säga att det låter som att du har en normal reaktion på en onormal situation, klart att du måste få vara dig själv ibland och inte bara mamma. Och so what om du helst bara vill slöa när du får lite tid för dig själv, det är väl just det du behöver? Pilla dig i naveln och slösurfa lite, min gissning är att du fått alldeles för lite tid till sånt på sistone. Man måste få lata sig ibland för att orka vara effektiv andra gånger!

Jag kan nog ha en hel del kvällar i veckan för mig själv. Men det har inte funnits lust och ork att göra nåt alls. Senaste dagarna har jag gått och lagt mig 20.30 för att jag inte orkar vara vaken ens. Nej ammas inte alls.

Känner mig lite väl lat?

 

[Calazirya]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag har varit i den situationen. Att inte orka ( men av andra orsaker ) ta sig ut och allt känns bläsch och visst kan man vara deprimerad fastän att man inte mår skit 100% av tiden.

Om du tycker att det är "kul" när du väl kommer ut kanske du får tvinga dig till att ta dig utanför lägenheten ( fungerade för mig ).

Kan du inte försöka komma iväg och prata med någon, man kan förekomma en depression :-)

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag har varit i den situationen. Att inte orka ( men av andra orsaker ) ta sig ut och allt känns bläsch och visst kan man vara deprimerad fastän att man inte mår skit 100% av tiden.

Om du tycker att det är "kul" när du väl kommer ut kanske du får tvinga dig till att ta dig utanför lägeneheten ( fungerade för mig ).

Jo du har ju sagt att jag ska tvinga mig ut, å så bra har det gått!

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

När man är deprimerad så har man ingen ork ens till roliga saker, men man kan fortfarande tycka det är kul när man väl gör det. Det är också vanligt med stora upp och nedgångsskillnader. Jag tycker det låter som en depression, allt du talar om talar för det. Och det är få som lyckas bota sig själva...

 

[Calazirya]

Sv: Hatar mitt liv!

Jo du har ju sagt att jag ska tvinga mig ut, å så bra har det gått!

Fast det kanske inte är lösningen för dig helt enkelt.

 

[Skogstrollet]

Sv: Hatar mitt liv!

Rent spontant tycker jag du ska börja träna igen om du vet att det är något som får dig att må bättre. Det går att hitta "budgetalternativ", friskisosvettis t.ex. Det är något du kan börja med NU.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

När man är deprimerad så har man ingen ork ens till roliga saker, men man kan fortfarande tycka det är kul när man väl gör det. Det är också vanligt med stora upp och nedgångsskillnader. Jag tycker det låter som en depression, allt du talar om talar för det. Och det är få som lyckas bota sig själva...

Men isåfall har jag haft det länge länge längeee. Blir värre ibland men känns aldrig riktigt som jag blir "mig själv" igen.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Rent spontant tycker jag du ska börja träna igen om du vet att det är något som får dig att må bättre. Det går att hitta "budgetalternativ", friskisosvettis t.ex. Det är något du kan börja med NU.

Gu vad jobbigt Fast det var bara ett par pass som jag gick och det verkar inte finnas på friskis. Kanske kan börja på Sats när vi båda börjar jobba igen, för nu känns det bra jättedumt rent ekonomiskt. Jag hade en betydligt högre FP samt nu har jag provisionslön så vi får några tristare månader fram till hösten. Om inte jag snubblar över värsta jobbet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hatar mitt liv!

Där sa du nåt som jag inte alls tänkt på, för så fort han är med är det 100% honom. Det bara blir så av nån anledning.

Det där är inte riktigt bra.
Kan du få någon hjälp med att hantera det?
Så att du får till det så att du kan göra egna saker även om barnet är med?

Jag hade så mycket att göra när mina var små så jag hann inte falla in i 100% barn fällan.
De var tvungna att vara med på mitt för annars så skulle det inte ha fungerat.

Hästgård på gott och ont liksom.
Hästarna måste ju ha mat oavsett.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hatar mitt liv!

Men varför måste träning kosta pengar?
Ut och spring med barnvagnen.

Hitta en bra lekpark och lyft barnet upp och ner ur klätterställningen o.s.v.

Om du inte kommer på något bra att göra så kan även det vara tecken på depression.
Depression är så handlingsförlamande.

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

SäKerligen kan du ha varit deprimerad länge utan att du varit medveten om det. På tiden då att du tar tag i det? Så du kan börja göra saker med glädje istället för utav tvång?
Jag har precis börjat på Sats jag. Jobbet betalar. Svindyrt annars ju.

 

[skogstomten]

Sv: Hatar mitt liv!

Förtränga är nog mitt bästa ämne. Är grym på det. Skulle vara intressant att höra vad en expert har att säga om mina reaktioner på allt. Jag blir så väldigt ledsen och upprörd över "ingenting" alldeles för ofta. Från att tycka att allt är toppen till "jag vill dö", svänger lite väl mycket i perioder.

Men jag ska samla mod och försöka ringa.

sådär har jag alltid gjort också och gör fortfarande (tyvärr) men som många andra säger, sök hjälp och dra inte på det, gör det NU.
Kanske kan räcka med lite, men ta tag idet.

Jag borde gjort det när jag var hemma med vårt första barn. Gjorde det inte och hur det gick har jag inte lust att gå in på här

Men snälla, utmana dig själv och investera i att komma till rätta med det.

 

[Mikan]

Sv: Hatar mitt liv!

*kl*
Efter att jag fick min son för 10 år sen fick jag fibromylagi. Sämsta perioden gjorde jag inget annat än sov... lämnade på dagis och fick sätta klockan på ringning för att inte försova mig när han skulle hämtas. Sen sov jag när han sov...
Hade ingen lust till något, ville inte planera något. Blev i samma veva ensamstående dessutom.
Bröt en del av mitt beteende genom att bestämma med en kompis att vi skulle ut och gå vissa dagar, eller simma eller bara göra något.Visst lusten och orken fanns inte när var dags, men det var svårt att säga nej när hon stod klar i dörren och väntade!
Sen när man väl kommit utanför dörren så kom glädjen och energin. Samma var det när det gällde ridningen. Jobbigast var att ta sig ut i hallen och klä på sig, efteråt var jag en helt annan människa.
Tycker du ska ta hjälp av vården och även försöka planera in lite mera egen tid på helgen.
En timme ensam eller med andra än den närmsta familjen kan ladda batteriena för resten av dagen!

 

[Mabuse]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag kan nog ha en hel del kvällar i veckan för mig själv. Men det har inte funnits lust och ork att göra nåt alls. Senaste dagarna har jag gått och lagt mig 20.30 för att jag inte orkar vara vaken ens. Nej ammas inte alls.

Känner mig lite väl lat?

Lat? Du har ju varit hemma och tagit hand om en bebis månader i sträck, du behöver väl helt enkelt lata dig. Min gissning är att du har lite slöande att ta igen, helt enkelt, efter att ha haft jour dygnet runt en längre period.

Däremot låter det inte riktigt normalt att vara så trött, jag är ingen psykolog, men för en lekman låter det som att du är deprimerad, just detta att du inte har lust med något, gråter mycket och vill sova så mycket.

Däremot tycker jag inte alls du ska ha dåligt samvete (för det låter som att du har det) för att du vill ta det lugnt och slöa lite, eller för att du inte orkar umgås med sonen hela tiden när du är hemma. Han klarar sig, han har ju en pappa också.

 

[Crianza]

Sv: Hatar mitt liv!

Men varför måste träning kosta pengar?
Ut och spring med barnvagnen.

Hitta en bra lekpark och lyft barnet upp och ner ur klätterställningen o.s.v.

Om du inte kommer på något bra att göra så kan även det vara tecken på depression.
Depression är så handlingsförlamande.

Lambo om du vill kan jag kolla om jag har kvar en gammal tidning (tror det var Kommunalarbetaren för 4-5 år sedan) som hade en artikel om att träna med barn, har för mig att barnet typ fick vara "tyngd" ibland.

Annars borde det väl kunna gå att hitta träningsvideos på youtube eller att det går att låna på biblioteket. Då slipper man dessutom att andra ser hur ogracisös man är (iaf jag är)

 

[mino]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. För mig är det så att jag har svårt att få till balansen mellan att ta energi och ge energi. Det ÄR ju jättesvårt när man är småbarnsförälder, man kan inte bara dra iväg på bio när man behöver tänka på nåt annat. Man kan inte ens ta en kvällspromenad med sin man, i alla fall inte på impuls. Min tanke är att folk är olika bra på att finna sig i föräldrarollen. För egen del harjag en känsla av att jag måste stå ut under den här perioden i barnens liv då så mycket handlar om praktisk omsorg. Jag kommer att vara en bättre förälder ju mer det kommer att handla om relationen och det mänskliga mötet. Förra året tog jag stora dottern som då var 3 och åkte till Göteborg vi två, det var fantastiskt kul att göra saker ihop på bägges villkor. Men det är svårt med mindre barn, det är jättebra om man har såna intressen att det passar att ta med en plutt på dem men i de allra flesta fall passar det inte särskilt bra. Min 1,5-åring är tex måttligt intresserad av att sitta i vagnen längre studner, han vill helst bäras. Bara det gör ju att tillvaron begränsas drastiskt om man inte har lust med att stå ut med gråt och tandagnisslan. Det måste vara helt okej att tycka att det är trist och krävande under perioder.

Jag tycker att man hör var och varannan dag om killar som brutit sin föräldraledighet för att de tyckte att det var för jobbigt/tråkigt/inte trivdes, men om en tjej anser samma sak så anses hon redo för en terapeut, för att hårddra resonemanget i denna tråd. Sen är det säkert aldrig fel att snacka med en terapeut men enligt min åsikt så är det faktiskt inte så himla konstigt att man lackar till och tycker att det är skittråkigt med all denna omsorg och hushållsarbetet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hatar mitt liv!

Visst är det jobbigt - men det skall inte kännas som att man bara vill dö.
De riktigt små barnen släpar man med sig som paket om man får till rutinerna.

Aktiva 1.5 - 2 åringar kan vara ganska så påfrestande men samtidigt så är det en ålder då man kan börja kommunicera rent språkligt med barnen.
Jag är ganska så säker på att en del av problemet är att den förälder som mår dåligt i sin roll inte fått till den del där barnet är med föräldrarna på föräldrarnas villkor i ställer för att fölräldrarna försöker att följa barnet på barnets villkor.

Små barn vet inte hur livet skall levas.
Det är fel att göra livet till en barnanpassning.
Vuxna skall visa sitt liv för barnen.
Och i det läget kommer de vuxna att känna att de lever sina egna liv och inte barnens liv.

Det där kan man få hjälp med.
T.ex. genom BVC så finns det Föräldrautbildningar för sådant.
Om man inte som jag har äldre släktingar (Tack till min Ex-svärmor) och en underbar Dagmamma att lära av.