Hatar mitt liv!

[Tabitha]

Sv: Hatar mitt liv!

Det handlar inte om det utan om ett förhållningssätt.
Man kan vara mamma hela tiden och samtidigt vara sig själv.
Om man klarar av att splittra fokus.

Ett litet barn kan man släpa med sig på sina egna aktiviteter så att det känns som ett eget liv i stället för barnets liv.
Men om man i stället ägnar sig 100% bara åt barnets liv så blir man lätt alldeles galen.

Man kan ha barn med utan att de är centrum för aktiviteterna.

Instämmer till fullo!

Nu var min son iofs hyfsat lätt att ha att göra med, men jag har aldrig känt mig hindrad eller låst av att vara med honom - och då var jag ändå hemma till han var 2 ½ år. Snarare är de åren en tid under vilken jag verkligen kände mig fri. Jag höll mig helt enkelt sysselsatt med en massa olika projekt (stora som små), samt såg till att ha ett socialt nätverk med andra (föräldralediga bl.a.) som jag kunde träffa ibland. Sonen fick liksom bara hänga med på mina aktiviteter, det var aldrig några problem. Det tog visserligen några månader innan jag "kom på" hur jag skulle hantera förädrarskapet - men då var det som en riktig aha-upplevelse!

Därmed inte sagt att man inte också kan bli deperimerad och därför behöver hjälp (vilket kanske är fallet för TS?), eller att det funkar i alla situationer och med alla barn. Men jag vet flera föräldrar i bekantskapskretsen som ser barnen som ett mycket större hinder än de är, vilket jag tycker är att krångla till det för sig i onödan.

 

[Pallas]

Sv: Hatar mitt liv!

Kan bara sekundera Inte_Ung och Giganten! Det du känner är inte normalt, inget du behöver genomlida bara för att man ska det (ensam är stark och allt det där) och inget som inte går att försöka hantera på riktigt. Det finns hjälp att få. Tyvärr kan det vara lite knepigt att komma åt hjälpen i dagens system, men jag brukar råda att börja med att ta kontakt med psykologen via BVC. De är vana att hantera den här typen av problem och kan lotsa dig vidare. Livet går upp och ner, det är sant. Lika sant är det att faserna brukar plana ut av sig själva. När man däremot vill gå och dö och inte orkar leva ett vanligt liv med sin familj, ja då har det gått steget längre än till normala humörsvängningar. Att du skrivit den här tråden är ett fantastiskt första steg, nu är du redo att ta steget ur det här. Vi kan stötta dig på vägen.

 

[Tallhem]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag förstår hur du känner dig!

När vi fick vårt 2:a barn så 4 dagar efter förlossningen drabbades jag av brusten blindtarm, jag opererades och dagen efter operationen så blev jag sämre, jag hade fått blodförgiftning, bukhåleinflammation och lunginflammation, jag låg 1 vecka på intensiven och totalt blev det ca 4 veckor på sjukhus, inte vad vi hade tänkt oss när precis fått barn, lilla Oskar mår bra som tur är.
Efter några månader när jag var på röntgen av lungorna upptäckte de att jag hade lungcancer, så i höstas opererade de bort halva vänster lunga.
Efter allt detta kände jag mig ganska slut och som om jag hade missat nästa hela Oskars första år och storebror Albins först tid som solt storebror, jag känner mig fortfarande väldigt trött och sliten, orkar inte riktigt hålla samma takt som min 4 åring... fast det är över ett år sedan Oskar föddes.
Jag tog tag i allt nu i januari, jag ringde min doktor och han ordnade en tid till en kurator som jag träffat regelbundet, det känndes jättebra att prata med nån, jag och min man pratar mer med varann nu.

Sök hjälp innan du går in i väggen totalt, det finns hjälp att få. Tänk på ditt barn och gör det för hans skull......