Hatar mitt liv!

[Lamborghini]

Jag är helt värdelös på det här livet som mamma! Sonen är det bara bra med och han är urhärlig. Men det här jävla "livet"... Så sjukt deprimerande så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Har precis börjat jobba och det har varit TOPPEN, men nu kom helgen och jag vill bara gå och dö. Gråter, gråter, gråter och gråter - KUL.

Vad gör man klockan 7 en helgmorgon när ingenting är öppet, ingen är vaken och så vidare? Jag hatar att gå och se ut som ett vrak för jag orkar inte göra mig i ordning... För när han leker bra själv så har jag bara lust att göra INGENTING för att "passa på".

Sambon och plutt har precis åkt iväg för att jag skulle få vara själv och det känns bara helt värdelöst. Vill ju vara med dem samtidigt som jag inte orkar. Nämnde jag att jag bara vill gå och dö?

Ska det vara såhär jämt? Blir det lättare när barnen blir större?

Nej jag tänker inte skaffa ett till barn för jag orkar inte må såhär. Allt känns skit (livet) fast underbart (Elias), mycket jobbig känsla.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Tillägg: När jag är borta längtar jag hem och när jag är hemma orkar jag inte med några långa stunder. Givetvis försöker jag göra allt för att det inte ska märkas att jag inte är på topp.

 

[tinissen]

Sv: Hatar mitt liv!

du är inte ensam, känner oxå så. det är nog en period de flesta går igenom och det verkar infalla runt 10-mån-1år där någonstans då har man verkligen lessnat på att bara "driva runt" och sätta sig själv i sista hand hela tiden... jag får nästan panik av att inte ha något o göra eller få något gjort hemma..
nästa vecka tänker jag ta mig lite egentid och åka iväg på bio o äta med en tjejkompis, ser verkligen fram emot det, även om man känner sig egoistisk över att tänka på sig själv men det är något som är nödvändigt för ens eget välmående. gör en ansiktsmask elelr ett fotbad gå en promenad, bara småsaker, kan verkligen pigga upp när man känner sig som ett vrak, det blir bättre tids nog!

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

Du har inte funderat på att söka hjälp? Inte meningen att någon människa ska må sådär dåligt, oavsätt om man är mamma eller ej, har jobb eller är mammaledig eller arbetslös...

 

[vix]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag tror också att det är en fas, när man liksom kommer på att man tappat lite av sig själv till förmån att vara mamma. Jag älskar min unge, men jag älskar också att göra saker på egen hand. Har du några vänner som du kan träffa, gå på stan, fika tillsammans med. Köra ett stenhårt träningspass eller bara komma ut på en promenad.

Jag har två hundar som jag tränar/tävlar och jag tror att jag känner mig som en bättre mamma när jag varit ute och tränat/promenad med hundarna. Blir liksom laddad med energi.

Vi bestämde oss innan lillan kom att hon inte skulle bli LIVET utan vara en DEL av det. Annars tömmer man ur allt av sig själv och det mår ingen bra av.

Det är krävande med små barn, men dom ger ju så otroligt mycket tillbaka.

Ta väl hand om dig.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

du är inte ensam, känner oxå så. det är nog en period de flesta går igenom och det verkar infalla runt 10-mån-1år där någonstans då har man verkligen lessnat på att bara "driva runt" och sätta sig själv i sista hand hela tiden... jag får nästan panik av att inte ha något o göra eller få något gjort hemma..
nästa vecka tänker jag ta mig lite egentid och åka iväg på bio o äta med en tjejkompis, ser verkligen fram emot det, även om man känner sig egoistisk över att tänka på sig själv men det är något som är nödvändigt för ens eget välmående. gör en ansiktsmask elelr ett fotbad gå en promenad, bara småsaker, kan verkligen pigga upp när man känner sig som ett vrak, det blir bättre tids nog!

Vad skönt att höra. Jag har ju som sagt börjat jobba och vardagarna är jättehärliga, hemma lagom mycket/dygn osv. Sambon är pappaledig nu.

Jag känner att jag vill ha en hel del egentid så därför ska jag inte skaffa ett till barn på några år. En kväll varannan vecka (eller vad det kan tänkas bli) är alldeles för lite för min del.

Men tror också att det blir bättre tids nog. Är bara jättedeppig just nu så det känns hopplöst.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Du har inte funderat på att söka hjälp? Inte meningen att någon människa ska må sådär dåligt, oavsätt om man är mamma eller ej, har jobb eller är mammaledig eller arbetslös...

Speciellt dagar som är som denna, hade riktigt tungt i slutet av mammaledigheten också. Inte utåt sett men som jag kände inombords, har verkligen försökt göra allt för att Elias inte ska märka av det som sagt.

Men jag vet ju att det går upp och ner så då känns det inte som ett "riktigt" problem, eftersom att det "går över".

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Jag tror också att det är en fas, när man liksom kommer på att man tappat lite av sig själv till förmån att vara mamma. Jag älskar min unge, men jag älskar också att göra saker på egen hand. Har du några vänner som du kan träffa, gå på stan, fika tillsammans med. Köra ett stenhårt träningspass eller bara komma ut på en promenad.

Jag har två hundar som jag tränar/tävlar och jag tror att jag känner mig som en bättre mamma när jag varit ute och tränat/promenad med hundarna. Blir liksom laddad med energi.

Vi bestämde oss innan lillan kom att hon inte skulle bli LIVET utan vara en DEL av det. Annars tömmer man ur allt av sig själv och det mår ingen bra av.

Det är krävande med små barn, men dom ger ju så otroligt mycket tillbaka.

Ta väl hand om dig.

Precis så känner jag också "Jag älskar min unge, men jag älskar också att göra saker på egen hand". Samtidigt får jag lite dåligt samvete av att lämna sambon en kväll här o där, även fast han inte har nåt emot det. Konstigt det där.

Jag hade en period där jag tränade 3-4 gånger i veckan o jag var superglad då, men nu när sambon är pappaledig o jag jobbar med ett inte så jättevälbetalt jobb så ligger det på is.

Blir lite av en ond cirkel, vill göra saker men kommer inte iväg för att jag är för nere och så fortsätter det.

Tack för alla fina råd!

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

Klart det är ett riktigt problem. Men du kan ju få hjälp med hur du ska hantera det när du är nere, och sen hur du gör för att fortsätta hålla dig uppe. Kan vara skönt att få ventilera och bolla tankar med någon som är utbildad på sådant mående. Och som vet vad som behövs för att du ska komma ur det där.

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Klart det är ett riktigt problem. Men du kan ju få hjälp med hur du ska hantera det när du är nere, och sen hur du gör för att fortsätta hålla dig uppe. Kan vara skönt att få ventilera och bolla tankar med någon som är utbildad på sådant mående. Och som vet vad som behövs för att du ska komma ur det där.

Ja det är sant, för inte är jag stabil inte. Jag berättade för sambon att jag hade ångest för att det var helg och han frågade om jag "inte orkade vara med Elias?" vilket jag svarade "nej" på.. Det har fått mig att gråta i snart två timmar för jag VILL vara med honom men jag orkar inte engagera mig.

Edit: Å nu när de har åkt hemifrån längtar jag ihjäl mig.

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

Du ser, du behöver lite hjälp och komma på rätt spår. Det är inte ett dugg fult att söka hjälp. Vettigt är det däremot. Dom är helt underbara med att hjälpa en att bolla tankar och se saker man själv inte ser. För mig var det veckans höjdpunkt att få hjälp att reda ut saker, gjorde så jag orkade mellan besöken. Man behöver inte vara ett vrak som försöker hoppa från en bro för att få hjälp. Jag har själv en tid bokad nu i förebyggande syfte, för att jag har aldeles för mycket nu, så jag behöver hjälp att bromsa i tid.

http://www.vardguiden.se/Hitta-vard...ch-omsorg/?q=&ct=Psykiatrisk+mottagning+vuxen

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Du ser, du behöver lite hjälp och komma på rätt spår. Det är inte ett dugg fult att söka hjälp. Vettigt är det däremot. Dom är helt underbara med att hjälpa en att bolla tankar och se saker man själv inte ser. För mig var det veckans höjdpunkt att få hjälp att reda ut saker, gjorde så jag orkade mellan besöken. Man behöver inte vara ett vrak som försöker hoppa från en bro för att få hjälp. Jag har själv en tid bokad nu i förebyggande syfte, för att jag har aldeles för mycket nu, så jag behöver hjälp att bromsa i tid.

http://www.vardguiden.se/Hitta-vard...ch-omsorg/?q=&ct=Psykiatrisk+mottagning+vuxen

Tack!

Ska i alla fall fundera på det. Alltid en början

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

Självklart hjälper jag. Du är inte mer än människa. Jag tror att så länge du inte söker hjälp så kommer du aldrig bli tillfreds heller. Du kommer bara förtränga och sopa undan för att Elias inte ska märka något och sambon inte ska drabbas. Sen kommer du krascha totalt. Och det kommer ta förbaskat med tid och energi att få tillbaka dig till den välmående Lambo igen. Bättre och ta tag i saker i tid, medans du fortfarande har ork att göra det, att ta itu med saker. För det kommer vara jobbigt och tufft. Och jag hoppas verkligen att du gör det, så du inte skapar en tråd om några månader där du rasat totalt, för då kommer jag bli hemskt ledsen. För nu är du fortfarande klok och vettig eftersom du fortfarande har ork att se att du inte är som du ska...

 

[Lamborghini]

Sv: Hatar mitt liv!

Självklart hjälper jag. Du är inte mer än människa. Jag tror att så länge du inte söker hjälp så kommer du aldrig bli tillfreds heller. Du kommer bara förtränga och sopa undan för att Elias inte ska märka något och sambon inte ska drabbas. Sen kommer du krascha totalt. Och det kommer ta förbaskat med tid och energi att få tillbaka dig till den välmående Lambo igen. Bättre och ta tag i saker i tid, medans du fortfarande har ork att göra det, att ta itu med saker. För det kommer vara jobbigt och tufft. Och jag hoppas verkligen att du gör det, så du inte skapar en tråd om några månader där du rasat totalt, för då kommer jag bli hemskt ledsen. För nu är du fortfarande klok och vettig eftersom du fortfarande har ork att se att du inte är som du ska...

Förtränga är nog mitt bästa ämne. Är grym på det. Skulle vara intressant att höra vad en expert har att säga om mina reaktioner på allt. Jag blir så väldigt ledsen och upprörd över "ingenting" alldeles för ofta. Från att tycka att allt är toppen till "jag vill dö", svänger lite väl mycket i perioder.

Men jag ska samla mod och försöka ringa.

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

Eftersom det är himla lång kö så hinner du som sagt samla mod att gå dit efter att du ringt. För du ska Inte må sådär. Speciellt inte när det finns hjälp att få. Inget du behöver berätta för någon. Ingen har med det att göra.
För det finns inget positivt i att må då dåligt att man vill dö. Det är svängningarna i humöret som du kommer få hjälp med, du kommer få hjälp med att strukturera upp dina dagar så du hinner med egentid där du kan lägga in aktiviteter som du mår bra av, du kommer få hjälp att se positiva saker och tycka att det är kul att leva.

För 1,5 år sedan ville jag dö. Jag försökte dö. Det var precis i början när jag sökt hjälp och allt var bara jobbigt. Jag har fått hjälp att bena ut livet. Jag bytte arbetsplats eftersom den fick mig att må dåligt. Jag flyttade. Allt det fick jag hjälp att orka med och orka ta tag i. Jag mår som en drottning idag. Inte så att jag har en massa dyra saker, jag är ju sjukskriven efter en olycka. Men jag uppskattar dagar med sol, då sitter jag mest och ler. Jag uppskattar att jag faktiskt är sjukskriven så jag hinner promenera varje dag. Jag uppskattar att jobbet bara väntar på att få mig tillbaka. Sådana saker kunde jag inte se. Men det ser jag nu. Och jag mår jättebra. Tack vare att jag tog emot hjälpen som psykvården erbjöd mig. Jag vill leva. Jag älskar livet. Även fast det är långtråkigt att vara sjukskriven...

Det jag menar är bara att du kommer må lika bra du med, bara du tar emot hjälp. Det är inget fult i att ta hjälp. Folk pratar inte om det bara. Alla människor har ont i själen ibland, och dom flesta skulle faktiskt må bättre om dom tog hjälp istället för att förtränga...

 

[Mabuse]

Sv: Hatar mitt liv!

Vad skönt att höra. Jag har ju som sagt börjat jobba och vardagarna är jättehärliga, hemma lagom mycket/dygn osv. Sambon är pappaledig nu.

Jag känner att jag vill ha en hel del egentid så därför ska jag inte skaffa ett till barn på några år. En kväll varannan vecka (eller vad det kan tänkas bli) är alldeles för lite för min del.

Men tror också att det blir bättre tids nog. Är bara jättedeppig just nu så det känns hopplöst.

Men en kväll i veckan för dig själv måste du väl kunna ha åtminstone, jag antar att barnet inte helammas längre?

Jag skulle säga att det låter som att du har en normal reaktion på en onormal situation, klart att du måste få vara dig själv ibland och inte bara mamma. Och so what om du helst bara vill slöa när du får lite tid för dig själv, det är väl just det du behöver? Pilla dig i naveln och slösurfa lite, min gissning är att du fått alldeles för lite tid till sånt på sistone. Man måste få lata sig ibland för att orka vara effektiv andra gånger!

 

[Calazirya]

Sv: Hatar mitt liv!

Precis.

Om man ska orka vara mamma kan man inte vara mamma 24/h dygn 365 dagar om året.

Lambo: Varför kan du inte vara borta mer än en kväll varannan vecka? Jag tror som mabuse att du måste få vara själv mer för att må bra. Spelar ingen roll vad du hittar på som redan skrivet, bara att du får vara ensam och tänka på inget alls..

Kanske kan vi höras på msn snart

 

[Inte_Ung]

Sv: Hatar mitt liv!

Sådär skall man inte behöva må.
Det är något annat som nog går att göra något åt.

Jag råder dig att söka hjälp inom sjukvården då det kan vara en depression.
Och det är inte bra.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hatar mitt liv!

Om man ska orka vara mamma kan man inte vara mamma 24/h dygn 365 dagar om året.

Det handlar inte om det utan om ett förhållningssätt.
Man kan vara mamma hela tiden och samtidigt vara sig själv.
Om man klarar av att splittra fokus.

Ett litet barn kan man släpa med sig på sina egna aktiviteter så att det känns som ett eget liv i stället för barnets liv.
Men om man i stället ägnar sig 100% bara åt barnets liv så blir man lätt alldeles galen.

Man kan ha barn med utan att de är centrum för aktiviteterna.

 

[Giganten]

Sv: Hatar mitt liv!

Lyssna på Inte_ung, jag funderar på samma som henne. Och här i Sverige har vi bra psykvård. För även själen kan gå sönder ibland och måste lagas, bara svårare att se hur man lagar eftersom det inte syns. Därför behövs proffs.