Hästmänniskans hjärnspöken!

[Morces]

Våra hästar har ju ibland hjärnspöken, och vi hästmänniskor också

●Vilka hjärnspöken har du själv i din hästhantering/ridning/körning/etc?

●Hur kommer du över dina hjärnspöken?

Jag har exempelvis lite hjärnspöken vid galopp över bommar eller hinder. Jag kommer över det för stunden om jag inte tänker på det. Men det är svårt! Jag fortsätter jobba på det. Jag tror alltid att hästen ska ta ett katapultsprång men så gör den inte det

 

[Kajsalisa]

Våra hästar har ju ibland hjärnspöken, och vi hästmänniskor också

●Vilka hjärnspöken har du själv i din hästhantering/ridning/körning/etc?

●Hur kommer du över dina hjärnspöken?

Jag har exempelvis lite hjärnspöken vid galopp över bommar eller hinder. Jag kommer över det för stunden om jag inte tänker på det. Men det är svårt! Jag fortsätter jobba på det. Jag tror alltid att hästen ska ta ett katapultsprång men så gör den inte det

I ridningen är nästan enbart rädd för att rida omkull. När hästen snubblar får jag hjärtat i halsgropen jag är fullkomligt livrädd för hästar som går omkull.
i hantering tycker jag överlag inte om att hantera andras stora hästar att stå i kollektivstall och ha ansvar för att ta in x antal stressade och ibland både stora och ouppfostrade hästar är något jag säger blankt nej till.

 

[miumiu]

Våra hästar har ju ibland hjärnspöken, och vi hästmänniskor också

●Vilka hjärnspöken har du själv i din hästhantering/ridning/körning/etc?

●Hur kommer du över dina hjärnspöken?

Jag har exempelvis lite hjärnspöken vid galopp över bommar eller hinder. Jag kommer över det för stunden om jag inte tänker på det. Men det är svårt! Jag fortsätter jobba på det. Jag tror alltid att hästen ska ta ett katapultsprång men så gör den inte det

Gud, har så många Men värst är nog att passera järnvägsspår med häst. Nu slipper jag göra det som tur är med rädslan kommer av ett trauma då min då 1.5 år gamla häst stannade mitt i rälsen precis när ett tåg skulle komma.

Sen är jag allmänt feg och vill helst inte trilla av då min kropp redan är så trasig. Men har samtidigt inte världens bästa konsekvenstänk, lite halvkass balans och en busig unghäst Men har nog ändå inte några direkta hjärnspöken när det kommer till ridning/hantering av honom, däremot hjärnspöken om hur han ska skada sig på olika sätt

 

[Ketrawzc]

Jag har ridit i många år och alltid varit lite feg. Sådär lite i grunden försiktig. Jag vill inte ramla av och slå mig och jag litar inte på min egna balans och förmåga. Så jag har många hjärnspöken och drar på mig både hängslen och livrem när jag ska göra något otryggt!
Funderar ibland vart gränsen går mellan sunt förnuft/sund aktsamhet och helt enkelt katastroftänk. Jag gör det mesta men med mer eller mindre anpassningar och ser till att hästarna är snälla och förberedda.

 

[Hoarfrost]

Jag har några stycken.

- Vid sadling och tränsning osv måste jag dubbel och trippelkolla att allt sitter perfekt. 99% av gångerna gör det det, och den sista 1% är det ofta ingen som helst katastrof, men jag måste kolla. Och det måste vara perfekt. Får jag inte göra det rider jag bara runt och tänker att varenda missförstånd eller snedsteg är för att sadeln inte sitter bra eller något.
- Hoppning inomhus. Jag var superduktig och tyckte hoppning var kul ena dagen, sen fick jag plötsligt en dag panikkänslor kring det. Har jobbat med det i några år och tycker numera att det börjar bli lite läskigt-roligt. Fälttävlanshinder/naturhinder har jag dock inga problem med och tycker är vansinnigt kul
- Galoppfattningar. Det kommer från när jag för 20+ år sedan skulle galoppera för kanske andra gången i mitt liv. Jag vet inte vad som hände men jag spände mig och hamnade fel så att första dunsen ner i sadeln gjorde vansinnigt ont i ryggen. Sedan satt jag och spände ihjäl mig den långsidan vi skulle galoppera och hade ont i två veckor efter. Efter det var själva fattningen superläskig och eftersom jag spände mig, var galoppen fruktansvärt jobbig att sitta kvar i. Ramlade av några gånger varav en jag bröt armen. Vägrade sedan galopp i flera flera år tills den fantastiska ridläraren peppade mig en dag när det var helt rätt att pusha mig. Det har tagit lång lång tid för mig att vara avslappnad i fattningen. Nu sitter spöket kvar och gör att min kropp gör något (spänner sig?) i fattningar som jag behöver göra mig av med - sen kan jag säga att det spöket är borta. Tycker numera att fattningar är intressanta och superkul att få "rätt"... när det känns så där maffigt, och galopperar mer än gärna, men det finns ett subtilt spöke kvar där att bli av med.

 

[parellikusken]

Att kliva upp och av på hästen, brutit och stukat fotlederna vid dessa tillfällen, det blev så pass jobbigt att jag slutade rida och är nu mycket nöjd över att enbart vara kusk och träna hästar från marken.

Jag tycker inte om att åka med någon annan som kör, litar bara på mig själv i vagnen.