Hästmänniskans hjärnspöken!

[Morces]

Våra hästar har ju ibland hjärnspöken, och vi hästmänniskor också

●Vilka hjärnspöken har du själv i din hästhantering/ridning/körning/etc?

●Hur kommer du över dina hjärnspöken?

Jag har exempelvis lite hjärnspöken vid galopp över bommar eller hinder. Jag kommer över det för stunden om jag inte tänker på det. Men det är svårt! Jag fortsätter jobba på det. Jag tror alltid att hästen ska ta ett katapultsprång men så gör den inte det

 

[Kajsalisa]

Våra hästar har ju ibland hjärnspöken, och vi hästmänniskor också

●Vilka hjärnspöken har du själv i din hästhantering/ridning/körning/etc?

●Hur kommer du över dina hjärnspöken?

Jag har exempelvis lite hjärnspöken vid galopp över bommar eller hinder. Jag kommer över det för stunden om jag inte tänker på det. Men det är svårt! Jag fortsätter jobba på det. Jag tror alltid att hästen ska ta ett katapultsprång men så gör den inte det

I ridningen är nästan enbart rädd för att rida omkull. När hästen snubblar får jag hjärtat i halsgropen jag är fullkomligt livrädd för hästar som går omkull.
i hantering tycker jag överlag inte om att hantera andras stora hästar att stå i kollektivstall och ha ansvar för att ta in x antal stressade och ibland både stora och ouppfostrade hästar är något jag säger blankt nej till.

 

[miumiu]

Våra hästar har ju ibland hjärnspöken, och vi hästmänniskor också

●Vilka hjärnspöken har du själv i din hästhantering/ridning/körning/etc?

●Hur kommer du över dina hjärnspöken?

Jag har exempelvis lite hjärnspöken vid galopp över bommar eller hinder. Jag kommer över det för stunden om jag inte tänker på det. Men det är svårt! Jag fortsätter jobba på det. Jag tror alltid att hästen ska ta ett katapultsprång men så gör den inte det

Gud, har så många Men värst är nog att passera järnvägsspår med häst. Nu slipper jag göra det som tur är med rädslan kommer av ett trauma då min då 1.5 år gamla häst stannade mitt i rälsen precis när ett tåg skulle komma.

Sen är jag allmänt feg och vill helst inte trilla av då min kropp redan är så trasig. Men har samtidigt inte världens bästa konsekvenstänk, lite halvkass balans och en busig unghäst Men har nog ändå inte några direkta hjärnspöken när det kommer till ridning/hantering av honom, däremot hjärnspöken om hur han ska skada sig på olika sätt

 

[Ketrawzc]

Jag har ridit i många år och alltid varit lite feg. Sådär lite i grunden försiktig. Jag vill inte ramla av och slå mig och jag litar inte på min egna balans och förmåga. Så jag har många hjärnspöken och drar på mig både hängslen och livrem när jag ska göra något otryggt!
Funderar ibland vart gränsen går mellan sunt förnuft/sund aktsamhet och helt enkelt katastroftänk. Jag gör det mesta men med mer eller mindre anpassningar och ser till att hästarna är snälla och förberedda.

 

[Hoarfrost]

Jag har några stycken.

- Vid sadling och tränsning osv måste jag dubbel och trippelkolla att allt sitter perfekt. 99% av gångerna gör det det, och den sista 1% är det ofta ingen som helst katastrof, men jag måste kolla. Och det måste vara perfekt. Får jag inte göra det rider jag bara runt och tänker att varenda missförstånd eller snedsteg är för att sadeln inte sitter bra eller något.
- Hoppning inomhus. Jag var superduktig och tyckte hoppning var kul ena dagen, sen fick jag plötsligt en dag panikkänslor kring det. Har jobbat med det i några år och tycker numera att det börjar bli lite läskigt-roligt. Fälttävlanshinder/naturhinder har jag dock inga problem med och tycker är vansinnigt kul
- Galoppfattningar. Det kommer från när jag för 20+ år sedan skulle galoppera för kanske andra gången i mitt liv. Jag vet inte vad som hände men jag spände mig och hamnade fel så att första dunsen ner i sadeln gjorde vansinnigt ont i ryggen. Sedan satt jag och spände ihjäl mig den långsidan vi skulle galoppera och hade ont i två veckor efter. Efter det var själva fattningen superläskig och eftersom jag spände mig, var galoppen fruktansvärt jobbig att sitta kvar i. Ramlade av några gånger varav en jag bröt armen. Vägrade sedan galopp i flera flera år tills den fantastiska ridläraren peppade mig en dag när det var helt rätt att pusha mig. Det har tagit lång lång tid för mig att vara avslappnad i fattningen. Nu sitter spöket kvar och gör att min kropp gör något (spänner sig?) i fattningar som jag behöver göra mig av med - sen kan jag säga att det spöket är borta. Tycker numera att fattningar är intressanta och superkul att få "rätt"... när det känns så där maffigt, och galopperar mer än gärna, men det finns ett subtilt spöke kvar där att bli av med.

 

[parellikusken]

Att kliva upp och av på hästen, brutit och stukat fotlederna vid dessa tillfällen, det blev så pass jobbigt att jag slutade rida och är nu mycket nöjd över att enbart vara kusk och träna hästar från marken.

Jag tycker inte om att åka med någon annan som kör, litar bara på mig själv i vagnen.

 

[Sofie.S]

Hämta hästen i hagen är min största skräck - synar ponnyn från långt håll. Hälta, sår, skorna och ögon.
Förväntar mig en skadad häst varje gång och blir lättad när så inte är fallet.

 

[Fille]

Jag gillar inte att hoppa upp och jag gillar inte höga hästar, trots att jag är lång själv och behöver stadiga hästar!

 

[Jordgubben från Skåne]

Har hjärnspöken vid uppsittning, hänt lite olyckor då med pallar. Senast i juni där resultatet blev brutna revben.....

 

[Freazer]

Jag är normalt väldigt chill och tar det mesta med en klackspark men det är en sak som jag tycker är obehagligt. Jag har många unghästar och det är inte ovanligt att de ibland kan plötsligt bli rädda för ngt som de ser för första gången på uteritt. Min fasa är att då de ska backa ner i ett djupt dike, få panik, stegra sig och slå över. Jag vill inte dö eller blir skadad och min fasa över detta är just för jag en gång fick en häst över mig på det sättet.

 

[Linda_A]

Att inte ha full kontroll har varit ett hjärnspöke som jag slitit med ända sen en avramling som 11-åring då en häst stack med mig och jag blev hängde kvar en stund innan jag damp i backen. Under hela nästföljande år brast jag i gråt om hästen tog ett steg jag inte hade bett om eller blev minsta spänd. Sen satt jag i många år på små, lata ponnyer, som absolut inte tog några steg i onödan.

Idag består hjärnspöket av stora hästar (ponny klarar jag det mesta på, ligger de på 150-155 är jag okej så länge de inte är alltför nerviga, över det undviker jag) och uteritter på annat än ponny. Tycker av någon anledning att hovar på asfalt är otroligt skrämmande när man sitter på, förväntar mig hela tiden en häst som sticker och/eller halkar.

 

[Iamia]

Hästar som stegrar... En gång för länge sedan slog en häst över med mig på ryggen. Det är bland det obehagligaste jag upplevt, även om både jag och hästen hade tur och klarade oss utan en skråma. Efter det blev det läskigt även med ”små” stegringar.

 

[corzette]

Jag har åkt av med diverse kotkompressioner som följd på 2 olika ställen.
Men efter sista gången då med min i övrigt helt dundersnälla 3åring (2 dagar innan julafton). Så blev det att jag inte vågade sitta upp. Väl i sadeln hade jag inga problem. Och min nu då 4 åring står som ett ljus vid uppsittning och hade alltid gjort. Men lämnade tom bort honom på foder ett tag då jag inte vågade sitta upp. Så det var verkligen hjärnspöken bara från min sida. När det sen försvann så har jag inte haft några hjärnspöken som så.

 

[nightcrawler]

Hoppning. Jag älskar att hoppa och jag är egentligen inte rädd för hoppet. Det är anridningen som är otäck och jag är rädd för att komma fel. Förr var det inga problem att komma lite fel men efter min depression så tappade jag allt och får panik om jag inte kommer rätt. Lite fel går bra om det inte är högt eller långt. Sen ser jag inte avståndet och ju närmre hindret jag kommer desto svårare blir det.

 

[Freazer]

Hoppning. Jag älskar att hoppa och jag är egentligen inte rädd för hoppet. Det är anridningen som är otäck och jag är rädd för att komma fel. Förr var det inga problem att komma lite fel men efter min depression så tappade jag allt och får panik om jag inte kommer rätt. Lite fel går bra om det inte är högt eller långt. Sen ser jag inte avståndet och ju närmre hindret jag kommer desto svårare blir det.

Det är inte så konstigt, det blir en ond cirkel. Hoppning är en färskvara. Om jag får trösta dig lite med det så är det väldigt få som inte behöver träna på att se hinderna och avståndet och måste hela tiden jobba med det. Fördelen för de som tex jobbar med det är ju att de har flera olika hästar att träna på det med hela tiden. Hoppas du kommer över din osäkerhet och kan göra hoppningen på ett roligt sätt igen.

 

[nullo-modo]

Att trilla av och foten fastnar i stigbygeln. Aldrig hänt men har alltid varit livrädd för det.

 

[Blyger]

Jag är normalt väldigt chill och tar det mesta med en klackspark men det är en sak som jag tycker är obehagligt. Jag har många unghästar och det är inte ovanligt att de ibland kan plötsligt bli rädda för ngt som de ser för första gången på uteritt. Min fasa är att då de ska backa ner i ett djupt dike, få panik, stegra sig och slå över. Jag vill inte dö eller blir skadad och min fasa över detta är just för jag en gång fick en häst över mig på det sättet.

Det här har jag också gjort (stegrat, backat ner i dike och slagit över) och håller med om att det är obehagligt när hästen börjar backa sådär ute på vägarna. En av få gånger jag brukade använda spö. Här har de grävt nya diken där vi oftast rider vilket gör det lite mer otäckt.. innan fanns dikena knappt vid den vägen.

Att trilla av och foten fastnar i stigbygeln. Aldrig hänt men har alltid varit livrädd för det.

Jag med! Köpte ett par Ophena och nu är den rädslan typ borta

 

[nightcrawler]

Det är inte så konstigt, det blir en ond cirkel. Hoppning är en färskvara. Om jag får trösta dig lite med det så är det väldigt få som inte behöver träna på att se hinderna och avståndet och måste hela tiden jobba med det. Fördelen för de som tex jobbar med det är ju att de har flera olika hästar att träna på det med hela tiden. Hoppas du kommer över din osäkerhet och kan göra hoppningen på ett roligt sätt igen.

Har försökt komma över det i 16år så jag har gett upp hoppet. Det blir så klart bättre när jag håller igång med träning, men det släpper aldrig. Nu hoppar jag inte så mycket längre men passar på när jag får möjlighet. Blir väl lite lättare i nya stallet åxå. Jag satsar på dressyr nu istället, vilket jag inte heller är speciellt duktig på. Men jag släpper inte hoppningen helt. Med nästa häst hoppas jag att det ska bli lite mer hoppning. Nuvarande kräver att jag inte blir feg. Känner hon att jag får kalla fötter så hoppar hon inte. Hon älskar att hoppa men hon gör inget gratis. Hennes mamma tog tag i hindret och sa "Nu kör vi matte! " Det är en sån häst jag egentligen behöver. Då vågar jag mer.

 

[Freazer]

Har försökt komma över det i 16år så jag har gett upp hoppet. Det blir så klart bättre när jag håller igång med träning, men det släpper aldrig. Nu hoppar jag inte så mycket längre men passar på när jag får möjlighet. Blir väl lite lättare i nya stallet åxå. Jag satsar på dressyr nu istället, vilket jag inte heller är speciellt duktig på. Men jag släpper inte hoppningen helt. Med nästa häst hoppas jag att det ska bli lite mer hoppning. Nuvarande kräver att jag inte blir feg. Känner hon att jag får kalla fötter så hoppar hon inte. Hon älskar att hoppa men hon gör inget gratis. Hennes mamma tog tag i hindret och sa "Nu kör vi matte! " Det är en sån häst jag egentligen behöver. Då vågar jag mer.

Åh jag förstår. Det blir inte precis lättare med en häst som känner av sin ryttare. Det är så mkt lättare att lära sig och få mer självförtroende med en häst som hjälper till att lösa det när den känner sin ryttare blir osäker precis som du skriver hennes mamma verkade göra. Du får ursäkta och ignorera mitt förra inlägg om du på ngt vis tog illa upp men kände medkänsla för dig när du skrev att du älskar att hoppa men att det är otäckt att ev komma fel. Dressyr är också roligt och kanske det blir lättare att arbeta hästen med samla och länga stegen, räkna galoppsteg för att komma rätt och öva på låga hinder

 

[nightcrawler]

Åh jag förstår. Det blir inte precis lättare med en häst som känner av sin ryttare. Det är så mkt lättare att lära sig och få mer självförtroende med en häst som hjälper till att lösa det när den känner sin ryttare blir osäker precis som du skriver hennes mamma verkade göra. Du får ursäkta och ignorera mitt förra inlägg om du på ngt vis tog illa upp men kände medkänsla för dig när du skrev att du älskar att hoppa men att det är otäckt att ev komma fel. Dressyr är också roligt och kanske det blir lättare att arbeta hästen med samla och länga stegen, räkna galoppsteg för att komma rätt och öva på låga hinder

Det är ingen fara Jag blir bara less på mej själv som inte kan. Men vi hoppar ju lite ändå och har vi lite hjälp så går det bättre. Men jag kan nästan känna att det är lika bra att vi inte kommer ut på tävling. Dom gångerna vi har varit ute så har vi alltid sämst tid. Med hennes mamma hade jag alltid bland dom snabbaste. Med nuvarande kan jag inte rida fort. Hon är egentligen snabb men galoppen är stor och det känns alltid som att det går fortare än det gör. Plus då att jag backar av lite för att komma rätt. Och många flårider verkligen. Det är inte snabb ridning utan bokstavligen flåridning. Så varken kan eller vill jag rida.