jag la av det här med hästar för ca. 3 år, när jag tog beslutet att ta bort honom. De första 2 åren jag hade hästen, letade jag efter problemet varför vi alltid stampade still i ridningen, varför han en dag var super och andra dagen inte fungerade. Han såldes av den anledningen till mig. Men jag var ung och naiv och trodde jag kunde rida till det.
Tog 3 år innan en veterinär faktiskt hittade att han var halt dubbelsidigt (såg inte halt ut och andra veterinärer hade böjt honom och tyckte han var ok). Han såg ut att ha medioker gång, men när han blivit behandlad hade han riktigt bra gång, så bra gång hade jag aldrig sett honom ha. Hästen var riktigt atletisk smärtfri! Stackarn..
så följde år och år av vandrande hältor, undersökningar, behandlingar och rehabilitering. Bakslag.
jag vägrade ge upp eftersom jag sett så många som gett upp på sina hästar väldigt tidigt. Man sprutar - hästen blir bra, sätter igång, rider- halt igen och när det hänt 3ggr så dömmer man ut, istället för att verkligen reflektera om man är kunnig nog att rehabilitera hästen. Kanske anlita utomstående specialist på just rehab och låta de ta tid. Nä istället ska alla hobbyryttare försöka sätta igång sina hästar själva. Som om inte riding med hästen i bra balans är svårt nog utan att behöva korrigera felställningar kroppen.
Vilket jag gjorde, hade rehabtränare, massage, vet, specialtandläkare, specialbeslag, etc. Men hältorna började vandra, vi fick ordning på lederna bak, då blev det fram, och när en led fram var bra, så blev en annan led dålig. Det även när han endast rehabtränade och inte reds.
Kanske var det att han gick med dubbelsidiga hälta så länge att kroppen blev skadad permanent
Kanske var det borrelian han hade
Kanske hade han nått skit i halsen, som var det vi inte röntgade
jag hade länge mycket skuld för att jag ridigt på honom halt. men samtidigt hade jag haft olika vet flera gånger ut på honom, kiro/massage/osteopat, ridit för flera tränare och ingen reagerade, snarare kändes det som jag försökte ursäkta min ridning när jag insisterade på att något var fel. Jag var långt ifrån nybörjare och han såg inte halt ut.
Men jag hade rätt och han blev en helt annan häst när han var frisk mellan perioderna, men det krävdes otroligt mycket att han skulle hålla sig så. Under många år tog det all kraft och all energi att allt annat i mitt liv fick stå tillbaka. Ekonomi, relationer, psykisk hälsa.
och det kändes så orättvist när jag var tvungen att ge upp, när jag sett människor som getts 40% av den energin och kärleken som jag gett, utvecklas och göra saker med sin häst. Människor som slarvade med sina hästar och ändå kunde utvecklas i sin ridning. Här hade jag offrat allt, på hopp om att jag skulle få mitt Svarta hingsten slut bara jag kämpade tillräckligt länge. Och så gick det inte.
För när han inte ens kunde gå i hage med kompis smärtfri, då sa jag adjö. För mitt hästintresse var det döden, men på ett sätt är det skönt att jag kämpade så länge som jag gjorde. För när jag saknar honom, och tvivlar att jag gjorde rätt, så går jag bara igenom mina minnen, veterinärbesöken och utlåtande från veterinär och tränare, och då vet jag att det inte fanns något mer jag kunnat göra.
Var medryttare ett tag, med världens bästa ägare och upplägg, Kunde rida mycket, för min tränare, betalade inget. Men det fanns inte där längre- Glädjen
När jag en dag insåg att jag endast red för hästen skull, för att jag lovat, och räknade minuterna för hur länge jag ridit för att kunna hoppa av så fort som möjligt, Då la jag av.
Det var inte min typ av häst och att rida 2-3 agar per vecka upplevde jag bara upprätthöll ridnivån men inte gjorde mig bättre
Och där är min stöttesten- ambitionen
Jag vill utvecklas ! Jag brinner för det.
Nu har det gått några år hästlös, och jag har gjort allt det jag ville göra som jag inte kunnat när jag hade häst. Provat nya sporter, umgåtts med vänner, köpt kläder och REST. Och älskar att resa.
Men nu... nu har det kommit tillbaka hästlängtan. Jag ser min partner brinna för sina intressen och det påminner mig om hur jag brann för hästar. Smärtsamt mycket.
Men samtidigt älskar jag den känslan, att bli helt uppslukad av något.
Jag har flyttat och har inte tillgång till min fantastiska tränare längre eller min dåvarande medryttarhäst.
Jag oroar mig för massor av saker:
Orkar jag om den nya hästen blir sjuk/halt?
Orkar jag se när andra hästägare rida på sina knackiga hästar? Inte alla, men ganska många. Även fast jag inte utvecklades i ridningen så utvecklade jag efter många år med min häst, ett öga för hälta.
Orkar jag stalldrama? Samtidigt saknar jag sammanhållningen som finns också.
Orkar jag hästägaroron?
Kan jag var så fast ekonomiskt och geografiskt?
Men ändå, nu känns det som att det har tänts en liten liten eld.
Har ni solskenhistorien där det blev bättre med häst nummer 2? Eller bara liknande historier?
Tog 3 år innan en veterinär faktiskt hittade att han var halt dubbelsidigt (såg inte halt ut och andra veterinärer hade böjt honom och tyckte han var ok). Han såg ut att ha medioker gång, men när han blivit behandlad hade han riktigt bra gång, så bra gång hade jag aldrig sett honom ha. Hästen var riktigt atletisk smärtfri! Stackarn..
så följde år och år av vandrande hältor, undersökningar, behandlingar och rehabilitering. Bakslag.
jag vägrade ge upp eftersom jag sett så många som gett upp på sina hästar väldigt tidigt. Man sprutar - hästen blir bra, sätter igång, rider- halt igen och när det hänt 3ggr så dömmer man ut, istället för att verkligen reflektera om man är kunnig nog att rehabilitera hästen. Kanske anlita utomstående specialist på just rehab och låta de ta tid. Nä istället ska alla hobbyryttare försöka sätta igång sina hästar själva. Som om inte riding med hästen i bra balans är svårt nog utan att behöva korrigera felställningar kroppen.
Vilket jag gjorde, hade rehabtränare, massage, vet, specialtandläkare, specialbeslag, etc. Men hältorna började vandra, vi fick ordning på lederna bak, då blev det fram, och när en led fram var bra, så blev en annan led dålig. Det även när han endast rehabtränade och inte reds.
Kanske var det att han gick med dubbelsidiga hälta så länge att kroppen blev skadad permanent
Kanske var det borrelian han hade
Kanske hade han nått skit i halsen, som var det vi inte röntgade
jag hade länge mycket skuld för att jag ridigt på honom halt. men samtidigt hade jag haft olika vet flera gånger ut på honom, kiro/massage/osteopat, ridit för flera tränare och ingen reagerade, snarare kändes det som jag försökte ursäkta min ridning när jag insisterade på att något var fel. Jag var långt ifrån nybörjare och han såg inte halt ut.
Men jag hade rätt och han blev en helt annan häst när han var frisk mellan perioderna, men det krävdes otroligt mycket att han skulle hålla sig så. Under många år tog det all kraft och all energi att allt annat i mitt liv fick stå tillbaka. Ekonomi, relationer, psykisk hälsa.
och det kändes så orättvist när jag var tvungen att ge upp, när jag sett människor som getts 40% av den energin och kärleken som jag gett, utvecklas och göra saker med sin häst. Människor som slarvade med sina hästar och ändå kunde utvecklas i sin ridning. Här hade jag offrat allt, på hopp om att jag skulle få mitt Svarta hingsten slut bara jag kämpade tillräckligt länge. Och så gick det inte.
För när han inte ens kunde gå i hage med kompis smärtfri, då sa jag adjö. För mitt hästintresse var det döden, men på ett sätt är det skönt att jag kämpade så länge som jag gjorde. För när jag saknar honom, och tvivlar att jag gjorde rätt, så går jag bara igenom mina minnen, veterinärbesöken och utlåtande från veterinär och tränare, och då vet jag att det inte fanns något mer jag kunnat göra.
Var medryttare ett tag, med världens bästa ägare och upplägg, Kunde rida mycket, för min tränare, betalade inget. Men det fanns inte där längre- Glädjen
När jag en dag insåg att jag endast red för hästen skull, för att jag lovat, och räknade minuterna för hur länge jag ridit för att kunna hoppa av så fort som möjligt, Då la jag av.
Det var inte min typ av häst och att rida 2-3 agar per vecka upplevde jag bara upprätthöll ridnivån men inte gjorde mig bättre
Och där är min stöttesten- ambitionen
Jag vill utvecklas ! Jag brinner för det.
Nu har det gått några år hästlös, och jag har gjort allt det jag ville göra som jag inte kunnat när jag hade häst. Provat nya sporter, umgåtts med vänner, köpt kläder och REST. Och älskar att resa.
Men nu... nu har det kommit tillbaka hästlängtan. Jag ser min partner brinna för sina intressen och det påminner mig om hur jag brann för hästar. Smärtsamt mycket.
Men samtidigt älskar jag den känslan, att bli helt uppslukad av något.
Jag har flyttat och har inte tillgång till min fantastiska tränare längre eller min dåvarande medryttarhäst.
Jag oroar mig för massor av saker:
Orkar jag om den nya hästen blir sjuk/halt?
Orkar jag se när andra hästägare rida på sina knackiga hästar? Inte alla, men ganska många. Även fast jag inte utvecklades i ridningen så utvecklade jag efter många år med min häst, ett öga för hälta.
Orkar jag stalldrama? Samtidigt saknar jag sammanhållningen som finns också.
Orkar jag hästägaroron?
Kan jag var så fast ekonomiskt och geografiskt?
Men ändå, nu känns det som att det har tänts en liten liten eld.
Har ni solskenhistorien där det blev bättre med häst nummer 2? Eller bara liknande historier?
Men jag förstår det.
